Victoria

Jag bläddrar i datorn, letar efter bilder.
Hittade världens bästa Iris.

My mirror twin, my next of kin, I know you in my sleep.
Who but you would take me in, a thousand kisses deep.

Jag börjar äntligen känna mig som en människa igen. Oron och ångesten har släppt.
Börjar känna mig lugnare deep inside. Det har varit så ett tag nu, men helt glömt bort bloggen.

Men nattens drömmar var obehagliga och jobbiga. Den första jag minns är att jag tappade några tänder, en var nästan genomrutten. Jag oroar mig alltid för mina tänder.

Den andra drömmen utspelades i Cris lägenhet, fast den var större och såg helt annorlunda ut än hans nuvarande. Jag pysslade i vardagsrummet när jag såg att hans dator i ett annat rum stod på, med bilder av mig som skärmsläckare. Bilder och filmklipp på mig från när jag var liten och vissa av bilderna och filmerna visste jag inte ens själv om att de fanns. Han hade tagit reda på allt från min uppväxt. Och sen dök det upp en bild på mig när jag kollade på hans dator, som var tagen för bara någon minut sedan! Så jag insåg att det fanns en dold kamera någonstans..

Och i den tredje drömmen hade Cris och jag åkt till Kiruna. Vi satt med två av mina vänner och umgicks, snackade skit, drack vin. Han börjar flirta med en av mina vänner. Jag blir upprörd. Lämnar alla, springer ut i ett villakvarter i mörkret, håller för munnen och gråter. En kille fångar upp mig med en arm om min midja när jag ska springa förbi honom. Kramar om mig, säger att jag är för vacker för att gråta.
Jag följer med honom. Känner mig sviken och tänker att jag kan minsann också flirta med någon annan. Vi har det trevligt, skrattar och pratar massor. Sen ska vi med ett tåg, men när vi satt oss ber jag om ursäkt, säger att jag har pojkvän och att det är på allvar. Tackar honom för uppmärksamheten jag fått men ber honom kliva av, för han vill nog inte följa mig längre. Han blir lite sårad, men reser sig och går.
På tåget möter jag Cris igen.
Jag vaknar. Och minnen slår mig i ansiktet. Jag känner igen det här.

För ett tag sedan, jag minns inte riktigt när, drömde jag att Cris och jag bråkade.
Han såg så arg ut, jag såg musklerna rycka till i ena armen. Så som en människa ser ut när de tänkt slå till en, men hejdar sin impuls. Jag skrek åt honom, "Men slå mig då! Det är ju ändå det ni alla jävla män gör!".

Jag bearbetar allting med drömmarna. Och med små små steg förstår jag att Cris inte är som alla de andra.
Han försöker inte få mina vänner i säng och han vill inte slå mig.
Men nu tycker jag att de här drömmarna kan sluta. Jag fattar poängen. Tvinga mig inte att drömma om fler nu.

Kan man få vätskebrist av att gråta?
Med tanke på hur mycket jag gråtit senaste månaden borde jag ligga i riskzonen..

Jag är van att gråta kanske några gånger i månaden, centrerat till en specifik vecka.
Inte såhär!
Okontrollerat och våldsamt, ibland så jag tappar andan och tillslut får ont i huvudet.
Det är inte roligt längre. Såhär kan jag inte leva.

Kunde acceptera det i början av graviditeten, hormoner flyger runt i kroppen. Det gick att acceptera strax efter aborten för det är trots allt en massa känslor som snurrar runt.
Men nu då?! Nu finns det ingen orsak längre!

Förutom alla små saker som händer runt omkring mig.

Iris är snart inte längre min hund. Alls. Hon har bott hos sin nya familj snart ett år.
De trivs hur bra som helst med varandra. Och de vill ta över henne på riktigt.
När jag åker upp ska vi skriva papper och de får hennes stamtavla.
Det är ingen vits för mig att behålla alla hennes saker längre. Jag har massor jag måste rensa..

När jag åker upp är det nästan exakt på dagen fem år sedan jag kom upp till Kiruna med henne.
Fem år! Jag förstår inte hur tiden kan gå så fort men ändå så långsamt. Det känns som att jag alltid haft henne.
Mitt liv före Iris finns inte. Jag minns det knappt. Det var inget att ha ändå.
Skolkande från skolan, värdelösa och/eller våldsamma förhållanden, vänner som jag inte längre har (ni som är kvar älskar jag, det vet ni!), människor som dog och..
Bara mörker.

Visserligen kom det en jävla massa mörker även efter att Iris kommit till mig, men då fanns hon alltid där, som en påminnelse att vissa saker måste man faktiskt göra. Vissa dagar måste man ändå ta sig igenom.

Jävla hund, fan vad jag älskar henne. Och nu gråter jag igen. Det här är inte hälsosamt.

Ingen människa gillar pudlar, men alla älskar Iris. Det säger allt.
Jag har gjort ett bra jobb med att uppfostra henne.
För bra..

...but inside my heart broke down in two.

Jag tänker tillbaka många år, och slås av hur många underliga och bisarra människor jag haft kontakt med. Mestadels män som på ett eller annat sätt velat utnyttja mig, jag tänker inte gå in på några detaljer för det är bara absurt. Men är det så himla konstigt att jag blivit som jag blivit med tanke på allt det här?
Nu när jag tänker på det, och minns, så är jag väldigt glad att jag kommit ifrån dessa.
Och känner mig lyckligt lottad som har det såpass bra som jag ändå har det idag.
Jag insåg nu ikväll att flera gamla tankar som alltid funnits där i bakhuvudet mer eller mindre försvunnit.
Det är många saker jag inte längre går runt och tänker på.

Om allt det här verkar alldeles för obegripligt skyller jag på tröttheten och ölen.
Kvällen var fin.

Close your eyes baby and lend me your finger
Together we walk out as one
No lonely nights, broken promises or fights will
return anymore

För några dagar sedan kom jag hem och såg att det hemska bordet som stått i hallen inte stod kvar.
Jag blev glad, för C hade sagt att hon skulle slänga det nu när hon skulle vara hemma en dag.
Igår hittade jag bordet i vardagsrummet. Det hade bara bytt rum! Gah!

Idag fortsätter jag med att tvätta. Täcket, filten, handdukarna och de sista kläderna är nu rena.
Upptäckte att garderoberna nästan blivit tömda nu igen. Det ligger småskrot kvar i botten av de. Jag tänker slänga allt! Nu röjer jag ut skiten och torkar rent så jag får lägga mina kläder någonstans. Less!

Kanske jag släpar in en hylla från vardagsrummet också så jag har någonstans att förvara böcker och annat smått.
Om jag orkar rensa en hörna i rummet vill säga..