Victoria

Jag tror att dagen jag varit rädd för, har kommit.
Stockholm underhåller mig inte längre. Jag längtar bort.

Mest längtar jag hem till Kiruna, efter vänner som känt mig i flera år, som vet hur jag är.
Det tar tid att lära känna nya vänner, och just nu vill jag bara få känna mig trygg och hemma, även om jag uppskattar alla som jag känner här i Sthlm.

Framåt, framåt, framåt. Jag försöker röra mig framåt.
Men mest liknar det ett danssteg jag lärde mig i mellanstadiet; ett steg framåt, ett steg åt sidan och så ett steg snett bakåt igen. Runt runt. Man rör sig men kommer aldrig framåt egentligen.

Okej.. Apropå att komma framåt..

Idag träffade jag sonen. Jag trodde först att det skulle vara båda barnen, och jag var så nervös och rädd att jag inte somnade förrän kl 6 imorse, och vaknade med känslan av att jag skulle kräkas. Men det gjorde jag inte.
Sedan låg jag paralyserad av skräck i en halvtimme tills jag fick veta att dottern inte skulle med och fika.
Herregud vad har jag gett mig in i. Nåja, alla tre överlevde halvtimmen vi satt vid samma bord.
Efteråt gick jag och tröstshoppade ett nytt spel till mig själv.
Och jag är en smula.. charmad, kanske man kan säga. Och jag vill så gärna lära känna honom.
(Fast överlåter honom helt och hållet till pappan när han blir tonåring och börjar lukta illa och kollar porr och kommer i målbrottet.)

Jag lyssnar/ser på en konsert med Snow Patrol på tv. BBC Knowledge.
Och jag älskar deras texter.

I'll sing it one last time for you
Then we really have to go
You've been the only thing that's right
In all I've done

Den första låten jag någonsin förknippade med Cris var just en låt med Snow Patrol.

I find the map and draw a straight line
Over rivers, farms, and state lines
The distance from 'A' to where you'd be
It's only finger-lengths that I see
I touch the place where I'd find your face

Då när vi bodde 1242km ifrån varandra.