Victoria

HÖSTPEPPEN!

Seriöst. Jag älskar hösten.
Allt känns så himla bra just nu. Nu önskar jag mig bara några soliga dagar så träden kommer till sin fulla rätt, sen är jag nöjd!

Snart åker jag upp till Kiruna också och jag ser verkligen fram emot det.

Ibland är livet allt bra fint.

Nej vet ni. Jag hade faktiskt fel i ett tidigare inlägg.
Jag är inte ett dugg svår att älska!

Ärligt talat är jag en av de lättaste tjejerna. Jag är öppen, ärlig, enkel och logisk.
Jag har så mycket kärlek att ge, det är som ett öppet hav! Ge mig kärlek och jag ger tillbaka tusenfalt.
Och jag ger tills det inte finns mer att ge, och även då försöker jag ge lite till.
Men allt handlar om vad man ger tillbaka. Så enkelt är det ju.
Ger man skit får man skit tillbaka.

Idag är jag ett steg närmare ett nytt jag. Och jag älskar det.

Jag har haft en väldigt fin födelsedag. Och speciellt om jag jämför den med förra året då jag grät, som vanligt.
Som jag alltid gjort alla stora dagar de senaste två åren.

Igår tog jag sovmorgon, åt frukost och tog sedan god tid på mig för att fixa mig inför middag i stan med vänner.
Tyvärr var det ju söndag och de flesta ställen stängde tidigt så blev inte sent men det var väldigt trevligt!
Försökte mig på att smälla ihop folk som aldrig träffats förut, det var intressant!

Idag shoppade jag med syrran och sedan åt vi tårta som hon bakat till mig, en chokladtårta i form av ett filmhjul!
Hur coolt som helst!
Jag har också hunnit sy mitt insynsskydd till balkongräcket och köpt nya handdukar. Äntligen blir det vitt!

Born a believer, I walk alone
Can't find a place where I feel home
Well, I am crazy, but I am sane
I am guilty, but not to blame
This is my nature - who I am
If you don't like it, here I stand

Alltså jag tror ju att saker händer av en anledning. Och att det som är menat att ske, det sker när tiden är rätt.
Och just nu tror jag på det mer än någonsin. Fick ett intressant samtal bara ett par dagar efter att det tog slut med C.

Jag kan säga såhär mycket: Jag fick plötsligt en hel del att tänka på igen.

Och jag saknar Iris så vansinnigt mycket just nu.

För tio år sedan tog jag en bild på läppstiftet med en engångskamera. Nu blev det med mobilkameran!

Jag tog en liten semester från Sthlm, varför ska jag slösa en ledig helg på att bara vara hemma.
Och inte bara helg förresten, börjar inte jobba förrän på torsdag! Vansinnigt skönt!

Gråtkalaset är förresten över. Inte en tår sedan torsdag. Det är också skönt.
Mest tacksam över att han äntligen släppte taget. För det öppnade genast nya dörrar.
Och det som alltid kommer räknas, är gester. Inte ord. Det ska jag komma ihåg.

Tillslut hände det. Det tog ungefär ett halvår. Men sen tog han steget.
Han lämnade mig. Jag hoppas han förstod. Såklart sörjer jag.
Men det är det här jag försökte få honom att förstå. Och att äntligen släppa mig. För jag var aldrig stark nog att ge upp. Och jag visste att han inte skulle släppa mig om jag lämnade honom. Men om jag lät det gå åt andra hållet, om han lämnade mig. Då skulle det gå lättare.

Det har varit ett dygns gråtkalas. Började igår kväll, grät mig till sömns, så högt och krampande att jag knappt kunde andas. Men det var då jag kände att nu händer det. Nu är det över.
Sedan fortsatte det när jag vaknade. Jag skickade ett sms, han tog bort mig som vän på facebook.
Och nu är det slut. Helt och hållet.
Jag fick ett sms som sa det mesta. "Jag är ledsen men du behöver veta att vi hade ett luftslott. Min kärlek var fiktion, en önska till verkligheten och jag berusades av din uppmärksamhet. Du klarar dig bättre utan mig"
Det enda som inte stod, var att han träffat en ny. I två månader.
Jag är inte förvånad. Och just det var inte sårande att få veta, bara lugnande. Att han kunde släppa mig för att han hittat någon annan att bli berusad av.

Men jag känner mig nedbruten. Jag vet inte vem jag är längre. Han bröt ner mig så brutalt och jag vet ärligt talat inte när jag kommer kunna lita på en man igen. Det kommer ta tid att repa alla skador han lämnat efter sig.
Jag hoppades att han skulle hinna laga lite innan det tog slut, men det fanns visst inte tid för mig senaste tiden.

Det som svider mest är det där med två år. Att jag aldrig verkar kunna komma förbi det. Det här är tredje förhållandet som spricker precis innan vi varit ett par två år. Och då har jag träffat de killarna på olika sätt, när jag varit singel olika lång tid innan. Jag förstår inte.

Jag är så otroligt tacksam för alla vänner som jag har. Fyfan vad ni är bra. Med er behöver jag aldrig känna mig ensam.

Jag är inte den lättaste att älska. Jag vet det. Och två personer som är svåra att älska och som är för lika knuffar tillslut ifrån åt varsitt håll, oavsett hur gärna man vill att två minuspoler ska kunna dras till varandra.
Ibland kanske det inte räcker med bara vilja.

För en vecka sedan köpte jag nya kläder, tänkte börja på en ny sorts garderob. Nu vet jag inte om jag har modet eller styrkan längre.
Jag försöker tänka utanför boxen. Men alla trianglar och cirklar är så läskiga.

I was a heavy heart to carry
My beloved was weighed down
My arms around his neck
My fingers laced to crown.

My love has concrete feet
My love's an iron ball
Wrapped around your ankles
Over the waterfall

Jag är så jävla dum i huvudet, den mest korkade bruden som finns.
Men jag kan aldrig sluta hoppas, jag slutar aldrig tro att jag kommer bli kompenserad för allt skit. Att det ska komma en stor romantisk gest eller vad som helst. Men efter två år kanske jag borde inse att det enda jag kommer få är sådant som går att köpa för pengar.

Han har haft nyckel till mig i två månader men den har aldrig blivit använd. Trots att jag bett om det.
Efter varje svek, efter varje natt jag gråtit mig till sömns, efter varje bråk, så hoppas jag att han ska gottgöra mig.
Men den dagen kommer aldrig komma. Ändå hoppas jag. Ändå tror jag att nu, nu kanske han äntligen fattar, nu kanske det händer något. Men nej.
Och för varje gång dör en liten bit i mig. Sen glömmer jag bort att något dött och allt fortsätter som vanligt.
Men saker som inte kan köpas för pengar, kommer jag aldrig få.

Jag läste en sak som faktiskt inspirerade mig. En person hade som mål att springa 100 gånger på ett år.
Och 100 gånger låter ju inte så mycket. Även om det rent matematiskt blir 1,9 gånger i veckan.
Så jag tänkte att jag ska se till att träna 100 gånger på ett år, september 2011 - september 2012!
Idag var jag på ett start-pass med syrran, så nu är det 99 gånger kvar!
Träna vad som helst, bara jag rör på mig på något sätt. Krisar det får jag väl göra situps och armhävningar hemma, men 100 gånger ska det bli. Låter väl bra?

Var till netonnet lagershop idag också, råkade impulsköpa en dammsugare. Så imorgon ska jag dammsuga hemma för första gången på två månader! Har sopat och moppat för att hålla dammet borta bara.
Och har shoppat en massa idag. Bland annat markisväv som jag ska sy ett insynsskydd till balkongräcket med.
Gillar inte att man ser rakt upp i min soffa från gården, även om jag gillar ljuset balkongdörren släpper in!

Jag känner mig ovanligt peppad, men det finns många fina saker i livet just nu.
Snart åker Cris och jag bort och jag längtar, det är han som bokat resa och hotell och han har vägrat att berätta vart vi ska! Jag gillar att bli överraskad på det här sättet :)
Dessutom har jag en överraskning åt honom nu också. Hah!

Ska försöka klura i vilken ordning man ska fixa papper och sånt för att byta efternamn. Det börjar bli dags.

Nu ska jag fortsätta prova skor. Testar vilka som är bekvämast att gå i. Har några att testa...