Victoria

I tisdags, en kvart innan midnatt, rullade vi in i Kiruna med skåpbilen full av mina saker.

När vi kom in i Tuollarondellen började radion spela Melissa Horn.

Här blev jag den jag är
Här kommer jag förbli
Här har jag längtat bort
Här har jag känt mig fri
Här har jag blickat framåt
Men ofta tittat ner

Och jag kände mig som hemma.

Lägenheten är fortfarande ett kaos av lådor men det känns bra.
Varje dag är det fler saker som hittar sin rätta plats i lägenheten.

Och jag har hittat tillbaka till min plats i staden.
Teatern, filmfestivalen och nyårsrevyn.

Tänk att han kom och hämtade hem mig tillslut. Efter tre års väntan. Min hjälte.

Att packa är ungefär lika tråkigt som att städa.
Det är ett evighetsgöra av organiserande, plockande och planerande. Utan att det syns att man gjort något förutom att staplarna av kartonger blir högre.
Klart det är spännande att flytta, men satan så tråkigt och tidskrävande det är.

Och inte går det snabbare av att jag får en massa minnen av varje pryl jag tar i handen.
"De här ljusstakarna köpte jag på Lagerhaus i Nacka Forum". Och så måste jag fundera på var jag ska ställa de i nya lägenheten.
"Den här lampan köpte jag på Ikea och den matchar så fint med den där gröna vasen jag köpte på rea på MIO i Kiruna." och var ska de få plats sen? Kanske i vardagsrummet? Eller på den svarta byrån i sovrummet? Och ska byrån i sovrummet stå kvar där den är eller byta sida? Eller ska den bytas ut mot min byrå i ek?
Och ska vi möblera om i vardagsrummet? Kanske köpa en fåtölj?
Kanske jag måste kolla på fåtöljer på IKEAs hemsida. Och datorskrivbord ska vi också ha, undra vad de kan kosta. Och vilken färg? Och modell?

...och vips har ytterligare någon timme flugit iväg utan att en enda sak hittat sin plats i en kartong...
Som sagt. Evighetsgöra.
Tur att det snart är söndag så han kan komma hit och hjälpa mig att fokusera.

Come to me,
Trust in your dream
Come on and rescue me.
Yes I know, I can be wrong
Maybe I'm too headstrong
Our love is
Madness