Victoria

Sömnlös natt. Jag vet att om jag slutar slösurfa, slutar spela spel på telefonen och slutar se på tv så kommer jag börja grubbla och oroa mig.
Så jag fortsätter.
Har jag tur somnar jag i soffan strax. Att gå till sängen är uteslutet.

Vill gärna vara lite pigg ikväll så får strunta i bion på eftermiddagen, sover lite längre istället.

Har kollat på svtplay, alla godbitar från bröllopet i lördags.
Jag grät såklart. Men vi kan låtsas att det var för att jag var så trött. Det är ju inte helt osannolikt.

Dagen på jobbet har varit plågsam. Osäker på om jag skött arbetet i vaket eller sovande tillstånd.
Och ändå har jag varit vaken hela natten nu också.
Jag hatar att vara hemma ensam.

Nyss kastade jag allt som är onyttigt att äta.
Ett nyöppnat kakpaket. En oöppnad chokladkaka. En flaska Mer och en halv påse chips från tidigare i veckan.
Less på mig själv. Less på min blekfeta kropp och slöa sinne. Fan att det blev såhär här också.
Jag klarade att hålla vikten när jag bodde ensam. Sen jag flyttade in till Jen har jag börjat äta igen.
Skit.

Idag har två låtar jagat i min skalle. Båda är med Amanda Jensen.
Sing me to sleep och Autopilot.

When this life ends
And I'll be silent
I'll think of you for a while
And I'll go out with a smile
Remember that day when you caught me singing
And I was yours for a while
I shall go out with a smile

Sing me to sleep, Elina
When there's nothing left to see
And although we're all in a line-up
It is always you and me

Det roliga med de här två låtarna är att de är så olika i texterna!
I Autopilot sjunger hon "My love is gone" och en del av Sing me to sleep ser ni här ovanför.
Men det är bara följande rader från Autopilot som sitter i skallen:

Autpilot, take my memories
Cause I won't need them anymore
Autopilot, take my hand and lead me home
Because my eyes are getting sore

All the clouds are closing in
I have lost my safety pin
I guess my shell was way too thin
For a war that I can't win

Jag ser verkligen fram till Kirunafestivalen. Mysa till Kent och Amanda. Snälla snälla ge mig regnfria kvällar!
Enda nackdelen är att jag redan saknar en famn att stå i mitt i publikhavet.
Det finns inte många saker som är mysigare.

Den hopplösa romantikern i mig har tittat fram hela dagen idag.
Har haft en riktig toppendag, mer än en gång som kollegor frågat varför jag går runt och ler lite fånigt.

Jag försöker lära mig. Jag försöker lära mig.
Jag försöker lära mig, att lämna lite luft emellan.
Det är en av de allra svåraste läxorna, en som jag aldrig lyckas lära mig.
Det driver mig till vansinne.

Idag har jag varit helt ledig. Sov över hos syrran, på soffan.
Blev väckt vid 9 av systersonen. Systerdottern var tjurig och skrek mest.
Sen skrek systersonen för att han sovit för lite under natten.
På eftermiddagen fick jag nog och åkte hem.
Så nu sitter jag hemma. Ensam.
Har ätit pizza ensam.

Ärligt talat, jag förstår inte det här med att vara ensam ensamma.
Varför ska man sitta i olika delar av staden när man inte måste?
Att vara ensam tillsammans är ju så mycket bättre.
Bara den där närvaron av någon annan i lägenheten. I samma rum.
Utan att man måste prata eller umgås aktivt. Man bara är.
Ensam, fast tillsammans.
Det tycker jag om.

...But I can't do better than you

Ligger hemma i soffan. Ska alldeles snart sova.
Imorgon blir en sista heldag med mitt pucko innan jag åker till Kiruna.

Funderar på sommaren och all ledighet.
Jag vet att alla behöver vara ledig ibland, men jag börjar ångra att jag tagit ledigt i tre långa veckor.
Vad i hela fridens namn ska jag göra ledig så länge?!
Och vad värre är; tänk om jag uppskattar all ledighet så mycket att jag upptäcker att jag inte alls vill jobba så mycket som jag faktiskt gör? Tänk om jag inser att jag vill byta jobb..
Den tanken har legat i huvudet några veckor nu och jag blir bara mer och mer orolig.
Jag får inte ha lessnat redan, då tappar jag allt hopp om mig själv.

Nej. Tankar som de här får inte existera. Det här botar vi med en god natts sömn, och 6 dagars arbete nästa vecka.
Godnatt!

Jag läser en bok, Odjuret med två ryggar, och stundvis önskar jag mig livet som huvudkaraktären har.
Även om jag vet att det är ett dåligt liv. Att kvinnan blir behandlad illa. Att hon inte lever ett värdigt liv.

Jag har läst boken förut. Och även om hon blir behandlad illa, kan jag inte minnas att hon själv upplever det så.
Och om hon är lycklig, oavsett hur hon blir behandlad, är det då ändå fel?
Kan en utomstående människa komma och säga åt henne att vägen till hennes lycka är fel?
Jag vet inte. Kanske vi lägger oss i andras liv för mycket.
Kanske vi bara borde se till vår egen lycka. Göra vad vi än mår bra av, och strunta i vad alla andra säger.

Inatt sov jag hos puckot. Eller sov.. Han somnade medans jag pratade. Jag klev upp, stängde in mig i badrummet.
Satte mig i fåtöljen där och läste lite. Borstade tänderna. Släckte lampan så det blev alldeles kolsvart.
När jag slutade borsta tänderna blev det knäpptyst.
Jag behövde den stunden i mörkret, men det enda jag hade i huvudet var "Vi kommer aldrig härifrån om inte nån ringer snuten. Taxi är för dyrt och det är långt till akuten, vi kommer aldrig härifrån om inte nån ringer snuten". Vi såg Kommisarie Späck på bio innan.

Jag somnade på soffan. Lyssnade på trafiken utanför. Ett par tjejer som sjöng. Plingandet från tvärbanan.

Min telefons batteri dog inatt. När jag väl fick igång den var det ingen som ringt. Ingen som skickat sms. Ingen som saknat mig och undrat varför telefonen inte varit på.
Jag är inte oumbärlig. Jag är ersättningsbar. Jag är bara en i mängden och jag är inte speciell. Jag är som alla andra. Och jag måste inte längre somna med vetskapen om att någon kan ringa och väcka mig, gråtandes med kniven i handen.

Att prata om gamla saker, river upp gamla sår.
Jag har fastnat i tankar från förut. Smärtsamma minnen.
Jag börjar undra om jag någonsin kommer komma ifrån det.

Det finns alltid en gräns för hur mycket man vill veta.
Hur mycket information man klarar av att ta in.
Jag är rädd för att redan närma mig din gräns.
Kanske jag redan släppt in dig tillräckligt långt.

Ändå finns det fortfarande så mycket jag vill prata om. Så mycket att säga..

I loved you when you opened
Like a lily to the heat.
I´m just another snowman
Standing in the rain and sleet,
Who loved you with his frozen love
His second-hand physique -
With all he is, and all he was
A thousand kisses deep.

Idag var ännu en strålande dag.
Måste ha sovit nästan 12h inatt, klev upp strax innan lunch och åkte hem i lugn och ro.
Ingen idé att stressa idag inte, alldeles för varmt för det!
Väl hemma slösurfade jag lite och duschade. Kollade på termometern på skuggsidan som sa att det var 21grader! Toppen! Bytte om till luftiga sommarkläder och åkte in till stan för att möta sambon.

Under tiden som jag väntade på henne gick jag runt på torget vid Slussen, kollade på blommor och hittade liljekonvaljer! WOW! Jag trodde aldrig att sådana skulle finnas att köpa! Fick lukta på dom lite och sen gick jag vidare. Drog ner till bussarna för att möta Jen och så gick vi in på Konsum, jag behövde något att smörja in världens torraste ben med. Och hon behövde snus.

Vi strosade runt lite, käkade lunch på Muggen och hade det bara grymt bra.
Tog Djurgårsfärjan över till andra sidan och gick på Gröna Lund.
Vi åt glass, åkte Kärlekstunneln och Extreme. Pop-Expressen såg roligare ut än den var. Tacka vet jag Kirunafestivalens virvelvind!
Flygande Mattan var okej, Kvasten och Kättingflygaren mysiga, Katapulten fick det att kittla i magen.
Berg-och-dalbanan som jag inte minns namnet på fick jag ont i nacken av, och Vilda musen ska visst vara ännu värre så den sket vi i helt.
Vi åkte allt som är värt att åka utom Insane, den tar jag en annan gång! Kanske, om jag har tur, med mitt Pucko.

När vi var klara med allt åkande käkade vi i Matvraket, och där hittade vi Elin i kassan! Elin som jobbar tillsammans med oss annars. Det var kul att hinna träffa henne!

Om jag inte fått någon färg alls efter alla dessa timmar i solen kommer jag bli förbannad! Då går jag till närmsta solarium och fejkar.

Den här sista bilden är från när mitt Pucko och jag promenerade hem från bion i förra veckan.
Det var den kvällen som jag bara älskade allt med Stockholm, och insåg att jag aldrig vill flytta härifrån.

I tisdags hade vi brännbollskväll med jobbet!

Det var en riktigt skön eftermiddag/kväll på Manillafältet med kollegor, både från min bio och från resten av Sthlm. Vi käkade tacos, gick en tipsrunda med lite för svåra filmfrågor (hallå, vi är SF:are, klart frågorna är svåra!) och drack öl/cider/vin/jäger osv.
Mot slutet då folk började bli lite rastlösa (och fulla) så blev det dags att spela brännboll!

Mitt lag kom tvåa. Nejnej, jag är inte bitter. Min kollega och även vän Mia kanske är det, men inte jag. Jag blev inte alls så sur över det att jag och sambon drog till bussen såfort vi fått veta resultatet. Sen stod vi där i 15min och väntade på skitbussen. Tills alla andra också kom. Då gick vi till en hållplats längre ner på vägen så vi skulle få komma på bussen först. Töntiga Vickan, Jennifer, Claes och Niclas. Blä.

När jag var genomfrusen, myggbiten till tusen och luktade rök som en lodis kom jag hem till mitt pucko.
Jag tog en lång varm dusch och höll nästan på att somna i den. Det är som både skönt och deprimerande att komma hem till honom. Sådär lyxigt som typ på hotell, men påminner om hur sunkigt sambon och jag har det.
Vi kommer aldrig ha råd med en fräsch lägenhet sålänge vi jobbar på SF.. Och det suger!
Jag längtar hem till mamma. Rent, städat och skönt.
Undra om jag någonsin kommer lära mig..

Äsch, vem försöker jag lura.
Jag har alltid varit våldsam och haft ett hetsigt humör.
Fråga min kusindotter, jag tror det var henne som jag brukade slåss med stolar med.
Ni vet sådana där små barnstolar i plast.. Eller så var det grannen Bianca, jag minns faktiskt inte. (Nu måste jag ju genast leta upp Bianca på fejjan..)
Eller fråga Madelene, som jag känt sedan jag var 5-6 år. Vi började dagen med att leka med hästar och avslutade den med att slåss med hästarna och skrika åt varann att vi hatade den andre. Och nästa dag började med att vi lekte igen.

På något sätt har jag lyckats lära mig kontrollera det. Men nu verkar jag ha förlorat kontrollen.
Och blivit mer medveten om vad jag alltid kunnat göra utantill, så helt plötsligt har jag tappat alla kunskaper.
Det är de saker jag gör omedvetet som jag gör bäst. När jag börjar tänka på saker så skiter sig allt.
Jag har läst alldeles för många böcker om självpsykologi. Fuck.

Dags för sängen. Godmorgon.

Jag har ägnat senaste dagarna åt att fundera över min ilska.
På senare tid har jag börjat ta ut det väldigt fysiskt.
Jag slänger saker i golv eller väggar och tar även till våld mot människor.
Det är inte såhär jag vill vara. Jag vill veta varifrån det här kommer.

Fredagskvällen var en mardröm. Men natten blev bättre.
Mitt pucko kom hit så vi fick prata och sova tillsammans.

Det är lite jobbigt det här.
Sålänge det var slut och jag mådde dåligt var mitt humör jämnt.
Var rätt skönt att slippa extrema humörsvängningar.
Nu är det värre med humöret, för nu får jag uppleva både lycka och besvikelse igen.
Men, without the bitter the sweet ain't as sweet.

Gårdagens inlägg var ett misstag.
Femtusen steg tillbaka.
Ikväll sitter jag och dricker tequila med mig själv.
Jag är besviken, arg och ledsen. Igen.

Tack. Jag älskar när folk behandlar mig med respekt.

What religion or reason could drive a man to forsake his lover?

Det här har hittills varit en av de bästa veckorna som jag kan minnas.
Allt har bara flutit på så bra. Små små bitar som lyckas pusslas ihop och verkligen bli bra.
Jag vet inte hur jag ska lyckas beskriva dagen så att ni kan känna de små små bubblorna av lycka virvla runt i magen. Små bubblor som i ett champagneglas.
Nej. Jag låter nog bli att berätta om dagen.
Men blunda och föreställ er hur bubblorna kittlar runt och får er att vilja fnissa lite. Så känns det.

Dag för dag börjar jag våga se framåt igen.

Don't care what they say
About re-played mistakes
'Cause everything changes
Starting today
(Amanda Jenssen - I choose you)

Bilder tagna av Claes Almér

En dag när jag kom hem sa min sambo att hon skulle ut och dricka öl med Claes från jobbet.
De skulle sitta i solen och slappa. Käka lite rostbiff och potatissallad. Och så frågade hon om jag ville följa med!
Duh. Såklart att jag ville! Öl & sol liksom!
Så vi drog till zinken och hade det astrevligt ett par timmar.

Haha, jag vet inte ens om jag kan skriva det. Men jag gör det nog ändå.
Igår kändes allt bara sådär vackert och magiskt som det bara verkar vara i filmer.
Det kändes som att någon gett mig någon injektion av någon främmande kemikalie.
Jag ville bara ta in alla nya intryck och låsa in de i en burk för alltid.

Alla dofter. Det doftade försommar. Träd som blommar, gräs som växer, havsvatten och stadsliv.
Alla ljud. Personer som alla var påväg någonstans. Bussar, bilar, tvärbanan som far fram på sin räls. Vattnet som kluckade lite mot bryggan.
Allt liv. Alla fönster i husen omkring. Där de kollade på tv. Eller låg nerbäddade i sina sängar.

Ibland önskar jag att jag skulle kunna flyga och vara osynlig på samma gång.
Jag vill kunna se in i andras liv utan att de vet om att jag är där. Som att se in i ett dockskåp. Se vad alla har för sig. Hur de lever sina liv. Det finns en trygghet i det. Att alla lever sina liv. Livet går vidare. No matter what.

Om jag någonsin skulle ha en fotoutställning, vet jag nu vilken sorts bilder jag vill ställa ut.

Äh. Jag vet. Jag borde sova. Godnatt.

Jag kan inte sluta fundera. På allt.
Främst på mig själv. På hur jag agerar.
Och jag kan inte komma på varför.
Varför jag aldrig är nöjd
Varför jag är så.. så som jag är.

Jag har kommit till en ny spärr igen.
Och den här vet jag inte hur jag ska ta mig förbi.


Come away with me and we'll kiss
On a mountaintop
Come away with me
And I'll never stop loving you

Senaste veckan, eller kanske veckorna, har jag funderat väldigt mycket på det egna värdet.
Vad man som person är värd. Och inte bara vad, utan även vem. Och hur. Och när. Och varför?
"Du är värd så mycket bättre". Men bättre än vad? Och på vilket sätt skulle något/någon kunna vara bättre?
På vilket sätt menar man egentligen?
Och hur sjutton kan någon annan tala om för en vad man är värd?
Borde man inte veta det bäst själv?

Det är väl någonstans där som det trasslar till sig. Ju fler kockar, osv..
Mitt problem är fortfarande att jag vill vara alla till lags.
Framförallt för att jag litar på att andra vet vad de pratar om, så jag borde kunna följa råden.
I slutänden brukar det ändå aldrig bli så. Jag går min egna väg.
Men det tar en stund för mig att komma på att det är så det brukar bli.

Det är mycket möjligt att saker skulle gå lättare för mig om jag inte alltid pratade om mina problem med alla.
Men det är helt enkelt inte så jag är. Jag måste få prata för annars spricker jag.
Att ligga och viska hemligheter för mig själv under täcket är inte min grej.
Jag vet, jag har redan testat. Många hemligheter finns gömda under täcket hos mig, men de enda som stannar kvar där är de som handlar om andra.
Mitt liv är en allmän egendom. Ta del av mig. Ni får det. Annars vore det ju dumt med en blogg.

Så åter till frågan i rubriken; vad är lycka för dig?
Själv funderar jag fortfarande på det. Men jag börjar närma mig svaret.

Jag hatar att det är dig jag saknar, att det är dig jag tänker på.
Du ska veta att jag försökt förtränga dig. Jag har gjort mitt bästa.
Det är mer än en famn jag legat i, men det har aldrig känts bra. Inte ens för stunden.
För armarna om mig är inte dina.

Jag vet att jag verkligen inte borde vara med dig. Inte efter allt du gjort.
Och en framtid med dig skrämmer mig så fruktansvärt. Vet inte alls hur jag ska hantera allt längre.
Har du någon aning om hur arg jag är på dig? Jag vill skrika på dig. Slå dig. Men ändå vill jag bara hålla om dig.
Det finns ingenting jag ogillar mer än att vara på dåligt humör. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen längre.

Idag gav jag vika för allt.
Idag träffade jag dig igen.
Och när jag satt i din famn i soffan kändes livet komplett igen.

Jag hatar att jag inte klarar av att hata dig.
Jag hatar att jag älskar dig.
Pucko.

Efter 16h på nattåg, och två arbetspass senare ligger jag i soffan hemma i Högdalen igen.
Jag kom tillbaka till Sthlm igår morse, åkte hem för att duscha och byta om, få i mig något ätbart och sen iväg till jobbet.
Nu har jag min tunga jobbvecka. Det blir 8 dagar på raken. Sen ledig två dagar och så jobba en dag innan jag får en ledig helg.

Idag tog jag en liten omväg till jobbet, åkte med tvärbanan förbi Hammarby sjöstad.
I Lumaparken blommar körsbärsträden för fullt. Alla träd är gröna nu och de flesta som kan blomma blommar.
Det är helt otroligt! Jag blir lycklig bara jag kommer utanför porten här hemma. Grönska och värme!

Igår fick jag veta att min semesteransökan blivit godkänd förresten, så nu kan jag planera lite!

Jag vet att allt blev väldigt lösryckt och informationsmässigt nu. Men jag vill få ner allt innan jag börjar svamla om annat.

På sätt och vis är det ändå såhär jag trivs bäst med att ha det. Lugn och ro.
Få tid för att sitta och göra ingenting. Skriva lite, fundera lite. Lyssna på musik. Träffa vänner när tid och lust finns.

Jag börjar inse att mitt liv i Sthlm är väldigt aktivt. Inte för att det är något dåligt med det.
Men bara en sån sak som att jag helt plötsligt har tid att blogga igen, för att jag är i Kiruna.
Och egentligen har jag nästan mer saker att göra här än där nere, där hemma.

Där är det väldigt mycket av samma saker som sker. Jag jobbar, lagar mat med sambon, vi städar, hänger med folk, festar varannan helg. Varannan vecka jobbar jag 6 dagar, varannan är det bara 2-3 dagar. Och under den lugnare veckan ska jag hinna träffa och umgås med så många som möjligt för att hålla igång alla relationer.
Någonstans i allt det där ska jag hinna börja träna regelbundet också.

Jag gillar det visserligen, det gör jag. Det är en skön omväxling mot hur jag är van att ha det. Och omväxling är alltid bra!

Nu ska jag inte sväva iväg mer i tankarna.
Det är en dag imorgon också. Då ska jag till Madde för att dricka förmiddagskaffe, sen hem för att sy klart Idas bebistäcke. Mot kvällen blir det nog att umgås med Jessica. Jag räknar med att vi kommer glida bil större delen av kvällen.

Godnatt på er!