Victoria

Haha, jag vet inte ens om jag kan skriva det. Men jag gör det nog ändå.
Igår kändes allt bara sådär vackert och magiskt som det bara verkar vara i filmer.
Det kändes som att någon gett mig någon injektion av någon främmande kemikalie.
Jag ville bara ta in alla nya intryck och låsa in de i en burk för alltid.

Alla dofter. Det doftade försommar. Träd som blommar, gräs som växer, havsvatten och stadsliv.
Alla ljud. Personer som alla var påväg någonstans. Bussar, bilar, tvärbanan som far fram på sin räls. Vattnet som kluckade lite mot bryggan.
Allt liv. Alla fönster i husen omkring. Där de kollade på tv. Eller låg nerbäddade i sina sängar.

Ibland önskar jag att jag skulle kunna flyga och vara osynlig på samma gång.
Jag vill kunna se in i andras liv utan att de vet om att jag är där. Som att se in i ett dockskåp. Se vad alla har för sig. Hur de lever sina liv. Det finns en trygghet i det. Att alla lever sina liv. Livet går vidare. No matter what.

Om jag någonsin skulle ha en fotoutställning, vet jag nu vilken sorts bilder jag vill ställa ut.

Äh. Jag vet. Jag borde sova. Godnatt.