Victoria

Det där med mitt humör är fortfarande ett mysterium. Och ett ständigt återkommande ämne i bloggen har jag sett.
Fördelen med att skriva är att jag kan kolla upp hur jag funkat förut.
Nackdelen är att jag bara skriver i perioder då jag behöver vädra ut. Som de gånger jag blir frustrerad över mitt humör. Vilket gör att hela bloggen blir färgad av det negativa. Typiskt.

Men jag har inte tid att skriva när allt är bra, för då är jag upptagen med att ha det bra.
Då ligger jag inte vaken och grubblar om nätterna, utan då ligger jag som oftast i Cris famn och sover.
Måste jag börja microblogga via telefonen just innan jag somnar?
Skulle behöva någon sorts anteckningssystem någonstans där jag bara kan slänga in ett ord som beskriver dagen.

Mitt intresse för diverse diagnoser och psykologi gör det hela inte lättare. Gud vet hur många diagnoser jag ställt på mig själv och hur många olika bokstavskombinationer jag nog har. Lättast sammanfattat: Allt mellan A till Ö.
På något vis är jag nog en hypokondriker, fast det är inte de fysiska sjukdomarna jag oroar mig för.

Idag har jag iallafall sprungit på stan med David. Köpte några julklappar men misslyckades med många. Inte ens Stockholm har allt! Måttligt irriterad över att min perfekta plan spruckit. Inte köpte jag något julklappspapper heller så kan inte sysselsätta mig med att slå in paket inatt.

Inatt måste jag för ovanlighetens skull försöka att hålla mig vaken. Och när man måste, ja det är då man är som tröttast. Jag skulle kunnat somna för säkert två timmar sedan, men det skulle innebära att jag vaknar för tidigt imorgon, och då orkar jag inte jobba hela natten. Vilket är vad jag ska göra.

Jag har ingen lust att skriva mer nu. Ska nog pyssla lite med julklapparna ändå.

Ledighet, vad är det värt om man ändå inte har någon att träffa eller något att göra?
Jag sitter i sängen och lyssnar på Moby. Det är så mycket musik jag bara glömmer bort hela tiden.
Och sen finns det såklart de låtar man önskar att man kunde glömma för alltid.

Imorgon ska jag köpa julklappar med David. Det här året har jag några helt geniala.
Kan inte riktigt minnas senast allt kändes så himla passande och rätt.
Jag är visserligen på gränsen till pank, men jag behöver få shoppa lite.
Och chefen har så jäkla rätt, jag kan snart inte hålla tyst om julklapparna! Kan julen bara komma nu?!!

Jag längtar efter den varma och mysiga julkänslan, men jag vet att den inte kommer alls det här året.
Det enda som ens är lite juligt i mitt rum är min röda korsett. Har inte druckit en enda droppe glögg ännu. Ingen lussebulle har ätits. Och det magiska med pepparkakor är förstört sedan länge eftersom de finns att köpa i affärerna året runt.
Jag saknar att äta prinskorvar, julskinka och mammas köttbullar. Varför tog jag inte ledigt till julen?
Alltid ska jag vara så snäll och arbetssam och ställa upp. Det är inte alls så kul. Men gör jag det inte får jag dåligt samvete för att jag kanske sätter någon annan i knipa. Det här suger.

Förresten så skiftar mitt humör konstant mellan "allt suger" och "allt är underbart". Det är underbart.

Jag vet inte vem jag är längre. Men så har jag ju känt typ det senaste året. Fattar inte vad jag håller på med.
Stabilt va? Undra vad jag förväntade mig när jag flyttade hit. Sjunde himlen?
Jag minns att jag kände mig så nöjd. Så lyckad. Att jag lyckats med något. Nu står allt still igen. Jag klarar inte ens att hitta ett hem. Men ska jag vara ärlig så har jag gett upp för flera månader sedan.
När jag satte min fot i Jakan gav jag upp. Jag bara väntar på att slå i botten nu.
Och jag känner igen känslan. Jag känner igen tankebanorna och vanorna.
Måtte jag bara orka vänta ut allt igen.

Bah.
Jag känner mig som en grinig gammal kärring. Hela tiden grälsjuk och otrevlig. Vresig och lättstött.
Säg något till mig i fel tonläge och du får en käftsmäll.
Nåja, i mina tankar iallafall..

Trött och less på allt allt allt. Och eftersom jag är som jag är så märker såklart alla det.
Kunde jag, så skulle jag gräva ner mig någonstans för att bespara både mig själv och alla andra allt gräl.
Ligga där i min grop tills jag blivit snäll igen.

Jag bråkar och tjurar för att fem minuter senare skamset be om ursäkt.

Kanske är det vintern med mörker, snö och kyla som spökar.
Kanske är det jobbet som tillslut blivit tröttsamt.
Kanske är det p-pillren.

Men hur sjutton ska jag veta?

Vintern kom ju i princip samtidigt som jag började knapra piller.
Och där i samma veva kom alla slitningar på jobbet också, där alla roller kastades om och ingen vet någonting längre. Jag kastades in på alla konferenser efter att jag råkat uttala mig om att konferenser är ju kul.

Kanske är det boendet som börjar bryta ner mig totalt.
Eller bristen på boende, kanske jag borde säga.

Helst skulle jag vilja ta en paus från allt som känns jobbigt.
Åka till ett ställe med trevligare väder, ta semester en månad eller två, sluta trycka i mig hormoner och ha en schysst lya att bo i. Men då skulle jag bli deprimerad för att jag skulle tvingas vara utan Cris istället.

Så, snälla Tomten, till julen 2010 önskar jag mig ett par hundratusen kronor, så att Cris och jag kan ta semester i en månad eller två och åka utomlands. För han skulle också behöva lite ledighet. Speciellt med mig.

Och hur kan man låta bli att sakna Thyra-Tyrann och Gris-Iris!

Ja jag gick in på min gamla bilddagbok och hittade massor av bilder.. Suck..

Jag trodde inte att jag skulle sakna någonting när jag flyttade från Gällivare. Men ikväll kom jag på att det gör jag nog faktiskt. Jag saknar djuren, och familjen.
Vid den här tiden sydde jag julgardiner. Vi la in en röd matta i köket. Ny duk och en adventsstjärna.
Ljusstakar i fönstren. Vi köpte en vit julgran och hade svarta och gröna kulor i.
Julen firades hos sambons mamma med alla syskon och massor av julklappar.
Det här året kommer bli sjukt ensamt. Jobbar 23e och 26e, så finns ingen möjlighet att resa bort någonstans.

Det här året önskar jag mig ett nytt liv med bättre arbetstider, ett riktigt hem och ett djur som inte är ohyra eller dammråttor.

Något annat jag saknar är mitt organiserade skafferi..

När jag var liten spenderade vi alltid hela somrarna i stugan.
Sommaren när jag var 6-7 år, fick jag plötsligt väldigt ont i min vänstra vrist.
Jag började halta och klaga på värk, men sa till mamma att jag nog gjort illa mig i gungan eller när jag hoppat på stenar. Så mamma masserade vristen, lindade den så jag skulle få stöd, testade med att både värma och kyla för att lindra smärtan. Men det hjälte inte. Värken fortsatte.
Skolstarten närmade sig.
Tillslut åkte vi till läkaren. Kl. 7 på morgonen efter flögs vi akut till Umeå, och jag lades in på canceravdelningen. Jag sövdes, läkarna tog prover och lämnade efter sig ett sår på ca 2cm vid vristen.
Vi fick åka tillbaka till Kiruna. Tre veckor gick. Skolan startade. Mina föräldrar var fruktansvärt oroliga.
Mamma trodde att jag hade cancer och skulle dö. Pappa trodde att läkarna skulle amputera min vänstra fot.
När provsvaren kom ville läkarna att vi skulle komma till Umeå igen, men eftersom det är 60mil dit bad mina föräldrar att få svaret via telefon. Det var inte cancer! Utan en inflammation i benet.
Jag fick käka penicillin hur länge som helst, kändes det som.

När medicineringen var över började mamma och jag åka lite skridskor och hitta på andra roliga saker.
Våren gick, sommaren kom. Och så även värken. Det blev en ny provtagning, en sommar med ett färskt operationsärr som inte fick bli blött eller smutsigt. Stugan ligger vid havet, och jag fick inte bada. Inte leka i sanden. Inte hoppa för mycket, för då gjorde det ont. Kunde inte ha skor som gick över vristen för då tryckte det på såret.
När jag duschade var vristen plastad så det hölls torrt. Mer medicin.

Till våren var behandlingen klar. Jag kunde börja leva igen. Leka med kompisar utanför hemmet. Cykla.
En ny sommar kom, jag längtade efter att få bada. Och så kom värken som ett brev på posten.
En tredje provtagning i samma vrist. Hela proceduren en sommar till.

Fjärde sommaren kom samma värk på nytt, men denna gång i den högra vristen.
En ny provtagning. Nu var läkarna säkra på vad det var för något. En läkare sa till mamma att om det varit hans barn, hade han låtit det äta penicillin i två år. Så det var vad jag gjorde. Sedan dess har det inte kommit tillbaka.

Jag pratade med mamma i telefon ikväll, vi pratade 1,5 timme. Hon berättade om hur jag halkade efter med allting. Lärde mig simma långt efter alla andra. Stannade hemma när vännerna skaffat inlines. Jag blev passiv. Och livrädd för att göra något så att värken skulle komma tillbaka.
Jag har börjat fundera på om jag även blev något som kan liknas med deprimerad.

När jag nu fick veta exakt vad det är jag haft, har jag kunnat googla på det.
Det måste varit så att tillväxtcellerna i vristen har knasat, och därför har jag en tå som är helt knäpp.
Mamma berättade att jag under en period hade just en tå som hade värkt, och det enda som lindrade var om hon lyfte upp foten i tån, så att det på något sätt sträcktes ut. Tyvärr minns hon inte vilken tå det var, men mycket möjligt att det är den som är flummig nu.

Försöker förstå varifrån alla mina sidor, egenskaper och ovanor kommer ifrån. Jag vet inte om det här har något med någonting att göra egentligen. Men det är bra att ha det nedskrivet när jag har den återberättade historien i färskt minne.

Jag vill bara ha svar. Jag vill veta vad som är fel så jag kan fixa det. Jag vill ha en instruktionsbok om hur jag ska göra för att göra allting bra. Göra mig bra. För jag vet att något är fel och dåligt.

Det finns saker som sagts till mig som jag inte kan släppa.
Vilket gör att jag funderar och grubblar. Ibland hela nätter.

På något sätt känns det som att min kropp vaknat till liv igen.
Jag längtar efter att få komma ut om dagarna, jag promenerar mycket hellre än åker buss/tåg bara jag kan och hittar. För första gången i hela mitt liv, är jag hungrig direkt när jag vaknar. Och det har varit så i några veckor nu!
Typiskt att jag ska känna så när jag bor i en lägenhet där jag vägrar använda kök och kylskåp.
Visserligen skrämmer gymmen mig fortfarande, men det får jag helt enkelt leva med ett litet tag till.
Jag vet att saker löser sig när tiden är rätt. Det har gått förut.

Orden som jagar mig inatt, är tre meningar, sagda av tre personer.

Eftersom jag läser en bok om barndomen tänker jag såklart på min egna.
Ikväll började jag fundera på om man kan vara deprimerad redan som barn? Och hur tidigt då?
Kan man vara det utan att veta om det?

När mamma och jag pratade om problemen med min vrist när jag var liten, pratade vi även om hur jag blev överviktig. Och hon sa något i stil med att maten var min enda glädje, att hon lät mig äta vad jag ville.
Min enda glädje? Det låter helt vansinnigt. I den åldern borde jag haft så himla mycket annat att göra.
Istället låg jag hemma med värk, ansträngde jag vristen det minsta började den värka.

En klasskamrat i högstadiet som mobbade mig, nämnde en gång att jag var så lat när jag var liten att jag fick skjuts till mina kompisar fast de bara bodde ett kvarter bort. Jag kan inte minnas något sådant, och tror knappast att mina föräldrar skulle göra det. Möjligen att någon släppt av mig när de varit påväg vidare, något annat låter bara galet. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera på det. Kan varken hålla med eller säga emot eftersom jag inte minns.
Det jag kommer ihåg från min barndom, är det som det finns bildbevis på eller saker som det pratats mycket om.
Och om det pratats mycket om det, så är det knappast själva händelsen jag minns, utan återberättandet från andra som jag minns.

Nu blir det här långdraget. Dags att sluta. Godnatt.

Jag försöker lära känna mig själv. Det kan ju vara en bra grej att ha gjort innan man fyller 25.
Har just nu näsan i en bok om hur man påverkas beroende på vilken plats i syskonskaran man har. Eller om man är ensambarn.

Jag vet t.ex. varför jag inte är så tävlingsinriktad. Det finns två anledningar:
1. Fyra av mina fem syskon är tjejer, tjejer väcker inte lika stor tävlingslust som killar.
2. Jag är sladdbarn (eller; funktionellt ensambarn) som innebär att man tävlar mer med sig själv än med andra personer.

Och eftersom jag tävlar med mig själv har jag enorma krav på mig själv. Men här är knorren på det hela, kraven på mig själv motiverar mig inte, utan slår ner mig istället. Allt bara stängs av och jag tappar intresset, motivationen och lusten.

Människor är ju helt fantastiska. Tänk vad mycket det finns att lära sig om beteende och människor!

Jag förstår inte varför jag letar upp bilder som jag vet att jag kommer må dåligt av att se.
Har ingen lust att sova inatt igen. Fötterna värker efter dagens promenerande och jag som varit så harmonisk hela dagen vet inte längre vart jag ska ta vägen.
Så jag letar upp fotoalbum, album jag önskar inte fanns, med bilder som får mig att önska att jag föddes på en annan plats 10 år tidigare.
Varför gör jag såhär?
Försöker släppa tankarna, men det är inte tillräckligt. Tänk om det aldrig kommer vara tillräckligt? Tänk om jag inte kan?

Jag är rädd för att inte kunna fylla den plats som det är tänkt.
Att inte uppfylla kraven. Att vara fel. Att misslyckas.


Hela dagen har jag gått runt med musik i öronen. Mest lyssnandes på Ane Brun och Damien Rice.
Rofyllt. Fint.
Påväg hem från pendeln skenade tankarna. Tänk om någon skulle ropa på mig och jag inte hör för att musiken spelas så högt.
Tänk om någon skulle komma gåendes bakom mig, och hota mig, men jag inte hör för att musiken är så hög.
Och tänk om jag skulle bli skjuten, för att jag inte hörde hoten. Skjuten och rånad. Bara för att jag ville lyssna på Damien Rice som sjöng om Accidental Babies.
Det tog mycket viljestyrka för att låta bli att dra ut ena hörluren ur örat, för att vara på den säkra sidan. Jag inte bara lät bli, jag höjde dessutom volymen ytterligare ett snäpp. Och jag kom hem, hel och levande.


Vissa stunder kan det kännas ensamt
om du undrar vad jag tänker på
så jag håller hårt och kryper tätt intill dig
som om hon skulle försvinna då

Jag har ett mantra, glömde bort det ett tag men ikväll när jag var påväg hem från jobbet hittade jag det igen.

Har citerat det tidigare, ganska nyligt om man räknar hur många inlägg tidigare, men tidsmässigt är det många dagar som passerat.
När jag känner mig svag, osäker eller vad jag nu kan vara, så ska jag lyssna på låten på repeat:


Och jag kommer på att jag inte ska låta gammal skit påverka mitt liv idag.
Det som hänt har hänt, och det kommer inte bli så igen. Det kommer inte bli så igen.
Vissa stunder är jag livrädd. Ibland vill jag bara gömma mig under täcket och hoppas att monstret i garderoben ska försvinna av sig självt. Men egentligen vet jag att det är lika bra att beväpna sig med en ficklampa och slita upp den där jäkla garderobsdörren!

Nu när jag ändå är inne på dörrar, en annan dörr öppnades idag. Iallafall litegrann. Mellan en kollega och mig.
Vi har haft det lite svårt att samarbeta men nu kanske saker börjar lösas igen. Och när vi satt och snackade och väntade på bussen, när jag försökte berätta om mitt år; hur osäkert mitt liv känns och att jobbet oftast är min enda trygga punkt, så kom jag på att jäklar vad mycket som hänt iår!

Är det inte lite okej ändå att allt känns upp&ned när jag faktiskt flyttat hemifrån och bor "ensam" för första gången i mitt liv? Det är ju lite otroligt. Det är snart ett år sedan som Mia och jag satt på regionsfesten och pratade om hennes vänner och mina ex. Kopplade ihop våra liv litegrann.

Kriser och lyckorus omvartannat. Just nu är det bra. Det känns för det mesta riktigt bra. Ibland chockas jag över hur bra saker kan kännas. Och jag vågar inte riktigt acceptera det fullt ut.
Det är läskigt att på något sätt känna sig lycklig, för då gör det extra ont när man blir olycklig.

Jag är bra. Jag är bäst. Nu ska jag banka in det i min skalle tills jag fattar det.

Igår kväll var första gången jag kan minnas då jag faktiskt engagerat mig i en diskussion.

Det är inte det att jag ogillar Kiruna för att staden är liten. Utan det är för hela mentalitetens skull.
Vi satt på Mommas och "tog en öl" igår kväll. Jag lät blicken svepa över lokalen i jakt efter någon som jag kunde känna. Såg en kompis farsa, och fick en gammal klasskompis utpekad för mig.
Men jag kunde inte låta bli att åter igen bli irriterad över hur orättvist det ska vara.
Alla tjejer uppklädda till tänderna och sminkade, killarna i fula t-shirts med något band på, eller i luvtröjor.
Varför kan inte killar också engagera sig lite? Och än värre, varför måste killar som faktiskt bryr sig få en gay-stämpel i pannan?
Jag blir så less! Och jag blir så less på att få svaret "Det bara är så". Det behöver ju inte vara så!

Varför ska man nöja sig med att männen går ut och super i jobbkläder när kvinnor klär upp sig?
Och om man skyller på friluftslivet borde väl kvinnorna också gå ut i nån sliten tröja och Fjällräven byxor?
Men nej nej, om tjejer skulle vara ute och festa i slitna kläder hade det såklart inte varit accepterat.

Tjejer ska vara snälla, söta och alltid ställa upp för mannen. De ska laga mat, städa hemmet, föda barn och sen hålla käft. De ska inte ta plats, de ska vara glada över att ha en man som kan tjäna pengar i gruvan och jaga älg.
Förbannade skitsamhälle. Jag vill också få ta plats!

Jag är fortfarande upprörd. Och jag längtar hem, mer än någonsin. För även om jag är dålig på att ta plats ibland, och inte alltid gör saker för min egna lycka eller framgång, så vet jag att hemma är det iallafall accepterat och tillåtet.
Kiruna har aldrig varit och kommer aldrig vara mitt hem. Men det kan duga som en semesterort några veckor om året.

Jag bläddrar i datorn, letar efter bilder.
Hittade världens bästa Iris.

My mirror twin, my next of kin, I know you in my sleep.
Who but you would take me in, a thousand kisses deep.

Jag börjar äntligen känna mig som en människa igen. Oron och ångesten har släppt.
Börjar känna mig lugnare deep inside. Det har varit så ett tag nu, men helt glömt bort bloggen.

Men nattens drömmar var obehagliga och jobbiga. Den första jag minns är att jag tappade några tänder, en var nästan genomrutten. Jag oroar mig alltid för mina tänder.

Den andra drömmen utspelades i Cris lägenhet, fast den var större och såg helt annorlunda ut än hans nuvarande. Jag pysslade i vardagsrummet när jag såg att hans dator i ett annat rum stod på, med bilder av mig som skärmsläckare. Bilder och filmklipp på mig från när jag var liten och vissa av bilderna och filmerna visste jag inte ens själv om att de fanns. Han hade tagit reda på allt från min uppväxt. Och sen dök det upp en bild på mig när jag kollade på hans dator, som var tagen för bara någon minut sedan! Så jag insåg att det fanns en dold kamera någonstans..

Och i den tredje drömmen hade Cris och jag åkt till Kiruna. Vi satt med två av mina vänner och umgicks, snackade skit, drack vin. Han börjar flirta med en av mina vänner. Jag blir upprörd. Lämnar alla, springer ut i ett villakvarter i mörkret, håller för munnen och gråter. En kille fångar upp mig med en arm om min midja när jag ska springa förbi honom. Kramar om mig, säger att jag är för vacker för att gråta.
Jag följer med honom. Känner mig sviken och tänker att jag kan minsann också flirta med någon annan. Vi har det trevligt, skrattar och pratar massor. Sen ska vi med ett tåg, men när vi satt oss ber jag om ursäkt, säger att jag har pojkvän och att det är på allvar. Tackar honom för uppmärksamheten jag fått men ber honom kliva av, för han vill nog inte följa mig längre. Han blir lite sårad, men reser sig och går.
På tåget möter jag Cris igen.
Jag vaknar. Och minnen slår mig i ansiktet. Jag känner igen det här.

För ett tag sedan, jag minns inte riktigt när, drömde jag att Cris och jag bråkade.
Han såg så arg ut, jag såg musklerna rycka till i ena armen. Så som en människa ser ut när de tänkt slå till en, men hejdar sin impuls. Jag skrek åt honom, "Men slå mig då! Det är ju ändå det ni alla jävla män gör!".

Jag bearbetar allting med drömmarna. Och med små små steg förstår jag att Cris inte är som alla de andra.
Han försöker inte få mina vänner i säng och han vill inte slå mig.
Men nu tycker jag att de här drömmarna kan sluta. Jag fattar poängen. Tvinga mig inte att drömma om fler nu.

Kan man få vätskebrist av att gråta?
Med tanke på hur mycket jag gråtit senaste månaden borde jag ligga i riskzonen..

Jag är van att gråta kanske några gånger i månaden, centrerat till en specifik vecka.
Inte såhär!
Okontrollerat och våldsamt, ibland så jag tappar andan och tillslut får ont i huvudet.
Det är inte roligt längre. Såhär kan jag inte leva.

Kunde acceptera det i början av graviditeten, hormoner flyger runt i kroppen. Det gick att acceptera strax efter aborten för det är trots allt en massa känslor som snurrar runt.
Men nu då?! Nu finns det ingen orsak längre!

Förutom alla små saker som händer runt omkring mig.

Iris är snart inte längre min hund. Alls. Hon har bott hos sin nya familj snart ett år.
De trivs hur bra som helst med varandra. Och de vill ta över henne på riktigt.
När jag åker upp ska vi skriva papper och de får hennes stamtavla.
Det är ingen vits för mig att behålla alla hennes saker längre. Jag har massor jag måste rensa..

När jag åker upp är det nästan exakt på dagen fem år sedan jag kom upp till Kiruna med henne.
Fem år! Jag förstår inte hur tiden kan gå så fort men ändå så långsamt. Det känns som att jag alltid haft henne.
Mitt liv före Iris finns inte. Jag minns det knappt. Det var inget att ha ändå.
Skolkande från skolan, värdelösa och/eller våldsamma förhållanden, vänner som jag inte längre har (ni som är kvar älskar jag, det vet ni!), människor som dog och..
Bara mörker.

Visserligen kom det en jävla massa mörker även efter att Iris kommit till mig, men då fanns hon alltid där, som en påminnelse att vissa saker måste man faktiskt göra. Vissa dagar måste man ändå ta sig igenom.

Jävla hund, fan vad jag älskar henne. Och nu gråter jag igen. Det här är inte hälsosamt.

Ingen människa gillar pudlar, men alla älskar Iris. Det säger allt.
Jag har gjort ett bra jobb med att uppfostra henne.
För bra..

...but inside my heart broke down in two.

Jag tänker tillbaka många år, och slås av hur många underliga och bisarra människor jag haft kontakt med. Mestadels män som på ett eller annat sätt velat utnyttja mig, jag tänker inte gå in på några detaljer för det är bara absurt. Men är det så himla konstigt att jag blivit som jag blivit med tanke på allt det här?
Nu när jag tänker på det, och minns, så är jag väldigt glad att jag kommit ifrån dessa.
Och känner mig lyckligt lottad som har det såpass bra som jag ändå har det idag.
Jag insåg nu ikväll att flera gamla tankar som alltid funnits där i bakhuvudet mer eller mindre försvunnit.
Det är många saker jag inte längre går runt och tänker på.

Om allt det här verkar alldeles för obegripligt skyller jag på tröttheten och ölen.
Kvällen var fin.

Close your eyes baby and lend me your finger
Together we walk out as one
No lonely nights, broken promises or fights will
return anymore

För några dagar sedan kom jag hem och såg att det hemska bordet som stått i hallen inte stod kvar.
Jag blev glad, för C hade sagt att hon skulle slänga det nu när hon skulle vara hemma en dag.
Igår hittade jag bordet i vardagsrummet. Det hade bara bytt rum! Gah!

Idag fortsätter jag med att tvätta. Täcket, filten, handdukarna och de sista kläderna är nu rena.
Upptäckte att garderoberna nästan blivit tömda nu igen. Det ligger småskrot kvar i botten av de. Jag tänker slänga allt! Nu röjer jag ut skiten och torkar rent så jag får lägga mina kläder någonstans. Less!

Kanske jag släpar in en hylla från vardagsrummet också så jag har någonstans att förvara böcker och annat smått.
Om jag orkar rensa en hörna i rummet vill säga..

Livet är en ständig kamp om tid.
Ett evigt räknande av månader och år. Minuter och timmar.
Jag önskar alltid att tiden ska stanna på hösten. Sakta in. Låta mig njuta av stickade tröjor, halsdukar och skinnjackan.
Promenera bland fallna löv under en klarblå himmel.

En ständig kamp om drömmar.
Ett evigt slag om huruvida en dröm är något som bör uppfyllas eller bara alltid ska finnas där längre fram som en morot för att man ska orka kliva upp ur sängen varje dag.
Jag har svårt att avgöra när det är dags att släppa en dröm för att öppna dörren för en ny. Rädd för att göra misstag. Rädd för att kanske släppa fel dröm, för att sluta som en grå mal istället för att bli något mer.

Varje gång en dröm gör sig påmind funderar jag om den är rimlig eller om jag bara är naiv.
Att vara naiv har alltid haft en negativ klang. Även om det kan låta fint.
Jag skulle gärna vara naiv ibland, slippa se allt så hårt och realistiskt. Men varje gång jag kommer på mig med att kanske vara naiv slår jag mig själv hårt på fingrarna. Jag är inte dum. Och att vara naiv är dumt.

Det här är verkligheten, ingen dröm. Och verkligheten är hård. Och man får vara beredd på besvikelser.

Födelsedagen är slut om några minuter. Eller egentligen är det ca 3h kvar av mitt första dygn i livet, då jag föddes runt 3 på natten.

Dagen började bra med lite zappande och slumrande i soffan, åt upp kladdkakan som blev över från kvällen innan och tog god tid på mig att göra mig klar för att ta mig utanför dörren.
Målet var att shoppa, en del av lönen fanns på kontot och brände alldeles förskräckligt så jag ville bara släppa ut de stackars pengarna i olilka butiker. Jag tycker nog att jag lyckades ganska bra, slutade dagen med händerna fulla av påsar och ett nöjt leende på läpparna. Vilken parafekt (systersonens sätt att säga "perfekt") födelsedag!
Fick med mig lite saker från Granit, Scorett, Åhlens, Lindex och Gamestop.
Avslutade dagen med middag i gott sällskap. Nöjd!

Alla bekymmer vägrar jag ta tag i idag, alla dåliga saker bara knycklar jag ihop till små tussar och kastar direkt.
Vägrar låta mig påverkas av att vara tvungen att åka till Jakan för att sova, eller att jag blev kallad för "en äcklig jävla hora". Idag har varit min dag!

Jag har fått gratulationer av människor jag trodde glömt bort mig, från människor vars nummer jag inte ens har kvar, från människor jag knappt pratar med, från tjejen i kassan på Granit när hon kollade mitt leg, grattiskramar från kollegor och vänner. Tack vare Facebook kom ALLA mina syskon ihåg min födelsedag, det har inte hänt på flera år!

På grund av alla hormoner som slåss i min kropp just nu sitter jag här med tårar i ögonen och känner mig alldeles.. rörd. Och ihågkommen. Och kanske lite, en liten liten smula, omtyckt.

Och nu kan jag lyssna på Lily Allen och inte behöva känna skuld för att framtiden inte alltid ser så ljus ut, för nu är jag inte tjugotvå längre.
Tjugotre, ett år närmare tjugofem. Måtte mitt tjugofemte år i livet bli bra så jag slipper fundera på hur livet ska fortsätta.

Lyssnade på Lily Allen påväg hem från jobbet, och det slog mig att hon är ju en riktig fitta.
Misstolka mig rätt nu, jag gillar henne, men stör mig som fan på låten Not fair.

Först berättar hon om hur fantastisk killen är, behandlar henne med respekt, ringer henne femton gånger om dagen för att kolla hur det är med henne och säger att han älskar henne typ hela tiden.
Och sedan har hon mage att kalla honom egoistisk för att han kommer snabbt när de knullar!
Klart som FAN att han har rätt att tänka lite på sig själv också efter allt han gör för henne!

För saken är den, att man kan inte få allt.
Jag har varit tillsammans med killar som är hur mysiga och gulliga och klängiga som helst, men sexet är helt värdelöst! Och jag har varit med killar som är nonchalanta, egoistiska, dryga så in i helvete, men då är sexet bra!
Det finns såklart dryga och jäkliga killar som också är dåliga i sängen, de har jag också erfarenhet av, men det finns ingen mesig mjuk kille som faktiskt vet hur man knullar. De gör just som Lily sjunger om, you make this noise and it's apparent it's all over.
Jag tar hellre en kille som är bra i sängen, men som inte ringer mig femton gånger om dagen bara för att fråga hur det är med mig. Som en sån kille som jag redan har. Han är bra han!

Kanske måste säga att allt gick bra hos läkaren igår.
Jag sov större delen av tiden, men hade med mig både dator och bok om det skulle behövas.
Mardrömsscenariot var om jag skulle vara tvungen att vara där 8-16 för att jag skulle må dåligt eller så.
Men det var ingen fara alls. Redan vid 13 pratade jag med sköterskan som konstaterade att jag mår så bra att jag kan få åka hem när som helst. Jag packade väskan och åkte hem på en gång!

Idag har varit en toppendag!
Lunchade på stan med Jessica, Jennifer och Sus och på kvällen gick jag på bio med Cris. Vi såg Resident Evil: Afterlife och jag gillade filmen grymt mycket! Kan lätt se den en gång till. Men jag är ju sån, en riktig sucker för vältränade snygga människor med mycket vapen och så lite humor och spänning.
Blev galet sugen att spela tv-spel hela natten efter den filmen, tur att jag inte har någon tv! Jag måste ju upp och jobba imorgon..

Påväg hem gick jag på moln. Det här var precis vad jag behövde.
Vänner, mat och pussar. Nu orkar jag fortsätta igen.