Victoria

Livet är en ständig kamp om tid.
Ett evigt räknande av månader och år. Minuter och timmar.
Jag önskar alltid att tiden ska stanna på hösten. Sakta in. Låta mig njuta av stickade tröjor, halsdukar och skinnjackan.
Promenera bland fallna löv under en klarblå himmel.

En ständig kamp om drömmar.
Ett evigt slag om huruvida en dröm är något som bör uppfyllas eller bara alltid ska finnas där längre fram som en morot för att man ska orka kliva upp ur sängen varje dag.
Jag har svårt att avgöra när det är dags att släppa en dröm för att öppna dörren för en ny. Rädd för att göra misstag. Rädd för att kanske släppa fel dröm, för att sluta som en grå mal istället för att bli något mer.

Varje gång en dröm gör sig påmind funderar jag om den är rimlig eller om jag bara är naiv.
Att vara naiv har alltid haft en negativ klang. Även om det kan låta fint.
Jag skulle gärna vara naiv ibland, slippa se allt så hårt och realistiskt. Men varje gång jag kommer på mig med att kanske vara naiv slår jag mig själv hårt på fingrarna. Jag är inte dum. Och att vara naiv är dumt.

Det här är verkligheten, ingen dröm. Och verkligheten är hård. Och man får vara beredd på besvikelser.

Födelsedagen är slut om några minuter. Eller egentligen är det ca 3h kvar av mitt första dygn i livet, då jag föddes runt 3 på natten.

Dagen började bra med lite zappande och slumrande i soffan, åt upp kladdkakan som blev över från kvällen innan och tog god tid på mig att göra mig klar för att ta mig utanför dörren.
Målet var att shoppa, en del av lönen fanns på kontot och brände alldeles förskräckligt så jag ville bara släppa ut de stackars pengarna i olilka butiker. Jag tycker nog att jag lyckades ganska bra, slutade dagen med händerna fulla av påsar och ett nöjt leende på läpparna. Vilken parafekt (systersonens sätt att säga "perfekt") födelsedag!
Fick med mig lite saker från Granit, Scorett, Åhlens, Lindex och Gamestop.
Avslutade dagen med middag i gott sällskap. Nöjd!

Alla bekymmer vägrar jag ta tag i idag, alla dåliga saker bara knycklar jag ihop till små tussar och kastar direkt.
Vägrar låta mig påverkas av att vara tvungen att åka till Jakan för att sova, eller att jag blev kallad för "en äcklig jävla hora". Idag har varit min dag!

Jag har fått gratulationer av människor jag trodde glömt bort mig, från människor vars nummer jag inte ens har kvar, från människor jag knappt pratar med, från tjejen i kassan på Granit när hon kollade mitt leg, grattiskramar från kollegor och vänner. Tack vare Facebook kom ALLA mina syskon ihåg min födelsedag, det har inte hänt på flera år!

På grund av alla hormoner som slåss i min kropp just nu sitter jag här med tårar i ögonen och känner mig alldeles.. rörd. Och ihågkommen. Och kanske lite, en liten liten smula, omtyckt.

Och nu kan jag lyssna på Lily Allen och inte behöva känna skuld för att framtiden inte alltid ser så ljus ut, för nu är jag inte tjugotvå längre.
Tjugotre, ett år närmare tjugofem. Måtte mitt tjugofemte år i livet bli bra så jag slipper fundera på hur livet ska fortsätta.

Lyssnade på Lily Allen påväg hem från jobbet, och det slog mig att hon är ju en riktig fitta.
Misstolka mig rätt nu, jag gillar henne, men stör mig som fan på låten Not fair.

Först berättar hon om hur fantastisk killen är, behandlar henne med respekt, ringer henne femton gånger om dagen för att kolla hur det är med henne och säger att han älskar henne typ hela tiden.
Och sedan har hon mage att kalla honom egoistisk för att han kommer snabbt när de knullar!
Klart som FAN att han har rätt att tänka lite på sig själv också efter allt han gör för henne!

För saken är den, att man kan inte få allt.
Jag har varit tillsammans med killar som är hur mysiga och gulliga och klängiga som helst, men sexet är helt värdelöst! Och jag har varit med killar som är nonchalanta, egoistiska, dryga så in i helvete, men då är sexet bra!
Det finns såklart dryga och jäkliga killar som också är dåliga i sängen, de har jag också erfarenhet av, men det finns ingen mesig mjuk kille som faktiskt vet hur man knullar. De gör just som Lily sjunger om, you make this noise and it's apparent it's all over.
Jag tar hellre en kille som är bra i sängen, men som inte ringer mig femton gånger om dagen bara för att fråga hur det är med mig. Som en sån kille som jag redan har. Han är bra han!

Kanske måste säga att allt gick bra hos läkaren igår.
Jag sov större delen av tiden, men hade med mig både dator och bok om det skulle behövas.
Mardrömsscenariot var om jag skulle vara tvungen att vara där 8-16 för att jag skulle må dåligt eller så.
Men det var ingen fara alls. Redan vid 13 pratade jag med sköterskan som konstaterade att jag mår så bra att jag kan få åka hem när som helst. Jag packade väskan och åkte hem på en gång!

Idag har varit en toppendag!
Lunchade på stan med Jessica, Jennifer och Sus och på kvällen gick jag på bio med Cris. Vi såg Resident Evil: Afterlife och jag gillade filmen grymt mycket! Kan lätt se den en gång till. Men jag är ju sån, en riktig sucker för vältränade snygga människor med mycket vapen och så lite humor och spänning.
Blev galet sugen att spela tv-spel hela natten efter den filmen, tur att jag inte har någon tv! Jag måste ju upp och jobba imorgon..

Påväg hem gick jag på moln. Det här var precis vad jag behövde.
Vänner, mat och pussar. Nu orkar jag fortsätta igen.

Ultraljudet i förmiddags gick som det skulle. Fick bekräftat att jag är i sjätte veckan. Att det är normalt att blöda lite som jag gjort i några dagar nu.
Jag är livrädd för missfall. Även om aborten är bokad. På fredag dör knyttet. På måndag ska det ut.

Gick på stan en sväng med Jen. Allt börjar kännas lite verkligare nu. Vi började prata om smeknamn och kön.
En vecka kvar tills det är över. Måste distansera mig.

And I never was smart with love
I let the bad ones in and the good ones go
But I'm gonna love you like I've never been hurt before
I'm gonna love you like I'm indestructible

På tisdag ska jag på ultraljud inför aborten. Så de kan fastställa vilken vecka jag är i och vilken metod som är bäst.
Medicinsk eller kirurgisk. Jag tycker båda verkar läskiga.
Och båda innebär massor av blod och smärta.

Men såfort jag får panik och blir rädd, så tänker jag "Nej, faktiskt, jag ville det här. Det är det här jag önskat mig i alla oändligt långa år, det här är anledningen till att jag gråtit hur många gånger som helst när mensen kommit månad efter månad. Jag fungerar. Min kropp fungerar. Jag är inte misslyckad" och sen blir jag lugn och varm i hela kroppen.
Enda undantaget var natten när jag halvt fantiserade och halvt drömde om en skalpell som verkligen skrapade och grävde i min livmoder för att ta bort fostret. Det var de vidrigaste bilderna som någonsin funnits i mitt huvud.
Det gör ont i magen bara av att tänka på det, och ett lätt illamående kommer.
Men riktigt så illa kommer det inte vara, som tur är.

Det är sent, och jag har en lång arbetsdag framför mig imorgon, så nu är det dags att sova.

Spotify länk: Jinder - Youth Blood

Eftersom ni är typ fem personer som läser min blogg, och tre av er redan vet om det, så kan jag lika gärna berätta för er andra två också det senaste som hänt:
Jag är gravid. På smällen. Har en bulle i ugnen.
Jag är alltså ingen misslyckad värdelös kvinna som inte ens klarar av det simplaste av saker.
För jag kan. Min kropp fungerar som den ska trots allt.

Tänker inte ändra min plan, under alla år jag oroat mig har jag sagt att den dagen jag mot all förmodan råkar bli gravid, och tiden inte är den rätta, så gör jag med glädje abort.
Så nej, jag tänker inte behålla den lilla cellklumpen.

Jag fungerar! Jag kan!
Lättnaden går inte att beskriva.
Senaste dagarna har varit helt upp&ner. Försöker greppa hela situationen.

Ni vet hur jag är, jag kan inte lyssna. Jag vet att de flesta i min omgivning som vetat om min oro har sagt att det är klart att jag kan få barn. Att jag inte ska oroa mig. Men jag behöver bevis, speciellt när det gäller så stora saker som att kunna få barn. Det är ingen småsak, det är en sak som rör framtiden, resten av mitt liv. Mina drömmar och förhoppningar. Min önskan om att bli en bullmormor. Världens bästa mamma till världens vackraste barn.
Jag har vägrat tro på en tröstande lögn. Vägrat lita på andras ord. Jag är fortfarande arg på ungdomsmottaningen i Kiruna. Arg på undervisningen i skolan. Arg på alla tv-serier. Arg på allt och alla som antyder att man blir gravid såfort man har oskyddat sex.

När jag väl letat reda på all fakta och fått berättat för mig om andras erfarenheter, så var det för sent. Oron hade inte bara sått ett frö, den hade vuxit och fått starka rötter. I måndags rycktes de förbannade rötterna upp och brändes. Vilken seger!

Abortmottagningen, här kommer jag!

Ibland önskar jag att någon kunde ligga och stryka mig över huvudet och sjunga tyst för mig.

En vecka i nya rummet och omställningen är tung.
Jag känner mig fångad och instängd.
Första nätterna var värst. Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag gråtit.
Det är inte själva rummet, eller ens lägenheten, som är det värsta. Inte heller att jag är beroende av halvtimmestrafik med pendel.
Det är rädslan för att må dåligt som är det jobbiga. Ingen lätt oro, jag är livrädd. Livrädd för att må lika dåligt som jag gjorde i Bredäng. Där jag var instängd i mitt rum dygnet runt. Inte lagade mat. Levde på det jag åt på jobbet. Popcorn, micromat. När jag inte jobbade åt jag inte alls. Sov bort större delarna av lediga dagar.
Jag är så rädd att jag kommer gräva ner mig i ett hål igen.
Och rädslan tar över allt.

Så, hösten kommer med stormsteg och jag har flyttat igen.
Hejdå Bögdalen och Hej Jakan!
Har bytt ut tunnelbana mot pendeltåg.
Medis mot Södra station.

En ny stadsdel att lära känna. En ny lägenhet att bo in sig i.
Måste se möjligheterna.
Det finns en direktbuss mellan mig och syrran. Det är ju bra!
Och jag kan lära mig exakt hur många minuter och sekunder det tar att gå respektive springa mellan pendel och tub vid byten. Och den ultimata sittplatsen på pendeln för att gå kortast möjliga sträcka på perrongen.
Vilken väg i Jakan jag ska ta hem för att risken att bli överfallen eller våldtagen ska vara så liten som möjlig.

Och jag måste hitta nya favoritsaker att äta som inte kommer ur Icas egna sortiment, eftersom det bara finns Hemköp och Konsum här.
Kommer spara några hundralappar i månaden eftersom jag inte har någon tv längre och antagligen så finns det ingen videobutik här där jag kan bli stammis. Kommer dock sakna den trevliga snubben på Filmkedjan!

Jag har köpt nya gardiner också. Nu är min orangea period över helt och hållet. På flera sätt.
Dags att stänga igen portar, dra upp vindbryggan, laga muren och aldrig släppa in någon igen.