All the roads we have to walk are winding
Det känns väldigt verkligt nu, på måndag går jag på semester och jag ser verkligen fram emot det!
Jag ska tvinga mig att stänga av alla tankar på jobb under mina lediga veckor, och det behövs.
De senaste veckorna har jag haft konstant halsbränna, huvudvärk och fruktansvärda problem att sova.
Åka till norrland och festivala och träffa vänner och familj och åka till stugan är precis vad jag behöver!
Och Gabriel såklart. Men det vet ju alla redan.
Ikväll ska jag grilla med vänner och njuta av midsommaraftonen.
Jag ska fira på riktigt, för första gången sedan jag flyttade till Sthlm!
Men midsommar 2010 var fin.
Jag ska tvinga mig att stänga av alla tankar på jobb under mina lediga veckor, och det behövs.
De senaste veckorna har jag haft konstant halsbränna, huvudvärk och fruktansvärda problem att sova.
Åka till norrland och festivala och träffa vänner och familj och åka till stugan är precis vad jag behöver!
Och Gabriel såklart. Men det vet ju alla redan.
Ikväll ska jag grilla med vänner och njuta av midsommaraftonen.
Jag ska fira på riktigt, för första gången sedan jag flyttade till Sthlm!
Men midsommar 2010 var fin.
Midsommar 2010, efter att vi sett solen gå upp.
The beast won't go to sleep
Framtidsångesten Ragnar.
VADFANSKAJAGGÖRAMEDMITTLIV?!?!
Jag vet vad jag önskar att jag fick göra ett tag framåt, men det är inte ett beslut för mig att ta.
Det ligger i händerna på min chef.
Men egentligen är det framtiden längre fram än så som jag funderar över.
Om ett år. Om två år. Vad händer då? Vad gör jag då? Blir det som jag önskar?
Och ändå vet jag att det inte är någon idé för mig att grubbla.
Ingenting blir bättre av det.
Men jag kan inte stoppa mig själv inatt.
19 har påverkat mig igen. Och jag kan inte släppa det.
If you want a lover
I'll do anything you ask me to
And if you want another kind of love
I'll wear a mask for you
If you want a partner
Take my hand
VADFANSKAJAGGÖRAMEDMITTLIV?!?!
Jag vet vad jag önskar att jag fick göra ett tag framåt, men det är inte ett beslut för mig att ta.
Det ligger i händerna på min chef.
Men egentligen är det framtiden längre fram än så som jag funderar över.
Om ett år. Om två år. Vad händer då? Vad gör jag då? Blir det som jag önskar?
Och ändå vet jag att det inte är någon idé för mig att grubbla.
Ingenting blir bättre av det.
Men jag kan inte stoppa mig själv inatt.
19 har påverkat mig igen. Och jag kan inte släppa det.
If you want a lover
I'll do anything you ask me to
And if you want another kind of love
I'll wear a mask for you
If you want a partner
Take my hand
What are words..
Han är så väldigt speciell. Och det måste man väl kanske vara för att orka med mig.
Egentligen räcker inte ens ord till men jag måste försöka, och den här gången i skrift.
Jag tror han börjar ledsna på att höra hur fantastisk han är. Eller kanske inte, vem kan ledsna på att höra sånt.
Men jag vill inte nöta ut orden.
Med tanke på att i princip alla pojkvänner jag haft varit otrogna mot mig, måste det ju krävas någon väldigt speciell för att jag ska kunna lita på personen. Och trots att det är 123,6 mil (enligt Eniro) mellan oss, och det i teorin skulle kunna hända precis vad som helst där borta, så litar jag på honom.
Visst kan jag känna en släng av svartsjuka eller oro ibland, mest av gammal vana, men jag vet att om jag blundar och känner efter, så skulle han aldrig vara otrogen mot mig.
Jag oroar mig mer eller mindre alltid för i princip allt i livet. Jag grubblar över livet; hur det varit, hur det är och hur det kan tänkas bli.
Jag är livrädd för många saker.
Jag är rätt ängslig av mig, även om jag försöker att skjuta undan det och koncentrerar på att leva hyfsat normalt.
Jag funderar och planerar.
Men när han är med lyckas han på något sätt linda in mitt väsen i ett lager av någonting fluffigt och fint och ändå på samma gång dra ner mina fötter på jorden igen och hindrar mig och oron att sväva iväg.
Det finns ingen människa som lyckats med det som han gör.
Han har alltid varit, och kommer alltid vara, den finaste människa jag någonsin mött.
Jag vill inte äga honom eller kontrollera eller styra honom, allt jag önskar är att han vill vara med mig en stund.
Oavsett hur lång den stunden kommer vara, någon månad eller resten av våra liv, kommer jag vara den lyckligaste flickan i världen under den tiden.
Egentligen räcker inte ens ord till men jag måste försöka, och den här gången i skrift.
Jag tror han börjar ledsna på att höra hur fantastisk han är. Eller kanske inte, vem kan ledsna på att höra sånt.
Men jag vill inte nöta ut orden.
Med tanke på att i princip alla pojkvänner jag haft varit otrogna mot mig, måste det ju krävas någon väldigt speciell för att jag ska kunna lita på personen. Och trots att det är 123,6 mil (enligt Eniro) mellan oss, och det i teorin skulle kunna hända precis vad som helst där borta, så litar jag på honom.
Visst kan jag känna en släng av svartsjuka eller oro ibland, mest av gammal vana, men jag vet att om jag blundar och känner efter, så skulle han aldrig vara otrogen mot mig.
Jag oroar mig mer eller mindre alltid för i princip allt i livet. Jag grubblar över livet; hur det varit, hur det är och hur det kan tänkas bli.
Jag är livrädd för många saker.
Jag är rätt ängslig av mig, även om jag försöker att skjuta undan det och koncentrerar på att leva hyfsat normalt.
Jag funderar och planerar.
Men när han är med lyckas han på något sätt linda in mitt väsen i ett lager av någonting fluffigt och fint och ändå på samma gång dra ner mina fötter på jorden igen och hindrar mig och oron att sväva iväg.
Det finns ingen människa som lyckats med det som han gör.
Han har alltid varit, och kommer alltid vara, den finaste människa jag någonsin mött.
Jag vill inte äga honom eller kontrollera eller styra honom, allt jag önskar är att han vill vara med mig en stund.
Oavsett hur lång den stunden kommer vara, någon månad eller resten av våra liv, kommer jag vara den lyckligaste flickan i världen under den tiden.
