Victoria

Jag håller på att läsa en bok om en hjärnforskare som fick en stroke när hon var 37 år.
Det tog henne åtta år att bli frisk, det står det iallafall på baksidan på boken.
Jag har bara kommit en vecka in i sjukdomen ungefär.
Hennes mamma tar hand om henne, lär henne allt på nytt.
Och det är så lustigt. Mina tankar vandrar.
Jag har svårt att koncentrera mig ordentligt på saker nu för tiden.
Blir så lätt distraherad och då är det bara att ge upp det jag försöker koncentrera mig på för att tänka ett tag på det som stör.

Nu när jag läser boken om hur mamman tar hand om henne, tänker jag på hur jag skulle vara som mamma.
Om jag skulle bli som min mamma eller inte.
Och jag tänker hur jag alltid vill ha betyg på allt jag gör.
Jag vill veta vad folk tycker och tänker, om någon kan föreställa sig mig som mamma.
Om jag skulle vara lämplig.

Det är så på jobbet också.
Jag vill inte vara den där tjejen som tycker att hon är så jäkla bra när andra tycker att hon är en idiot.
Så jag söker hela tiden efter människor som klarar att vara ärliga mot mig, gärna brutalt ärliga.
Och det känns som att det är länge sedan jag pratat med någon sådan nu.
Möter ingen konstruktiv kritik längre.
Det känns som att jag stannat upp. Jag utvecklas inte längre.
Folk bara ler och nickar. Jag ser hur alla håller inne sina åsikter och bara är artiga istället.
Det driver mig till vansinne.

Jag har alltid tänkt att saker sker av en anledning.
Ända tills jag blev gravid för ett par år sedan och gjorde en abort, har jag trott att jag var steril och att anledningen måste vara att naturen anser att jag skulle bli en dålig mamma.
Sen fick jag ju bevisat att jag uppenbarligen inte är steril, men den där känslan och tanken på att jag kommer bli en dålig förälder sitter kvar..

Du har ditt eget facit
för rätt och för fel
Du kanske bär på en massa saker
Jag förstår en liten del
Hade du någon innan
Vill du ha någon sen
Ja, jag vill säga att jag älskar dig
men det är för tidigt än

Jag hade slutat prata
Jag var så van och stänga av
Du frågade vem som förstört mig
Och jag gav dig inget svar

Jag tog allting för givet
Det var något fel på mig
Jag måste varit någon annan
Innan jag kände dig


Jag känner mig som femton, och kärleken är sådär som jag aldrig fått uppleva den, som den är på film.
Tänk att livet äntligen har blivit bra, blivit som jag drömt om. Och nu drömmer vi tillsammans.

Nu är det så länge sedan jag skrev att jag inte vet var jag ska börja.


Jag firade midsommar, ja. Precis som man ska göra.
Det serverades sill och nubbe och fyra olika sorters grillat kött och vin och jordgubbar och cheesecake.
Vi satt i solen och vi skrattade och det var sådär som det kan se ut på tv.




Sen var det semester och på tisdagen åkte jag till Kiruna med Jessica och Anastasia.
Vi åkte tåg hela natten, fikade och drack vin och pratade massor och tog fina bilder!




Vi kom upp till Kiruna på onsdag förmiddag och på eftermiddagen kom Gabriel och hämtade oss,
han tog oss upp på Luossatoppen där Jessica smygfotade den finaste bilden!




På torsdagen blev det en ordentlig frukostbuffé i lägenheten. Som på hotell!
Ida kom och gjorde oss sällskap också, jag såg till att mata henne lite.




Det blev ingen tur till Abisko för oss men däremot en sväng ner i gruvan!
Åkte till Jukkas och Poikki också, men det har jag inga bilder på!




På fredagen tog vi oss till Madelenes syster Jeanette för att grilla och förfesta.
Lika trevligt som alltid där, och vi var nog 35st som mest under kvällen!




Jag tog inte många bilder under själva festivalen, faktiskt bara en!
Här är det Hoffmaestro som spelar.




På söndagen åkte tjejerna hem, nästa gång blir det mer natur och mindre festival!

Och under måndagen åkte Gabriel och jag till stugan.
Han fick träffa nästan hela min familj; syster från Sthlm med familj,
syster från Gällivare med dotter plus mina föräldrar (som han förvisso redan känner).

På tisdagen åkte vi till Luleå för att köpa nya däck till hans bil, och handlade lite annat också.
Och efter middagen tog vi en cykeltur till stranden där han skrev med foten i sanden.



Resten av semestern har jag inte några bilder av upptäckte jag.

Under onsdagen åkte Gabriel till Gävle för en festival med några vänner och jag stannade i stugan med familjen.
Var fint att få umgås med alla ordentligt och att alla var samlade under samma tak!
Passade på att tvätta karlns bil när han var borta, önskar att jag tagit före och efter bilder.
På söndagen hämtade han mig och sen skulle jag vara i Kiruna till fredagen.

Men när fredag morgon kom ångrade jag mig..
Jag struntade att åka till flygplatsen och överraskade med att stanna några dagar till,
vilket innebar att jag hann träffa fler fina vänner!

Idag onsdag kom jag hem till Stockholm igen. Men det känns snarare som att jag åkt hemifrån.
Och nu vet jag inte när jag får åka hem igen.