Victoria

Jag var på museum med Simon i fredags.
Moderna museet för att se på lite arkitektur och design.
Under tiden som vi väntade på att klockan skulle bli 16 så det var gratis inträde gick vi runt och bläddrade i böcker.
Arkitektur. Design. Alla intryck fick det att bokstavligen snurra i min skalle. Jag kände mig svimfärdig.
I mitt bläddrande i en bok så föll mina ögon på det här huset. Det ligger i Tartu. Jag tänkte på Cris.
Att jag vill åka dit med honom, få se det på riktigt.
Jag vill berätta om mina drömmar och hopp inför framtiden.
Om min återuppväckta inspiration. Att jag vill börja plugga igen.
Det gör så ont att bära på saker inuti som bara vill få komma ut.
Nästa gång vi ses kommer allt vara bortglömt.
Hur ska vi komma närmare varandra när det alltid faller bort saker man kan prata om?
Det känns som att varje gång bara är en lång lista med saker för att kunna uppdatera varandra om vad som hänt sedan sist, att vi bara skrapar lite på ytan av vad vi skulle kunna bli. För att vi aldrig kommer under huden.

And there is no point saying this again
there is no point saying this again
But I forgive you, I forgive you
Always I do forgive you.