Victoria

Jag funderar på vad jag vill ha den här bloggen till egentligen. Jag tror den har gjort sitt nu.
De viktigaste uppdateringarna om livet hamnar ändå på facebook, det är bara när jag inte vill att 200 personer ska veta vad jag tänker som jag skriver här, men då kan jag ju lika gärna bara skriva en dagbok.

Kanske jag kan ha en privat blogg, så att jag kan komma åt och skriva när som helst, var som helst.
För jag vet att om jag går runt och bär inne på allt jag tänker och känner kommer jag en vacker dag explodera.
Och det finns redan saker jag inte kan skriva om här trots att det bara är 5-10 personer som läser..

Eller ska jag försöka hålla mig till ett visst ämne? Någon sorts tema kanske..

Nåja, nu blir ni inte förvånade om bloggen plötsligt försvinner någon dag.

Idag har jag verkligen försökt att inte ångra att jag flyttade till Stockholm.
Jag har varit så upprörd och känt mig som ett tuggummi under någons skosula.
Så jag har funderat på hur mitt liv hade varit om jag stannat kvar i Kiruna.

Antagligen hade jag jobbat kvar på Folkets Hus, och kanske något annat extrajobb. Kanske hade jag varit en lycklig sambo med någon kärleksfull kille som troligast hade jobbat med gruvan på något sätt.

Men ärlig talat. Hade det verkligen varit ett bättre liv? Kirunakillar som har ett välbetalt jobb brukar sällan vilja lämna staden, så jag hade varit fast där med någon som säkert också hade gillat att köra skoter och åka ut i skogen.
Ett liv jag verkligen inte vill ha. Ungefär som nu.

Varför ska pengar betyda så mycket för män? Sålänge man har råd med hyra och mat räcker det väl?
Jag har aldrig sett poängen med att ha ett riktigt välbetalt jobb. Jag menar, det är ju ändå bara ett jobb..

Min allra första vän han var smärt som en sabel,
min andra han var blond och han blev mig så kär,
men nu så har jag ledsnat på lille Abel
och jag har kommit över det där med Per.
Min tredje kring mig slingra som en salamander,
min fjärde lova kärlek och lycka och tro,
men usch vad jag blev uttråkad på Alexander,
och inte vill jag gifta mig med en som Bo!

Nej, jag vill ha en eldig och vacker vilding
i stil med den bambino jag träffa´ i Florens,
hur ska man då stå ut med en kille som Hilding
och med en sån som Lorenz!

En kille som ej kan hålla takt när han valsar
och trampar en på tårna, ja sådan är Baltzar,
nej sväva genom livet med en som är “thrill”
det vill jag, därför väntar jag lite till!

 

GE  MIG EN HUND!

..it was mine to give away

Jag måste ha mer färger i mitt hem, för just nu känns allt lika vitt som alla mina vita lögner som sprids runt överallt.
Vänner och familj, bara lugn, ni har nog alla fått er del så ingen behöver känna sig utanför.

Det börjar bli som en vit skyddande bubbla jag bor i. Hade jag haft pengarna hade det blivit ännu vitare här hemma.
Jag behöver vita handdukar till badrummet. Både till händer och kroppar. Vita kuddar till soffan och vitt överkast till sängen. Vitt känns rent, och efter allt snusk jag bott i sedan jag kom hit behöver jag rent.
Jag vill inte ha tavlor eller något på väggarna, jag tycker om att de är släta och vita.

Jag vet att jag nu missat två vänners bröllop. Båda två kom som överraskningar. Jag önskar att jag bott kvar i Kiruna när sånthär händer. Kanske jag också hade haft en familj då.

Snart två år med Cris, så det borde ta slut snart. Det brukar det göra. Men med tanke på alla uppbrott och skit så kanske man inte kan räkna det som två år. Det kanske bara är en vecka eller två? Några månader? Från när ska man egentligen räkna? Jag har ingen aning.


Couldn't stay to watch me cry
You didn't have the time
So I softly slip away...

I don't want to hate but that's
All you've left me with
A bitter aftertaste and a fantasy of
How we all could live

Jag tror att dagen jag varit rädd för, har kommit.
Stockholm underhåller mig inte längre. Jag längtar bort.

Mest längtar jag hem till Kiruna, efter vänner som känt mig i flera år, som vet hur jag är.
Det tar tid att lära känna nya vänner, och just nu vill jag bara få känna mig trygg och hemma, även om jag uppskattar alla som jag känner här i Sthlm.

Framåt, framåt, framåt. Jag försöker röra mig framåt.
Men mest liknar det ett danssteg jag lärde mig i mellanstadiet; ett steg framåt, ett steg åt sidan och så ett steg snett bakåt igen. Runt runt. Man rör sig men kommer aldrig framåt egentligen.

Okej.. Apropå att komma framåt..

Idag träffade jag sonen. Jag trodde först att det skulle vara båda barnen, och jag var så nervös och rädd att jag inte somnade förrän kl 6 imorse, och vaknade med känslan av att jag skulle kräkas. Men det gjorde jag inte.
Sedan låg jag paralyserad av skräck i en halvtimme tills jag fick veta att dottern inte skulle med och fika.
Herregud vad har jag gett mig in i. Nåja, alla tre överlevde halvtimmen vi satt vid samma bord.
Efteråt gick jag och tröstshoppade ett nytt spel till mig själv.
Och jag är en smula.. charmad, kanske man kan säga. Och jag vill så gärna lära känna honom.
(Fast överlåter honom helt och hållet till pappan när han blir tonåring och börjar lukta illa och kollar porr och kommer i målbrottet.)

Jag lyssnar/ser på en konsert med Snow Patrol på tv. BBC Knowledge.
Och jag älskar deras texter.

I'll sing it one last time for you
Then we really have to go
You've been the only thing that's right
In all I've done

Den första låten jag någonsin förknippade med Cris var just en låt med Snow Patrol.

I find the map and draw a straight line
Over rivers, farms, and state lines
The distance from 'A' to where you'd be
It's only finger-lengths that I see
I touch the place where I'd find your face

Då när vi bodde 1242km ifrån varandra.