Victoria

..and that list of charms was
longer than my chain of broken hearts

Det är en skam att bo i Stockholm och inte ha varit på mer än en spelning på arton månader.
Vad är det som hänt helt plötsligt? Har jag helt glömt bort hur man gör?
I oktober ska jag iallafall gå och se Ane Brun med Mia och Elin. Två veckor innan jag firar två år i Stockholm.
Det känns bra.

Och vad som mer känns bra, är att snart få flytta till en egen lägenhet.
På söndag är det exakt två månader tills den är min. Jag googlar bilder på alla möbler som jag redan har.
Funderar på hur jag ska kunna binda ihop allt så det känns okej och inte ser ut som en loppis i lägenheten.
Undrar vilken färg jag kommer gilla just då. Det kommer bli mycket textilier som får sätta färg.
Jag minns inte hur köksdelen ser ut. Har ingen aning om hur det är med förvaring som skafferi och utrymme för andra kökssaker. Vet inte om det är två eller tre plattor. Jag misstänker att det inte finns ugn.
Hela köksbiten är som ett svart hål. Total minnesförlust.
Det jag minns riktigt väl, var den hemska caffe latte fondväggen. Jag hoppas att jag får tapetsera över den.

Och veckans käftsmäll var insikten om att jag hade kunnat bli mamma om ett par veckor.
Jag grät i två dagar efter att jag insåg det.

we were gonna bury our ex-lovers and their ghosts

En genomdeppig dag. Allt har blivit fel. Allt jag rört vid har fallit i bitar.
Arg, sur och bitter. Och det började när jag vaknade imorse.

På vägen hem från jobbet lyssnade jag på Damien Rice.
Och det bara.. Allt känns så fel. Det är bara så himla fel, allting.

Jag är less på att vara arg. Men jag vet inte vad jag annars ska vara.
Är jag inte arg, så gör allt bara så ont. Och då kan inte ens förstahandskontraktet göra mig glad.
För det känns som att det är ännu ett steg mot ett ensammare liv. Att jag ska leva ensam.
Jag i min etta långt utanför stan. Jag vet att jag borde vara glad. Ibland är jag det.

Men varför ska jag vara glad över något som skriker "Hej jag är ensam och ingen vill bo med mig!"..?

Jag.. Eh.. Äh.
Det har dykt upp problem, helt enkelt.
Med mig själv alltså. På något sätt har alla mina tvångstankar och handlingar börjat bli värre.
Och eftersom jag är en mästare på att analysera mig själv, är det såklart det jag gör.
Jag tänker för mycket på allt. Och jag är ju ingen utbildad psykolog eller liknande, så jag gör vad jag tror ska hjälpa.
Men jag vet inte om det är rätt. Det hade varit skönt med lite stöd från någon som har erfarenhet eller kunskap i ämnet.
Kaos kaos kaos. Det är allt jag känner. Jag funderar på om jag verkligen borde vara här.
Kanske jag borde flytta. Jag vet inte. Mest är jag nog rädd.

Det är så mycket strul på jobbet att det inte ens känns kul att gå dit längre.
Och allt skit mellan mig och Cris. Jag fattar ingenting och det ser bara mörkt ut. Jag vet inte vad jag ska göra.
Och så alla tankar på hur det är med pappa också. Det är bara för mycket som är skit.

Jag hade behövt körkort och bil. Då hade jag bara trampat på gasen och dragit iväg.

Vad var det du såg igår natt
Du har nästan inga naglar kvar
Vad är det som tvingar dig att
Bita sönder dom du har spart

Och jag har ledsnat på att vänta
ärligt talat jag är trött
Du är TV-ögd, förändrad
du är gråtmild du ser rött

Jag har ledsnat på att vänta
på dom ständiga problemen med sömn
Behöver nån som behöver mig

Önskar att någon..

 

Jag är så glad så glad så glad! Igår ringde pappa!
Att få höra hans röst efter allt som hänt, efter alla veckor, det var helt fantastiskt. Och jag tror jag var i ett chocktillstånd i flera timmar efteråt.

Idag har jag legat i sängen hela dagen. Jag försökte med det igår, men mot eftermiddagen blev jag rastlös så åkte in till stan. Mötte upp ett gäng med vänner och vi spelade biljard, käkade och drack öl i flera timmar. Riktigt najs!
Jag lyckades få till några snygga stötar, så jag är nöjd. Jag börjar lära mig.

Snart börjar en tung jobbvecka igen. Måndag rivstartar med ett 15h skift, och sen rullar veckan på i jämna plågor och avslutas med en smockfull jobbhelg. Härliga tider!

U2 - Sunday Bloody Sunday

Okej. Jag ska försöka fixa mig. Igen. Inte för att jag vet hur. Jag har bråkat med mig själv så länge jag kan minnas. Men jag ska försöka. Det är bara så mycket..

Ikväll skruvade jag ihop min nya bokhylla, jag trodde jag skulle behöva skruvmejsel till det för det stod det på paketet, men det var visst bara om man ska ha upp den på väggen. Typiskt. Jag som gick till Classe och köpte en såndär awesome multi-grej med tusen olika små delar så man kan skruva isär hela världen om man vill. Och så behövdes den inte ens.
Men nu är hyllan klar iallafall. Och har snygga vita boxar i den.
Rummet känns genast mycket snällare. Ska välja ut vilka bilder jag vill ha på väggarna också. Har ganska många att välja mellan.

Jag behöver verkligen en egen lägenhet. Och jag vet, det är lätt att behöva det som man inte kan påverka så värst mycket, allra mest. Och jag funderar på om det är därför jag vill ha det. För att ha någonting att gå runt och hoppas på, och önska. För det är något som jag slipper göra själv.
Det här går inte. En dörr har öppnats och nu kommer jag fan överanalysera varenda tanke som kommer i min skalle.
Helgen kommer spenderas i mitt rum. Jag tror inte att jag kommer vilja gå utanför dörren.
Det finns så mycket att tänka på.

...and my mind holds the key