Victoria

Och hur kan man låta bli att sakna Thyra-Tyrann och Gris-Iris!

Ja jag gick in på min gamla bilddagbok och hittade massor av bilder.. Suck..

Jag trodde inte att jag skulle sakna någonting när jag flyttade från Gällivare. Men ikväll kom jag på att det gör jag nog faktiskt. Jag saknar djuren, och familjen.
Vid den här tiden sydde jag julgardiner. Vi la in en röd matta i köket. Ny duk och en adventsstjärna.
Ljusstakar i fönstren. Vi köpte en vit julgran och hade svarta och gröna kulor i.
Julen firades hos sambons mamma med alla syskon och massor av julklappar.
Det här året kommer bli sjukt ensamt. Jobbar 23e och 26e, så finns ingen möjlighet att resa bort någonstans.

Det här året önskar jag mig ett nytt liv med bättre arbetstider, ett riktigt hem och ett djur som inte är ohyra eller dammråttor.

Något annat jag saknar är mitt organiserade skafferi..

although my eyes were open
they might just as well've been closed

När jag var liten spenderade vi alltid hela somrarna i stugan.
Sommaren när jag var 6-7 år, fick jag plötsligt väldigt ont i min vänstra vrist.
Jag började halta och klaga på värk, men sa till mamma att jag nog gjort illa mig i gungan eller när jag hoppat på stenar. Så mamma masserade vristen, lindade den så jag skulle få stöd, testade med att både värma och kyla för att lindra smärtan. Men det hjälte inte. Värken fortsatte.
Skolstarten närmade sig.
Tillslut åkte vi till läkaren. Kl. 7 på morgonen efter flögs vi akut till Umeå, och jag lades in på canceravdelningen. Jag sövdes, läkarna tog prover och lämnade efter sig ett sår på ca 2cm vid vristen.
Vi fick åka tillbaka till Kiruna. Tre veckor gick. Skolan startade. Mina föräldrar var fruktansvärt oroliga.
Mamma trodde att jag hade cancer och skulle dö. Pappa trodde att läkarna skulle amputera min vänstra fot.
När provsvaren kom ville läkarna att vi skulle komma till Umeå igen, men eftersom det är 60mil dit bad mina föräldrar att få svaret via telefon. Det var inte cancer! Utan en inflammation i benet.
Jag fick käka penicillin hur länge som helst, kändes det som.

När medicineringen var över började mamma och jag åka lite skridskor och hitta på andra roliga saker.
Våren gick, sommaren kom. Och så även värken. Det blev en ny provtagning, en sommar med ett färskt operationsärr som inte fick bli blött eller smutsigt. Stugan ligger vid havet, och jag fick inte bada. Inte leka i sanden. Inte hoppa för mycket, för då gjorde det ont. Kunde inte ha skor som gick över vristen för då tryckte det på såret.
När jag duschade var vristen plastad så det hölls torrt. Mer medicin.

Till våren var behandlingen klar. Jag kunde börja leva igen. Leka med kompisar utanför hemmet. Cykla.
En ny sommar kom, jag längtade efter att få bada. Och så kom värken som ett brev på posten.
En tredje provtagning i samma vrist. Hela proceduren en sommar till.

Fjärde sommaren kom samma värk på nytt, men denna gång i den högra vristen.
En ny provtagning. Nu var läkarna säkra på vad det var för något. En läkare sa till mamma att om det varit hans barn, hade han låtit det äta penicillin i två år. Så det var vad jag gjorde. Sedan dess har det inte kommit tillbaka.

Jag pratade med mamma i telefon ikväll, vi pratade 1,5 timme. Hon berättade om hur jag halkade efter med allting. Lärde mig simma långt efter alla andra. Stannade hemma när vännerna skaffat inlines. Jag blev passiv. Och livrädd för att göra något så att värken skulle komma tillbaka.
Jag har börjat fundera på om jag även blev något som kan liknas med deprimerad.

När jag nu fick veta exakt vad det är jag haft, har jag kunnat googla på det.
Det måste varit så att tillväxtcellerna i vristen har knasat, och därför har jag en tå som är helt knäpp.
Mamma berättade att jag under en period hade just en tå som hade värkt, och det enda som lindrade var om hon lyfte upp foten i tån, så att det på något sätt sträcktes ut. Tyvärr minns hon inte vilken tå det var, men mycket möjligt att det är den som är flummig nu.

Försöker förstå varifrån alla mina sidor, egenskaper och ovanor kommer ifrån. Jag vet inte om det här har något med någonting att göra egentligen. Men det är bra att ha det nedskrivet när jag har den återberättade historien i färskt minne.

Jag vill bara ha svar. Jag vill veta vad som är fel så jag kan fixa det. Jag vill ha en instruktionsbok om hur jag ska göra för att göra allting bra. Göra mig bra. För jag vet att något är fel och dåligt.

Det finns saker som sagts till mig som jag inte kan släppa.
Vilket gör att jag funderar och grubblar. Ibland hela nätter.

På något sätt känns det som att min kropp vaknat till liv igen.
Jag längtar efter att få komma ut om dagarna, jag promenerar mycket hellre än åker buss/tåg bara jag kan och hittar. För första gången i hela mitt liv, är jag hungrig direkt när jag vaknar. Och det har varit så i några veckor nu!
Typiskt att jag ska känna så när jag bor i en lägenhet där jag vägrar använda kök och kylskåp.
Visserligen skrämmer gymmen mig fortfarande, men det får jag helt enkelt leva med ett litet tag till.
Jag vet att saker löser sig när tiden är rätt. Det har gått förut.

Orden som jagar mig inatt, är tre meningar, sagda av tre personer.

Eftersom jag läser en bok om barndomen tänker jag såklart på min egna.
Ikväll började jag fundera på om man kan vara deprimerad redan som barn? Och hur tidigt då?
Kan man vara det utan att veta om det?

När mamma och jag pratade om problemen med min vrist när jag var liten, pratade vi även om hur jag blev överviktig. Och hon sa något i stil med att maten var min enda glädje, att hon lät mig äta vad jag ville.
Min enda glädje? Det låter helt vansinnigt. I den åldern borde jag haft så himla mycket annat att göra.
Istället låg jag hemma med värk, ansträngde jag vristen det minsta började den värka.

En klasskamrat i högstadiet som mobbade mig, nämnde en gång att jag var så lat när jag var liten att jag fick skjuts till mina kompisar fast de bara bodde ett kvarter bort. Jag kan inte minnas något sådant, och tror knappast att mina föräldrar skulle göra det. Möjligen att någon släppt av mig när de varit påväg vidare, något annat låter bara galet. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera på det. Kan varken hålla med eller säga emot eftersom jag inte minns.
Det jag kommer ihåg från min barndom, är det som det finns bildbevis på eller saker som det pratats mycket om.
Och om det pratats mycket om det, så är det knappast själva händelsen jag minns, utan återberättandet från andra som jag minns.

Nu blir det här långdraget. Dags att sluta. Godnatt.

Jag försöker lära känna mig själv. Det kan ju vara en bra grej att ha gjort innan man fyller 25.
Har just nu näsan i en bok om hur man påverkas beroende på vilken plats i syskonskaran man har. Eller om man är ensambarn.

Jag vet t.ex. varför jag inte är så tävlingsinriktad. Det finns två anledningar:
1. Fyra av mina fem syskon är tjejer, tjejer väcker inte lika stor tävlingslust som killar.
2. Jag är sladdbarn (eller; funktionellt ensambarn) som innebär att man tävlar mer med sig själv än med andra personer.

Och eftersom jag tävlar med mig själv har jag enorma krav på mig själv. Men här är knorren på det hela, kraven på mig själv motiverar mig inte, utan slår ner mig istället. Allt bara stängs av och jag tappar intresset, motivationen och lusten.

Människor är ju helt fantastiska. Tänk vad mycket det finns att lära sig om beteende och människor!

Jag förstår inte varför jag letar upp bilder som jag vet att jag kommer må dåligt av att se.
Har ingen lust att sova inatt igen. Fötterna värker efter dagens promenerande och jag som varit så harmonisk hela dagen vet inte längre vart jag ska ta vägen.
Så jag letar upp fotoalbum, album jag önskar inte fanns, med bilder som får mig att önska att jag föddes på en annan plats 10 år tidigare.
Varför gör jag såhär?
Försöker släppa tankarna, men det är inte tillräckligt. Tänk om det aldrig kommer vara tillräckligt? Tänk om jag inte kan?

Jag är rädd för att inte kunna fylla den plats som det är tänkt.
Att inte uppfylla kraven. Att vara fel. Att misslyckas.


Hela dagen har jag gått runt med musik i öronen. Mest lyssnandes på Ane Brun och Damien Rice.
Rofyllt. Fint.
Påväg hem från pendeln skenade tankarna. Tänk om någon skulle ropa på mig och jag inte hör för att musiken spelas så högt.
Tänk om någon skulle komma gåendes bakom mig, och hota mig, men jag inte hör för att musiken är så hög.
Och tänk om jag skulle bli skjuten, för att jag inte hörde hoten. Skjuten och rånad. Bara för att jag ville lyssna på Damien Rice som sjöng om Accidental Babies.
Det tog mycket viljestyrka för att låta bli att dra ut ena hörluren ur örat, för att vara på den säkra sidan. Jag inte bara lät bli, jag höjde dessutom volymen ytterligare ett snäpp. Och jag kom hem, hel och levande.


Vissa stunder kan det kännas ensamt
om du undrar vad jag tänker på
så jag håller hårt och kryper tätt intill dig
som om hon skulle försvinna då

Jag har ett mantra, glömde bort det ett tag men ikväll när jag var påväg hem från jobbet hittade jag det igen.

Har citerat det tidigare, ganska nyligt om man räknar hur många inlägg tidigare, men tidsmässigt är det många dagar som passerat.
När jag känner mig svag, osäker eller vad jag nu kan vara, så ska jag lyssna på låten på repeat:


Och jag kommer på att jag inte ska låta gammal skit påverka mitt liv idag.
Det som hänt har hänt, och det kommer inte bli så igen. Det kommer inte bli så igen.
Vissa stunder är jag livrädd. Ibland vill jag bara gömma mig under täcket och hoppas att monstret i garderoben ska försvinna av sig självt. Men egentligen vet jag att det är lika bra att beväpna sig med en ficklampa och slita upp den där jäkla garderobsdörren!

Nu när jag ändå är inne på dörrar, en annan dörr öppnades idag. Iallafall litegrann. Mellan en kollega och mig.
Vi har haft det lite svårt att samarbeta men nu kanske saker börjar lösas igen. Och när vi satt och snackade och väntade på bussen, när jag försökte berätta om mitt år; hur osäkert mitt liv känns och att jobbet oftast är min enda trygga punkt, så kom jag på att jäklar vad mycket som hänt iår!

Är det inte lite okej ändå att allt känns upp&ned när jag faktiskt flyttat hemifrån och bor "ensam" för första gången i mitt liv? Det är ju lite otroligt. Det är snart ett år sedan som Mia och jag satt på regionsfesten och pratade om hennes vänner och mina ex. Kopplade ihop våra liv litegrann.

Kriser och lyckorus omvartannat. Just nu är det bra. Det känns för det mesta riktigt bra. Ibland chockas jag över hur bra saker kan kännas. Och jag vågar inte riktigt acceptera det fullt ut.
Det är läskigt att på något sätt känna sig lycklig, för då gör det extra ont när man blir olycklig.

Jag är bra. Jag är bäst. Nu ska jag banka in det i min skalle tills jag fattar det.

Igår kväll var första gången jag kan minnas då jag faktiskt engagerat mig i en diskussion.

Det är inte det att jag ogillar Kiruna för att staden är liten. Utan det är för hela mentalitetens skull.
Vi satt på Mommas och "tog en öl" igår kväll. Jag lät blicken svepa över lokalen i jakt efter någon som jag kunde känna. Såg en kompis farsa, och fick en gammal klasskompis utpekad för mig.
Men jag kunde inte låta bli att åter igen bli irriterad över hur orättvist det ska vara.
Alla tjejer uppklädda till tänderna och sminkade, killarna i fula t-shirts med något band på, eller i luvtröjor.
Varför kan inte killar också engagera sig lite? Och än värre, varför måste killar som faktiskt bryr sig få en gay-stämpel i pannan?
Jag blir så less! Och jag blir så less på att få svaret "Det bara är så". Det behöver ju inte vara så!

Varför ska man nöja sig med att männen går ut och super i jobbkläder när kvinnor klär upp sig?
Och om man skyller på friluftslivet borde väl kvinnorna också gå ut i nån sliten tröja och Fjällräven byxor?
Men nej nej, om tjejer skulle vara ute och festa i slitna kläder hade det såklart inte varit accepterat.

Tjejer ska vara snälla, söta och alltid ställa upp för mannen. De ska laga mat, städa hemmet, föda barn och sen hålla käft. De ska inte ta plats, de ska vara glada över att ha en man som kan tjäna pengar i gruvan och jaga älg.
Förbannade skitsamhälle. Jag vill också få ta plats!

Jag är fortfarande upprörd. Och jag längtar hem, mer än någonsin. För även om jag är dålig på att ta plats ibland, och inte alltid gör saker för min egna lycka eller framgång, så vet jag att hemma är det iallafall accepterat och tillåtet.
Kiruna har aldrig varit och kommer aldrig vara mitt hem. Men det kan duga som en semesterort några veckor om året.