Victoria

Livet är en ständig kamp om tid.
Ett evigt räknande av månader och år. Minuter och timmar.
Jag önskar alltid att tiden ska stanna på hösten. Sakta in. Låta mig njuta av stickade tröjor, halsdukar och skinnjackan.
Promenera bland fallna löv under en klarblå himmel.

En ständig kamp om drömmar.
Ett evigt slag om huruvida en dröm är något som bör uppfyllas eller bara alltid ska finnas där längre fram som en morot för att man ska orka kliva upp ur sängen varje dag.
Jag har svårt att avgöra när det är dags att släppa en dröm för att öppna dörren för en ny. Rädd för att göra misstag. Rädd för att kanske släppa fel dröm, för att sluta som en grå mal istället för att bli något mer.

Varje gång en dröm gör sig påmind funderar jag om den är rimlig eller om jag bara är naiv.
Att vara naiv har alltid haft en negativ klang. Även om det kan låta fint.
Jag skulle gärna vara naiv ibland, slippa se allt så hårt och realistiskt. Men varje gång jag kommer på mig med att kanske vara naiv slår jag mig själv hårt på fingrarna. Jag är inte dum. Och att vara naiv är dumt.

Det här är verkligheten, ingen dröm. Och verkligheten är hård. Och man får vara beredd på besvikelser.