Victoria

Igår hälsade jag på hos min vän Mia. Hon är inte längre en kollega, utan vän.
Hennes hem var precis som jag tänkt mig. Väldigt "Mia".
Jag minns inte hur eller varför vi började prata om det, men vi pratade om hur rastlösa vi är.
Alltid suktar efter förändring. Kan det vara det norrländska blodet?
Det som drev oss båda från norrland för att söka lyckan, och kanske även lugnet, söderut.

På något vis känns det fint. Att det skulle vara mitt arv från mina förfäder. Nomaderna.
Att man måste byta hem ibland. Det är så det är.
Årstiderna växlar och så även livet och boendet och flyttlasset drar iväg.
Jag har alltid känt mig som Vianne i Chocolat.
När nordanvinden kommer är det dags att ta sig till nästa ställe.

Men hur kommer det då sig att min ovilja för att flytta nu är så stark?
Jag säger emot mig själv igen.
Antar att nordanvinden och rastlösenheten bara infinner sig när jag är less.
Inte när jag blir tvingad till att flytta.

Jag ska försöka att tycka lite lite bättre om mig själv.
Sen.
Men kalla mig aldrig smart. Och jag drömmer fortfarande om att få byta liv för bara en dag.
Att få vara så vacker så andra vänder sig om efter mig på stan. Så vacker att man tappar andan.

Apropå nordanvinden och rastlösheten, här kommer Ane Brun.