Victoria

Åh jag vill så himla mycket men vet inte om jag ska våga låta tankarna skena iväg eller om det är dumt att tänka för mycket!
Ändå har jag börjat hoppas och se fram emot saker och jag är skiträdd att något kommer gå fel. Igen.
Jag måste fixa det här, jag måste! Jag måste jag måste jag måste..
Nu chansar jag! Det här är för mig. Jag vill ha mitt liv tillbaka.

Nej. Nej nu vill jag inte mer.
Ju mer jag vet om livet, ju mer hemskheter jag ser, desto mindre vill jag vara med.
Ligger i sängen och sprutgrinar, har just sett första avsnittet av Sofias Änglar på kanal 5 play och det var så hemskt.
Pappan i familjen har en hjärntumör och vet inte om han har 1 eller 10 år kvar att leva. Allt går ut på att få så mycket kvalitetstid med barnen som möjligt. Och att inte veta. Är det här sista julen barnen får fira med sin pappa? Är det sista födelsedagen som firas? Han kommer aldrig få övningsköra med sina barn. Aldrig se de ta studenten. Aldrig hjälpa de att flytta. Och jag känner hur min livmoder bara vill dra ihop sig och dö.
Jag vill aldrig ha barn. Jag vill aldrig utsätta mina barn för att jag kommer att dö så tidigt. Och jag vill aldrig att mina föräldrar ska dö.
Nej, jag vill inte. Och jag vill inte riskera att något händer mina barn så att de dör före mig heller.
Jag är fan skräckslagen. Jag ska aldrig mer ha sex så att jag riskerar att bli gravid. Herregud.

Jag som knappt vågar andas när systersonen klättrar på bord och bänkar. Jag som känner hur hjärtat hoppar över ett slag när han hoppar i soffan. Jag blir så vansinnigt rädd att han ska göra sig riktigt illa och att jag är den som är närmast och så gör jag fel. Varje gång jag hälsar på hoppas jag att alla kommer i säng om kvällarna lika hela som de var när de vaknade.

När rädslan kommer rusandes rakt in i bröstet på mig spelar det ingen roll hur mycket jag egentligen vill ha barn.
Hur skulle jag kunna klara något sådant? Det skulle aldrig gå. Jag skulle bli den värsta morsa en unge kan ha. Helt oduglig och nojig och orolig och nervös.

If I get the words I would write a song for you.
But there is not words enough to make it.
And if I ever learnt to sing I would sing that song for you,
I would sing it loud and clear so everyone could hear that
I never gave up on you, I would write a song for you,
But there is not words enough to make it.

Åh. Tack tack tack. Fått träffa alla fina människor från jobbet under en och samma kväll. Personalfest!
Alla fantastiska goa mysiga människor. Vi var på Golden Hits, vilket grymt ställe!
Serveringspersonalen dansade och sjöng mellan måltiderna och bjöd på en riktig show, sjukt kul!
Och jag har skrattat. Oj så jag skrattat, så käkarna fick kramp. Och sjungit med i låtarna. Och applåderat så händerna nästan domnade bort. Och ätit gott. Och druckit gott.
Jag behövde verkligen verkligen det här.

Nu ska jag jobba hela helgen, och sen väntar en väldigt bra vecka!
De lediga dagarna fylls sakta men säkert upp med aktiviteter, sociala sådana. Jag behöver träffa människor, komma ut ur den här hemska bubblan.
Ljuset återvänder och jag måste försöka hänga med nu. Alltså, solljuset menar jag. Och jag tänkte att om jag försöker hänga med solen så kanske jag också känner mig lite ljusare.

When my patience wearing thin
When I'm ready to give in
Will you pick me up again
Then I guess you can hang with me

And if you do me right
I'm gonna do right by you
And if you keep it tight
I'm gonna confide in you
I know what's on your mind
There will be time for that too
If you hang with me

Jag har inte varit så deppig som det kanske verkat som. Utan mer arg och besviken och uppgiven.
Som när man ger allt och man blir urvriden som en disktrasa, och sen känner att det inte händer någonting. Att det behövs ytterligare lite till. Något mer som inte finns.

Kvällen har varit sjukt bra, om än även lite tajt med tid och så. Det blev korta meningar och flera "Vi tar det nästa gång vi ses"-grejer. Ord som aldrig hann komma ut i luften men som liksom hängde där..
Har varit på bio med snygg-Elin, zombieslaktar-Jenkan och.. öh.. Halkan..? Fan, vet inte vad jag ska kalla honom. Zombieslaktar-Jenkans supersambo-Halkan, kanske? Whatever..
Jag behövde iallafall få träffa människor. Stockholmare, rättare sagt. Människor träffade jag ju i Kiruna också. Men det är skillnad. Stockholmarna är det längesen jag umgåtts med!

Imorgon, eller ja, ikväll eftersom det är morgon nu, får jag umgås med MÅNGA Stockholmare! Det är personalfest med jobbet. Vi ska äta middag och ha det bra inne i stan. Det är bara en massa vikarier på jobbet för att alla som vill och kan ska få vara med. Awesomeness! Bara synd att några har hunnit sluta och/eller flyttat. Men fest, det blir det! Och det kommer så välbehövligt. Det var längesen vi gjorde något tillsammans.

Jag ska försöka få mig någon timmes sömn nu. Har kollat på Numb3rs tills ögonen nästan gick i kors av trötthet. Men då kom jag på en massa att skriva.. Godmorgon!

My heart is infected
I gotta protect it
Don´t you dare try to break it

Jag tycker inte om obalans i livet. Konflikter och besvikelser och olycka.
Negativa saker som jag inte är så bra på att hantera. Eller okej, jag kan inte hantera de alls.
Det blir bara kortslutning och jag vet inte vad jag ska ta mig till och hela världen faller samman.
Varje gång något går fel, känns det som att någon rycker undan marken under fötterna på mig och jag tappar balansen. Ungefär som när man ska rycka bort duken från ett dukat bort, bara det att för mig lyckas det aldrig utan allt faller i golvet.
Och jag lär mig aldrig. Känslan förändras aldrig.
Jag kan lyckas bedöva den, men det är ingen trevlig process. För det betyder att jag är apatisk och deprimerad och totalt tom. När jag ger upp hoppet helt. Då skiter jag i om marken faller under mig, för jag bara faller med den.

Jag försöker lära mig att leva. Lära mig att hantera allt som händer i livet. Men det är svårt, så jävla svårt.
För jag har ju mina erfarenheter. Jag vet hur det slutar ändå. Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker tänka positivt och kämpar för att lösa problemen, nya problem uppstår ständigt och ingen uppskattar det jag gör.
Jag behöver veta vad som väntar, jag måste kunna förbereda mig. Jag klarar inte av det här kaoset längre!
Stabilitet, trygghet, vardag, rutiner. Och en välplanerad flykt ibland.
Stabilitet. Trygghet. Vardag. Rutiner.
Det måste finnas en grund som man kan bygga sitt kaos runtom. Det går inte att bygga en grund runt kaos.
Först kommer kärnan. Stabila veckor. Ett jobbschema. Sedan kan man planera sina lediga dagar hur man vill. Eller bestämma att en dag planerar man ingenting. Då finns det utrymme för kaos. Det är ungefär så mycket kaos jag klarar av. Veckor och månader och år av kaos.. Det går inte, jag orkar inte mer.

Herregud.. Jag låter som Simon i I rymden finns inga känslor. Jag kanske har aspbergers.
Jag slutar skriva nu innan någon tvångsinlägger mig någonstans.


so let's straighten this baby
don't break me my baby..

My head is killing me
My mind is killing me
My back is killing me
My neck is killing me
Your nagging is killing me
My gut is killing me
My PMS is killing me
My email is killing me
These hours are killing me

Jag vågar inte vara lycklig längre.
Den här gången stannar jag kvar under täcket. Du vann.

Jag vet inte om jag orkar mer. Försöker hitta ord men... Jag orkar inte. Vad är det för vits att fortsätta försöka.

Jag kanske just råkade klicka hem den här t-shirten. Men den är ju så jäkla grym!
Robyn alltså. Fan vad cool hon är. Det är knäppt. Jag har lyssnat på henne sen -97.
Jag tror jag fick första skivan i julklapp. Och jag älskar sättet hon utvecklats på. Exakt åt rätt håll!
Heja heja!

Nu måste jag sova. Direkt. Upp tidigt imorgon, dags att åka hem till min älskling.

I'm gonna love you like I'm indestructible
Your love is ultra magnetic and
it's taking over
This is hardcore
And I'm indestructible

Stefan säger (21:57):
*försöker få två datoter att prata med varadra
Victoria säger (21:58):
*lycka till, datorer kan ju inte prata :P
Victoria säger (21:58):
*de är som män, ungefär
Stefan säger (21:58):
*så lustig man kan vara
Stefan säger (21:59):
*problemet här är att det är en mac och en pc. att ha en mac är ju som att släpa in ett fruntimmer
Stefan säger (21:59):
*ser bra ut, men det går inte att förstå sig på dom
Victoria säger (22:00):
*och jag som just tänkte jämföra en pc med en karl, bara en massa buggar
Victoria säger (22:00):
*ett liv med felsökningar

Ibland förstår jag faktiskt inte hur man kan älska mig.
Alltså, jag har gjort så många dåliga saker och varit en hemsk person.
Och ändå har jag vänner kvar, och en fantastisk pojkvän som älskar mig.
Hur skulle man kunna låta bli att älska livet då?

Show me a smile then
don't be unhappy, can't remember
when I last saw you laughing
if this world makes you crazy
and you've taken all you can bear
you call me up
because you know I'll be there

Javisst, det är många saker jag önskar att förändra i mitt liv.
Men samtidigt får man se de ljusa sakerna också. Vissa saker vill jag inte ändra för allt i världen.
Enda sättet att hitta någon väg alls är att väga fördelarna mot nackdelarna, och om man har tur väljer man alltid det med flest fördelar.

Jag har svårt att se gränsen mellan att vara realistisk och överdrivet envis.
När jag varit påväg att ge upp Stockholm, att bara skita i allt och flytta till Kiruna igen, har jag inte vetat om jag varit dum som fortsätter försöka eller om det faktiskt skulle gå att lösa situationen.
Nu i efterhand kan jag säga att det är bra att jag inte flyttade tillbaka, för bostadsbristen är lika jävlig i Kiruna som i Stockholm.
Nu i månadsskiftet blir en vän till mig hemlös. I Kiruna! Det är fanimig helt sjukt.
Så vad skulle jag fått göra? Flytta tillbaka till mina föräldrar IGEN? Nej. Jag vägrar.
Ska jag vara bostadslös kan jag lika gärna vara det i Stockholm.

Det är en mörk värld vi lever i.

I don't know why nobody told you
how to unfold your love
I don't know how someone controlled you
they bought and sold you

I look at the world and I notice it's turning
While my guitar gently weeps

Idag tog jag igen tiden jag missade med Jessica igår. Vi gick till Safari med Jeppe, och sen drog vi på stan och jag hittade lite kläder. Som vanligt. Handlade mat på coop. Spanade in Classe O som öppnat. Gled in en sväng på Elgiganten. Drog runt lite helt enkelt.

Jag har så många saker jag vill ta med mig härifrån till Stockholm men vet inte hur jag ska få med allt.
Önskar att jag kunde hitta något eget boende så jag fick ta med möbler också. De kan inte stå hos mina föräldrar hur länge som helst. Även om det är rätt skönt att känna mig hemma här också.

När jag är ledig vill jag inte stressa och jäkta för att hinna göra allt jag tänkt att jag ska göra när jag är ledig.
Jag tycker faktiskt om att få göra ingenting på dagarna.

Det är såklart många människor jag vill hinna träffa när jag ändå är i Kiruna, men det är inte alltid så ofta det går.
Idag råkade jag sova så länge så att jag missade att träffa Jessica, men det kommer ju en ny dag imorgon.
I första hand är det ju faktiskt för mig själv som jag åkt upp, och då måste jag ju få göra som jag vill.

Jag velar mellan att gå ut och festa på fredag, och att ligga hemma i soffan med mamma och pappa. Hade jag haft två helgdagar på mig hade jag hunnit med båda.

Överlag är det väldigt skönt att vara tillbaka. Hemma. Ta en liten paus från all skit där nere. Där hemma. För här uppe är allt som vanligt. Samma människor, samma saker att göra, samma gamla vanor. Allt är sig likt.
Och som vanligt, så önskar jag mig mer tid..

Idag regnade det, jag hoppas att det fortsätter regna hela veckan så jag slipper all äcklig jävla snö sen.
Nu är jag less på kylan!

Jag vill ha värme och hjärtlighet och kärlek! Glädje och skratt och ömhet.
Det är dags att återvänta till Kiruna för en vecka. Jag ska bunkra upp med alla goda ting och fylla mig själv med ny energi.
Orkar inte tänka på allt jobbigt längre, nu är det bara jag och ledigheten.

Tid. Jag önskar mig mer tid. Fler timmar på dygnet, fler helgdagar i veckan. Mer tid för att få umgås och ta hand om varandra. Jag vill ha middagar och vin. Popcorn och biohångel. Promenader och varm choklad.
Om det bara fanns mer tid. Om inte om fanns..

Är det okej att ha en favorit-förälder?
Jag har alltid varit pappas flicka. Under hela min uppväxt är det pappa som jag tyckt bäst om.
Men jag har börjat tänka om. Sedan jag flyttade har mamma börjat betyda mer och mer.
Och min mamma, hon är ju faktiskt riktigt fantastisk!
Jag saknar mina föräldrar fruktansvärt mycket, och jag längtar tills vi alla kan sitta och äta middag tillsammans.
Och äta godis i soffan, och se På spåret, eller Så ska det låta. Så som det ska vara en helgkväll!

Idag har varit en riktigt bra dag. Egentligen har nästan hela veckan varit väldigt bra.
Det har varit roligt att arbeta, och enda anledningen till att jag helst legat kvar i sängen en liten stund till på morgonen är för att jag varit nyvaken och trött. Inget annat!

Nu ska jag sova, imorgon väntar mer jobb. Och jag ser nästan fram emot det!

Jag tror på att kroppen och sinnet berättar vad den behöver. Just nu behöver jag turkost.
Massor av turkost. Och ju mer jag läser om stenen och färgen, desto mer tror jag på det.
Jag behöver verkligen turkos.

När jag flyttade tillbaka till mina föräldrar efter Gällivare behövde min kropp grönsaker.
Jag åt nästan ingenting annat än grönsaker, och ibland en liten bit kött.
Nu när jag åker till Kiruna behöver jag potatis. Jag älskar potatis. Mammas klyftpotatis. Potatismos. Hasselbackspotatis. Jag kan till och med äta kokt potatis om det så behövs!
För jag äter ingen potatis i Stockholm. Det närmsta jag kommer är strips när man äter ute, och det är inte samma sak.
Innan jag flyttade avskydde jag potatis.

Jag längtar hem. Hem till mamma.

Jag vill ha värme i mitt hem. Varma färger och massor med filtar och kuddar. Mysiga lampor och ljusstakar.
Är en riktig sucker för romantik. Varför försöker jag dölja det?
Romantiskt sovrum och stilrent modernt kök vill jag ha!
Men helst av allt vill jag spela Sims 3, NU!!! NU NU NU!
Jag råkade göra misstaget att gå in på EA's sida och nu vet jag inte om jag kommer kunna somna inatt..
Det kliar i fingrarna och det enda sättet att bota det är att antingen spela eller skissa upp hus i ett rutat block.
Jag kan inte göra något av de.
Och inte nog med det, jag har upptäckt ett nytt spel inom The Sims. The Sims Medieval. Bajs.

och den stora vita björnen ligger kvar..

Idag kändes allt bra trots att det är vinter och snö. Jag promenerade till Fotografiska museet med en vän, och jag som i vanliga fall klagar på snön och vintern tyckte att det var riktigt mysigt.
Och jag kommer aldrig ledsna på att se ut över vattnet, och se lampor lysa på andra sidan.
Men sedan å andra sidan, jag har alltid älskat lampor. Var de än är.
Hur kan man inte älska något som lyser upp i det allra mörkaste rum? Något som sprider värme och hopp.

 

2010 var ett hemskt år med väldigt mycket som hände. De absolut värsta sakerna som kunde hända blev verklighet, men även det absolut bästa hände. Hela året var en gigantisk berg-& dalbana och jag är glad att den åkturen är över.

Nu har jag gråtit klart. Nu är jag less på det.
Inte för att jag kommer sluta gråta till filmer där någon dör, eller sluta gråta när jag slår mig, eller sluta gråta när någon sårar mig. Men alla de andra tårarna får vara slut nu.
Nu är det inspiration och pepp som gäller.


I know you got charm and appeal
You always play the field
I'm crazy to think you are mine
As long as the sun continues to shine
There's a place in my heart for you
That's the bottomline

Jag försöker suga i mig så mycket glädje och livslust jag bara kan.
Inspiration och kreativitet. Färger, stämningar och miljöer.
Jag vet att jag måste arbeta hårdare nu. Och jag försöker uppskatta allt positivt som kommer i min väg.
Jag ser fram emot de allra minsta positiva saker för att orka.
En dag i taget. En helg i taget. Räknar man veckor och månader i helger känns det inte lika långt. Inte lika tungt.
Och räknar man bara arbetshelgerna, som infaller varannan vecka, blir 30 evighetslånga dagar helt plötsligt bara 2 jobbhelger, eller 4 dagar. Och vem som helst kan ta sig förbi 4 jobbiga dagar.

Jag ser fram emot att få lämna Stockholm för ett litet tag, ta en paus, återvända till lite trygghet och påminnas om varför jag flyttade. För just nu har jag glömt det. Just nu tänker jag bara på allt jag missar i Kiruna. På allt jag saknar.
Jag ser fram emot personalfesten som närmar sig. Att få umgås med kollegor som blivit goda vänner. Att alla samlas för att äta middag och ha kul tillsammans.
Jag ser fram emot dagen då mitt gym öppnar 5 minuters promenad från mig. Jag längtar efter att få träna och jag hoppas att jag kommer våga.
Jag ser fram emot att åka iväg med min älskade. Att få tid med varandra och bara få tänka på oss för några dagar.

Fyra bra saker inom tre arbetshelger. Sex dagar. Det kan jag fixa!

Att åter känna lusten till att göra saker, det är fantastiskt.
Jag vet att mitt intresse kan vara kortvarigt och intensivt, och räknar med att det kommer vara så även nu.
Men jag känner en plötslig lust till att lära mig språk. Franska. Jag vill kunna prata franska.
Ett språk som jag sedan mellanstadiet avskytt och skyllt huvudvärk på.
Nu vill jag lära mig allt.

Och när vi ändå är inne på språk; det går inte en dag utan att jag ångrar att jag slösade bort två och ett halvt år på att läsa samiska i högstadiet, ett språk jag fortfarande bara kan svära på och ropa kommandon åt hundar.
Jag borde ha läst tyska istället, som var det språk som intresserade mig mest. Men jag vågade inte. För nästan alla stökiga bråkiga killar valde tyska, och jag ville inte läsa språk tillsammans med de.
Tyska är fortfarande ett språk jag inte kan låta bli att älska. Och jag har aldrig riktigt förstått varför.

Alors on chante
Et puis seulement quand c’est fini, alors on danse.

Det är mitt rum som gör mig deprimerad. Jag står inte ut. Mitt rum ser ut som hemmet hos en galen samlare.
Saker ligger överallt, i en enda röra. Det är totalt kaos. En enda blick på allt får mig att vilja dra täcket över huvudet och aldrig komma fram igen. Det skulle bli ett heldagsprojekt att röja upp här. Jag har problem med att använda saker som någon annan haft förut. Därför köper jag aldrig begagnade saker. Därför kan jag inte använda dammsugaren som finns här i lägenheten, för gud vet vad den har dammsugit upp i sina dagar. Den är typ 100år gammal och det där munstycket är säkert en sanitär olägenhet. Så den kommer inte in i mitt rum.
Jag har köpt egna städartiklar redan när jag flyttade till Bredäng. Tyvärr slängde Jennifer mitt klorin när vi flyttade från Högdalen. Och jag har inte köpt något nytt.
För mig finns det inget mellanläge. Antingen är mitt hem kliniskt rent, eller förfaller totalt. För när jag städar, städar jag så hårt och mycket att jag blir helt slut. Och såfort någonting hamnar fel, en tröja som kastas på golvet eller nya saker som jag inte vet vart jag ska ställa de, så faller allt. Det tar bara någon dag så ser allt ut som innan jag städade. Det är ett hopplöst jobb att städa för det blir skitigt hela tiden. Och vad är det då för vits att städa.
Min egna smuts har jag inget problem med. Men andras.. Nej. Det går inte.
Så jag sitter här i mitt stökiga rum. För jag har inga förvaringsmöbler. Det finns några begagnade hittegods i vardagsrummet, men de kan jag inte använda. Och eftersom jag tänkt flytta snart är det ingen idé att köpa något nytt.

Så jag sitter här i mitt stökiga rum.. Och drar täcket över huvudet.

Det är helt seriöst SJUKT läskigt att tappa rösten!
Och att inte kunna ringa någon och prata om det, måste vara ännu värre.
Nu har jag en till läskig sak att bocka för på min lista iallafall.

Idag jobbade jag igen, och förutom att jag fick mjölksyra i benen av att gå i trapporna, och blev helt slut av att städa salongerna, så var det kul! Jag riktigt peppade innan det var dags att åka till jobbet. Och hoppade i sängen!
Man kanske blir sån av att ligga stilla och tyst i tre dagar..?
Nu vänder allt. Det har jag bestämt mig för.

Jag hängde på kanten och var nära att släppa (läs: låg i fosterställning uncer täcket och grät tills huvudet ville sprängas) när jag bad min karl att fixa det. Och han gjorde det. Min fixare. Så nu ska jag försöka räta ut resten av mitt trassel. Ska försöka att börja i ena änden istället för i mitten och göra allt på samma gång. Var sak har sin plats och tid.

En ledig helg är på ingång. Helst vill jag roa mig för att glömma alla bekymmer för en stund, men kanske att jag borde ordna några saker istället.

Her remains were spread out like the pieces of a puzzle
it took her 365 days putting them together
the pieces were quite difficult to distinguish from eachother
they were tiny and the clear blue sky
went on forever