Victoria

Idag pratade jag lite med en kollega om gymmet som öppnat vid mig och mina planer med det och så.. Och hur jag går när jag kommer hem från jobbet om nätterna.
Och hon säger: "Men Vickan, du inser väl ändå att det är Jakobsberg du bor i?!"
Så vadå.. Betyder det att jag måste gå runt och vara rädd hela tiden?
Rädd för parker, rädd för män, rädd för främlingar? Jag vägrar.
Jag har väl annat för mig än att gå runt och vara rädd.
Faktiskt, jag är mer rädd för att få hjärtat krossat än att få skallen spräckt.
Fysisk smärta går att lindra. Och krossar någon min skalle så kan jag ändå inte känna någonting för då dör jag.
Så enkelt är det med det.

Det finns ingenting någon människa kan ta ifrån mig som jag inte redan antingen gett bort frivilligt eller blivit bestulen på förut. Resten av det som hör till mig, kommer alltid höra till mig.

När jag flyttade hit berättade min hyresvärd att det finns vissa vägar som hon inte går sent på kvällarna.
Seriöst. En vuxen kvinna. Som undviker vissa vägar. Den snabbaste vägen egentligen, för att vara exakt.
Så i början undvek jag också den. Eftersom hon sagt att jag borde. Men nu har jag gått där i flera månader. Och det jag varit mest rädd för, är att halka på isen som bildats efter en slaskig dag. För det gör ändå lite ont att halka och slå rumpan.
Herregud människor, sluta vara så jäkla rädda.