Victoria

Jag förstår inte varför jag letar upp bilder som jag vet att jag kommer må dåligt av att se.
Har ingen lust att sova inatt igen. Fötterna värker efter dagens promenerande och jag som varit så harmonisk hela dagen vet inte längre vart jag ska ta vägen.
Så jag letar upp fotoalbum, album jag önskar inte fanns, med bilder som får mig att önska att jag föddes på en annan plats 10 år tidigare.
Varför gör jag såhär?
Försöker släppa tankarna, men det är inte tillräckligt. Tänk om det aldrig kommer vara tillräckligt? Tänk om jag inte kan?

Jag är rädd för att inte kunna fylla den plats som det är tänkt.
Att inte uppfylla kraven. Att vara fel. Att misslyckas.


Hela dagen har jag gått runt med musik i öronen. Mest lyssnandes på Ane Brun och Damien Rice.
Rofyllt. Fint.
Påväg hem från pendeln skenade tankarna. Tänk om någon skulle ropa på mig och jag inte hör för att musiken spelas så högt.
Tänk om någon skulle komma gåendes bakom mig, och hota mig, men jag inte hör för att musiken är så hög.
Och tänk om jag skulle bli skjuten, för att jag inte hörde hoten. Skjuten och rånad. Bara för att jag ville lyssna på Damien Rice som sjöng om Accidental Babies.
Det tog mycket viljestyrka för att låta bli att dra ut ena hörluren ur örat, för att vara på den säkra sidan. Jag inte bara lät bli, jag höjde dessutom volymen ytterligare ett snäpp. Och jag kom hem, hel och levande.


Vissa stunder kan det kännas ensamt
om du undrar vad jag tänker på
så jag håller hårt och kryper tätt intill dig
som om hon skulle försvinna då