Victoria

Ledighet, vad är det värt om man ändå inte har någon att träffa eller något att göra?
Jag sitter i sängen och lyssnar på Moby. Det är så mycket musik jag bara glömmer bort hela tiden.
Och sen finns det såklart de låtar man önskar att man kunde glömma för alltid.

Imorgon ska jag köpa julklappar med David. Det här året har jag några helt geniala.
Kan inte riktigt minnas senast allt kändes så himla passande och rätt.
Jag är visserligen på gränsen till pank, men jag behöver få shoppa lite.
Och chefen har så jäkla rätt, jag kan snart inte hålla tyst om julklapparna! Kan julen bara komma nu?!!

Jag längtar efter den varma och mysiga julkänslan, men jag vet att den inte kommer alls det här året.
Det enda som ens är lite juligt i mitt rum är min röda korsett. Har inte druckit en enda droppe glögg ännu. Ingen lussebulle har ätits. Och det magiska med pepparkakor är förstört sedan länge eftersom de finns att köpa i affärerna året runt.
Jag saknar att äta prinskorvar, julskinka och mammas köttbullar. Varför tog jag inte ledigt till julen?
Alltid ska jag vara så snäll och arbetssam och ställa upp. Det är inte alls så kul. Men gör jag det inte får jag dåligt samvete för att jag kanske sätter någon annan i knipa. Det här suger.

Förresten så skiftar mitt humör konstant mellan "allt suger" och "allt är underbart". Det är underbart.

Jag vet inte vem jag är längre. Men så har jag ju känt typ det senaste året. Fattar inte vad jag håller på med.
Stabilt va? Undra vad jag förväntade mig när jag flyttade hit. Sjunde himlen?
Jag minns att jag kände mig så nöjd. Så lyckad. Att jag lyckats med något. Nu står allt still igen. Jag klarar inte ens att hitta ett hem. Men ska jag vara ärlig så har jag gett upp för flera månader sedan.
När jag satte min fot i Jakan gav jag upp. Jag bara väntar på att slå i botten nu.
Och jag känner igen känslan. Jag känner igen tankebanorna och vanorna.
Måtte jag bara orka vänta ut allt igen.