Victoria

Jag står verkligen inte ut med att inte vara behövd. Det får mig att bara vilja springa iväg åt motsatt håll.
Det ska bli så skönt att få åka hem till Stockholm igen där jag vet att jag kan göra någon nytta iallafall på jobbet.

Jag har så svårt att se någon mening i någonting alls om man inte är behövd. Om man inte behöver vänner är det ingen vits att ha de alls. Om man inte behöver en partner kan man lika gärna göra slut. Om man inte behöver hjälp borde man inte ens ta emot den.

Och jag är så besviken på min syster. Hon är verkligen en jävla hycklare och jag förstår inte hur vi kan ha samma förälder.

Och jag är besviken för att jag inte fick lägenheten. Jag hann börja hoppas.

Och jag är fortfarande sugen på att dansa dansa dansa hela natten lång!

Jag orkar inte oroa mig för hela min familj, det finns bara en viss mängd jag orkar bära ensam. Och just nu måste jag bära allt ensam för den person som jag borde kunna dela allt med vill inte stå vid min sida.

Min äldsta syster har varit ett otroligt stöd när jag var i Umeå. Den person jag förväntade mig minst av kom och räddade allting och fick oss samman igen.

Allting är tungt och påfrestande och jag är arg och less.

Speak love how mechanical of you
Where's the truth when I need it
Get rid of the glitter and the gold
Put the love where I feel it

Make real
Fill the hollow with a heart
Give it some kind of meaning
Crack up show me who you really are
Just the glimpse to believe in

I feel your arms around me
But not the heat
Your eyes are pointing at me
But do you see

Jag har överlevt arbetsdagen. Den har varit tung på alla tänkbara och otänkbara sätt.
Har skiftat mellan att kunna prata och skratta med människor till att sitta inne i maskinrummet och gråta.
Det har blivit mycket pratande. Och det har verkligen behövts.

Min fina älskade lilla pappa.
Han har fått en hjärnblödning och ligger nu på sjukhuset i Umeå. Jag flyger upp dit på tisdag.
Allt känns fortfarande overkligt.
När mamma ringde mig mitt i natten var jag tvungen att örfila mig efteråt för att veta om det var en dröm eller verklighet.

Hold your breath and count to ten,
and fall apart and start again.

Lördagen den 12e februari 2011 var dagen då allt gick åt helvete på alla tänkbara sätt.
Det är en dag jag aldrig kommer glömma.

Jag vill åka hem.

Skrivet idag, men glömde visst att posta det:

Jag är så trött. Jag har sovit hela kvällen igår och halva dagen idag. Totalt fjorton timmar.
Det är så mycket som måste göras. Men jag vet inte var jag ska börja. Så jag gör ingenting. Som vanligt.
Ute snöar det igen. Jag önskar att jag kunde sjukanmäla mig och stanna hemma resten av veckan.

Jag är trött. Förra natten sov jag tre timmar. Sedan jobbade jag i 7 timmar. Käkade lunch med Claes. Shoppade lite igen. Har blivit mycket shoppade de senaste dagarna. Slösat alldeles för mycket pengar. Åkte hem. Tänkte vila en liten stund bara efter jobbet. Somnade och sov djupt i sju timmar. Nu har jag varit vaken i en timme. Ska sova strax igen, gäspade just. Skönt. Då kanske jag kan sova hela natten också. Jag var lite orolig.
Godnatt.


You are the only one
I've ever known
That makes me feel this way
Boy you are my own
I want to be with you
Until we're old
You've got the love you need right in front of you
Please come home

As long as I'm living
I'll be waiting
As long as I'm breathing
I'll be there
Whenever you call me
I'll be waiting
Whenever you need me
I'll be there...

Idag pratade jag lite med en kollega om gymmet som öppnat vid mig och mina planer med det och så.. Och hur jag går när jag kommer hem från jobbet om nätterna.
Och hon säger: "Men Vickan, du inser väl ändå att det är Jakobsberg du bor i?!"
Så vadå.. Betyder det att jag måste gå runt och vara rädd hela tiden?
Rädd för parker, rädd för män, rädd för främlingar? Jag vägrar.
Jag har väl annat för mig än att gå runt och vara rädd.
Faktiskt, jag är mer rädd för att få hjärtat krossat än att få skallen spräckt.
Fysisk smärta går att lindra. Och krossar någon min skalle så kan jag ändå inte känna någonting för då dör jag.
Så enkelt är det med det.

Det finns ingenting någon människa kan ta ifrån mig som jag inte redan antingen gett bort frivilligt eller blivit bestulen på förut. Resten av det som hör till mig, kommer alltid höra till mig.

När jag flyttade hit berättade min hyresvärd att det finns vissa vägar som hon inte går sent på kvällarna.
Seriöst. En vuxen kvinna. Som undviker vissa vägar. Den snabbaste vägen egentligen, för att vara exakt.
Så i början undvek jag också den. Eftersom hon sagt att jag borde. Men nu har jag gått där i flera månader. Och det jag varit mest rädd för, är att halka på isen som bildats efter en slaskig dag. För det gör ändå lite ont att halka och slå rumpan.
Herregud människor, sluta vara så jäkla rädda.

Jag tänker på mat, fördomar och förutfattade meningar om andra.
Och det är ju rätt sjukt, allting. Hur olika man kan tänka.
Men mest tänker jag nog på vad andra tänker om mig när jag äter.
Om de inte tänker något alls, så är jag nöjd. Om någon däremot tänker "Shit vad den där feta bruden svullar i sig mat, inte konstigt att hon ser ut som hon gör!" så är jag inte lika nöjd..
Det är en konst för mig att känna mig bekväm medans jag äter. Bra dagar spelar det ingen roll om så hela världen skulle se mig äta, dåliga dagar vill jag inte äta alls.
Idag är en helt okej dag. Jag har just ätit en burgare från grillen. Det är andra gången jag köpt mat därifrån sedan jag flyttade hit för typ 5 månader sedan, kändes viktigt att poängtera!
Nu känner jag mig lite sådär tjock och äcklig.
Men det var inte det jag tänkte säga.

Innan jag gick dit funderade jag på att köpa två menyer, bara för att jag inte ville att någon skulle tänka att jag skulle gå hem och äta fet onyttig mat i min ensamhet som den tragiska person jag kanske är.
Sen ångrade jag mig och tänkte inte köpa någon mat alls. Jag kan gott sitta ensam hemma och dricka vatten för att dämpa hungern. Sen ångrade jag mig igen och bestämde mig för att jag måste ju faktiskt äta någonting, även om det är onyttigt.
Men nu sitter jag här och känner mig ensam, fet och tragisk.

Var kommer alla knäppa mat-tankar ifrån?! Varför är det ok att äta onyttigt tillsammans med någon men inte ensam? Varför är det alltid så tragiskt att göra någonting överhuvudtaget ensam?