Victoria

Ultraljudet i förmiddags gick som det skulle. Fick bekräftat att jag är i sjätte veckan. Att det är normalt att blöda lite som jag gjort i några dagar nu.
Jag är livrädd för missfall. Även om aborten är bokad. På fredag dör knyttet. På måndag ska det ut.

Gick på stan en sväng med Jen. Allt börjar kännas lite verkligare nu. Vi började prata om smeknamn och kön.
En vecka kvar tills det är över. Måste distansera mig.

And I never was smart with love
I let the bad ones in and the good ones go
But I'm gonna love you like I've never been hurt before
I'm gonna love you like I'm indestructible

På tisdag ska jag på ultraljud inför aborten. Så de kan fastställa vilken vecka jag är i och vilken metod som är bäst.
Medicinsk eller kirurgisk. Jag tycker båda verkar läskiga.
Och båda innebär massor av blod och smärta.

Men såfort jag får panik och blir rädd, så tänker jag "Nej, faktiskt, jag ville det här. Det är det här jag önskat mig i alla oändligt långa år, det här är anledningen till att jag gråtit hur många gånger som helst när mensen kommit månad efter månad. Jag fungerar. Min kropp fungerar. Jag är inte misslyckad" och sen blir jag lugn och varm i hela kroppen.
Enda undantaget var natten när jag halvt fantiserade och halvt drömde om en skalpell som verkligen skrapade och grävde i min livmoder för att ta bort fostret. Det var de vidrigaste bilderna som någonsin funnits i mitt huvud.
Det gör ont i magen bara av att tänka på det, och ett lätt illamående kommer.
Men riktigt så illa kommer det inte vara, som tur är.

Det är sent, och jag har en lång arbetsdag framför mig imorgon, så nu är det dags att sova.

Spotify länk: Jinder - Youth Blood

Eftersom ni är typ fem personer som läser min blogg, och tre av er redan vet om det, så kan jag lika gärna berätta för er andra två också det senaste som hänt:
Jag är gravid. På smällen. Har en bulle i ugnen.
Jag är alltså ingen misslyckad värdelös kvinna som inte ens klarar av det simplaste av saker.
För jag kan. Min kropp fungerar som den ska trots allt.

Tänker inte ändra min plan, under alla år jag oroat mig har jag sagt att den dagen jag mot all förmodan råkar bli gravid, och tiden inte är den rätta, så gör jag med glädje abort.
Så nej, jag tänker inte behålla den lilla cellklumpen.

Jag fungerar! Jag kan!
Lättnaden går inte att beskriva.
Senaste dagarna har varit helt upp&ner. Försöker greppa hela situationen.

Ni vet hur jag är, jag kan inte lyssna. Jag vet att de flesta i min omgivning som vetat om min oro har sagt att det är klart att jag kan få barn. Att jag inte ska oroa mig. Men jag behöver bevis, speciellt när det gäller så stora saker som att kunna få barn. Det är ingen småsak, det är en sak som rör framtiden, resten av mitt liv. Mina drömmar och förhoppningar. Min önskan om att bli en bullmormor. Världens bästa mamma till världens vackraste barn.
Jag har vägrat tro på en tröstande lögn. Vägrat lita på andras ord. Jag är fortfarande arg på ungdomsmottaningen i Kiruna. Arg på undervisningen i skolan. Arg på alla tv-serier. Arg på allt och alla som antyder att man blir gravid såfort man har oskyddat sex.

När jag väl letat reda på all fakta och fått berättat för mig om andras erfarenheter, så var det för sent. Oron hade inte bara sått ett frö, den hade vuxit och fått starka rötter. I måndags rycktes de förbannade rötterna upp och brändes. Vilken seger!

Abortmottagningen, här kommer jag!

Ibland önskar jag att någon kunde ligga och stryka mig över huvudet och sjunga tyst för mig.

En vecka i nya rummet och omställningen är tung.
Jag känner mig fångad och instängd.
Första nätterna var värst. Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag gråtit.
Det är inte själva rummet, eller ens lägenheten, som är det värsta. Inte heller att jag är beroende av halvtimmestrafik med pendel.
Det är rädslan för att må dåligt som är det jobbiga. Ingen lätt oro, jag är livrädd. Livrädd för att må lika dåligt som jag gjorde i Bredäng. Där jag var instängd i mitt rum dygnet runt. Inte lagade mat. Levde på det jag åt på jobbet. Popcorn, micromat. När jag inte jobbade åt jag inte alls. Sov bort större delarna av lediga dagar.
Jag är så rädd att jag kommer gräva ner mig i ett hål igen.
Och rädslan tar över allt.

Så, hösten kommer med stormsteg och jag har flyttat igen.
Hejdå Bögdalen och Hej Jakan!
Har bytt ut tunnelbana mot pendeltåg.
Medis mot Södra station.

En ny stadsdel att lära känna. En ny lägenhet att bo in sig i.
Måste se möjligheterna.
Det finns en direktbuss mellan mig och syrran. Det är ju bra!
Och jag kan lära mig exakt hur många minuter och sekunder det tar att gå respektive springa mellan pendel och tub vid byten. Och den ultimata sittplatsen på pendeln för att gå kortast möjliga sträcka på perrongen.
Vilken väg i Jakan jag ska ta hem för att risken att bli överfallen eller våldtagen ska vara så liten som möjlig.

Och jag måste hitta nya favoritsaker att äta som inte kommer ur Icas egna sortiment, eftersom det bara finns Hemköp och Konsum här.
Kommer spara några hundralappar i månaden eftersom jag inte har någon tv längre och antagligen så finns det ingen videobutik här där jag kan bli stammis. Kommer dock sakna den trevliga snubben på Filmkedjan!

Jag har köpt nya gardiner också. Nu är min orangea period över helt och hållet. På flera sätt.
Dags att stänga igen portar, dra upp vindbryggan, laga muren och aldrig släppa in någon igen.

Mina dagar består av jobb och lägenhetssökande. Det sistnämnda utan framgång.
Jag orkar inte med allt längre så jag åker bort ett par dagar.
Hälsar på syrran i Kalmar. Försöka få perspektiv på saker och ting igen.
Har faktiskt ingen jävla aning om vad jag pysslar med längre.
Livet är ett enda stort trassel.

Igår hälsade jag på hos min vän Mia. Hon är inte längre en kollega, utan vän.
Hennes hem var precis som jag tänkt mig. Väldigt "Mia".
Jag minns inte hur eller varför vi började prata om det, men vi pratade om hur rastlösa vi är.
Alltid suktar efter förändring. Kan det vara det norrländska blodet?
Det som drev oss båda från norrland för att söka lyckan, och kanske även lugnet, söderut.

På något vis känns det fint. Att det skulle vara mitt arv från mina förfäder. Nomaderna.
Att man måste byta hem ibland. Det är så det är.
Årstiderna växlar och så även livet och boendet och flyttlasset drar iväg.
Jag har alltid känt mig som Vianne i Chocolat.
När nordanvinden kommer är det dags att ta sig till nästa ställe.

Men hur kommer det då sig att min ovilja för att flytta nu är så stark?
Jag säger emot mig själv igen.
Antar att nordanvinden och rastlösenheten bara infinner sig när jag är less.
Inte när jag blir tvingad till att flytta.

Jag ska försöka att tycka lite lite bättre om mig själv.
Sen.
Men kalla mig aldrig smart. Och jag drömmer fortfarande om att få byta liv för bara en dag.
Att få vara så vacker så andra vänder sig om efter mig på stan. Så vacker att man tappar andan.

Apropå nordanvinden och rastlösheten, här kommer Ane Brun.

Tack vare jobbet har jag upptäckt en ny artist, Florence + The machine.
Låtarna är bara så.. åh..

If you could only see the beast you've made of me
I held it in but now it seems you've set it running free
Screaming in the dark, I howl when we're apart
Drag my teeth across your chest to taste your beating heart
My fingers claw your skin, try to tear my way in
You are the moon that breaks the night for which I have to howl

Jag saknar att fika på caféer i timmar, jag saknar långa promenader om kvällarna, jag saknar lugn och harmoni.
Jag saknar lugnet som infinner sig när allt är som det ska.

Idag ska jag hämta ut två paket jag fått.

Sitter och läser om förhållande-statistik. Att en av fem är kär i någon annan än sin partner.
Och sedan, så lägligt, så tycker Spotify att jag ska lyssna på Melissa Horn - Lät du henne komma närmre.
Det känns som en kniv i hjärtat och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag vet att jag kommer vara trött imorgon. Men jag klarar inte av att gå och lägga mig.
Bara tanken på en kall säng ger mig en klump i halsen.
Det här är inte bra. Jag mår verkligen inte bra. Verkligen verkligen inte bra.
Jag vet att det bara kommer gå neråt nu.

Inatt hatar jag Stockholm. Inatt hatar jag mitt liv här.
Jag längtar tillbaka till tryggheten. Där jag aldrig behöver vara osäker.
Där jag alltid är älskad och aldrig behöver vara ensam.
Jag orkar orkar orkar inte.

Jag förstår inte vad jag gett mig in i.
Kan inte förstå hur jag kan ha lämnat mitt liv för att försöka starta ett nytt i en värld där jag inte ens är välkommen.
Och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Så jag fortsätter på samma sätt som förut. Går och lägger mig, vaknar, duschar, åker till jobbet, kommer hem, går och lägger mig, vaknar, duschar, åker till jobbet, kommer hem..

Jag var på museum med Simon i fredags.
Moderna museet för att se på lite arkitektur och design.
Under tiden som vi väntade på att klockan skulle bli 16 så det var gratis inträde gick vi runt och bläddrade i böcker.
Arkitektur. Design. Alla intryck fick det att bokstavligen snurra i min skalle. Jag kände mig svimfärdig.
I mitt bläddrande i en bok så föll mina ögon på det här huset. Det ligger i Tartu. Jag tänkte på Cris.
Att jag vill åka dit med honom, få se det på riktigt.
Jag vill berätta om mina drömmar och hopp inför framtiden.
Om min återuppväckta inspiration. Att jag vill börja plugga igen.
Det gör så ont att bära på saker inuti som bara vill få komma ut.
Nästa gång vi ses kommer allt vara bortglömt.
Hur ska vi komma närmare varandra när det alltid faller bort saker man kan prata om?
Det känns som att varje gång bara är en lång lista med saker för att kunna uppdatera varandra om vad som hänt sedan sist, att vi bara skrapar lite på ytan av vad vi skulle kunna bli. För att vi aldrig kommer under huden.

And there is no point saying this again
there is no point saying this again
But I forgive you, I forgive you
Always I do forgive you.

Jag hatar att jag tydligen älskar att må dåligt.
Idag har jag slösat bort två timmar och 115kr på en middag (som jag kastade) för att jag väntade på att få träffa mannen som jag älskar. Men han ville inte träffa mig.
Och jag visste det egentligen. Jag kände det i tårna att jag skulle få spendera kvällen ensam.
Men jag vägrar. Jag vägrar vara ensam på min enda lediga fredag på fyra veckor.
Så jag ska ut och dricka drinkar och öl istället.
Lönen har kommit idag och jag har massor av pengar att slösa.

Jag ångrar åter igen alla de gånger då jag kunnat vara otrogen men aldrig varit det.
Alla män jag nekat eller låtit bli att flirta med för att jag har pojkvän.
Fan för mig.

Tequila!

Jag tänkte ta en fuskväg för att bryta gamla vanor och komma igång med viktminskningen, så jag köpte ett paket med Nutrilett.
Tji fick jag. Efter ett halvt glas kliade det i halsen. Jag är allergisk mot något i det. Fuck.
Så nu har jag en kartong med pulverpåsar som bara kommer ligga och skräpa.

När ska jag inse att man inte kan fuska med sånt här?
Nåja, det här är faktiskt första gången jag tänkt fuska.
Förut har det gått på det gamla hederliga sättet, och får bli så nu igen.
Viljestyrka viljestyrka viljestyrka..
Var är den när man behöver den som mest?

Jag har spenderat större delen av dagen på stan med Elin och Maja, två sockersöta tjejer från jobbet.
Råkade kanske få med mig ett par skor, byxor och en klänning hem.
Konstaterade att shorts inte är något för mig. Jag klarar inte av att visa så mycket ben!
Det räcker med att den hemska tån kommer få se solen i sommar. Det måste vara första gången på säkert 10 år.

Förutom det.. Så har staden bjudit på underbart sommarväder ännu en dag.
Jag vill verkligen inte börja jobba nästa vecka. Semester ett par veckor till tack!

Det pirrar i tårna när jag ser den här bilden.
Minns exakt hur det kändes när jag satt där och såg på dig.
Du är så vacker när du ler. Vet du det?
Har bilderna från när jag smygfotade dig. Och när du upptäckte det.
En bild där hela ansiktet bara skiner.
Jag vill visa hela världen. Men jag lovade att inte göra det.
Så jag bjuder världen på mina fötter istället. Med Hello Kitty-strumpor.

Okej, jag ska vara ärlig.
Jag gillar inte att upptäcka nya saker med mig själv.

De senaste dagarna har jag börjat tänka på att det nog är tur att ingen vill ha barn med mig, för jag borde nog inte ha barn.
Skulle antagligen bli en värdelös morsa som skulle lessna på ungen rätt fort.
Jag som lessnar på saker titt som tätt klarar nog inte av att ha samma unge dag ut och dag in. Och jag vill inte vara bunden på det sättet som man blir av barn.

Och när jag kom fram till det här, kom jag även fram till att jag är missnöjd med mitt liv rent allmänt.
Jag tror det är dags för förändring igen.
Visserligen är det tid för en förändring väldigt snart, då jag måste byta boende igen.

Letar fortfarande lägenhet men nu börjar jag bli så frustrerad och besviken att jag snart ger upp.
I Kiruna har jag iallafall ett rum att sova i och ett badrum att duscha i.
Här finns ingenting.
Jag är rädd och panikslagen och känner hur min dröm bara faller isär.
Och det finns ingen som lyssnar. Alla bara säger "Det löser sig" men FUCK YOU! Det gör det inte!

Allt bara exploderar inom mig men det finns ingen som har tid eller lust att lyssna på allt.

Drömmen faller. Jag faller..

Jag har sovit en halvtimme inatt. Låg och kollade på Boondock Saints 2 med David.
Slumrade till en stund, vaknade, såg att han sov och slumrade till igen. Vaknade av att han sa att han visst somnat.
Försökte somna om. Men då gick det inte.

Jag har så mycket i huvudet nu att jag inte vet vad jag ska göra av det.
Mest är det knäppa eller elaka saker, och vem vill lyssna på sånt.

Sen oroar jag mig för en tand, tror jag börjar få hål.
Så jag klev upp för att borsta maniskt och skölja med munskölj-grej.
Kändes lite bättre efter det. Då kunde jag släppa den tanken.

Började sen tänka på hur fet jag blivit igen.
Och jag vet inte hur jag ska lösa det.

Trodde att allt skulle lösa sig i stora Stockholm där man kan vara helt anonym.
Det var mitt problem här i Kiruna. Att jag inte ville att någon bekant skulle se mig svettas.
Nära vänner är inget större problem, de skulle inte skratta åt mig.

Främlingar trodde jag inte skulle vara något problem.
Men de är nästan värst.
Jag har inte vågat sätta en fot i ett gym sedan jag flyttade ner.
Iallafall inte för att träna.
Följde med Jennifer till hennes gym en gång. Skaffade kort där.
Sen har inget mer hänt.

Jag känner mig så otrygg.

Hade behövt träna ensam, typ hemma.
Men då kommer jag aldrig igång.
Hur ska jag kunna träna med någon när jag inte kan träna bland folk?

Så när jag legat och grubblat över min feta kropp ett tag kom rastlösheten.
Drog på mig mysbyxor och en luvtröja, snörade på skorna och stack ut.
Jag var ute och sprang/joggade/promenerade i en timme.
Min kondition är pinsamt dålig nu. Minns inte att den någonsin varit såhär illa.

Kom hem kl 7. Sen dess har jag slösurfat. Kollat en dokumentär om hundavel. Granskat varje hörn av min internetbank. Börjat angsta över tanden igen. Och min feta kropp. Längtar efter en hund och skrattar åt ironin att när jag är uppe i Kiruna är Iris i Sthlm med sin nya familj.
Nya familj.. Det gör fortfarande ont.


När ska jag lära mig att ingen är hel?
Att allting är mer eller mindre trasigt
Glöm symmetrin, tänk att mindre ger mer
Men episoden slutar ändå med att

Ingen kom ridande till ditt försvar
Det fanns ingen som vittnade till din fördel
Nej, det är bara du och så har du ju mig
Men jag är ingen man kan räkna med i kris

Men kärleken som fanns där en gång
Har byggt något vackert som krossar allt

Och när ljuset släcks så ska du vara min

Det här med midsommar är något jag inte riktigt kan förstå.

I min familj har vi aldrig firat direkt stort.
Oftast har vi varit i stugan, grillat kött som man gör var och varannan dag under sommaren och käkar jordgubbar med grädde till efterrätt, som vi också alltid gör varannan dag så de inte blir dåliga.
Vi har haft midsommarstång ett år under hela min uppväxt och det var för att jag önskade det.
Den var ungefär 160cm hög och sen var det inte så mycket mer med det.
Jag har aldrig burit en midsommarkrans. Än mindre bundit en.
Har inte heller plockat blommor att lägga under kudden som de gör i Astrid Lindgrens berättelse.

Morgondagen kommer jag spendera ensam hemma med några filmer och kanske käka lite B&J i soffan. Att fira något lite halvdant har aldrig varit min grej, antingen firar man storslaget som på film eller så skiter man i det helt. En enorm fest ute i skärgården eller med stor familj och massvis med barn som skuttar runt stången till Små grodorna är vad jag vill ha.

Jag är leds på mittimellan och lagom, jag vill inte ha mer halvdana högtider eller firanden.
Allt eller inget. Iår blir det inget.