Victoria

Den här veckan har varit full av vänner och det har varit fantastiskt!
I måndags lagade vi middag, tisdag var jag förvisso ensam och åkte till Jakan för att rensa i rummet, och spenderade natten med att spela tv-spel, men onsdag drog jag in till stan och drack öl och vi spelade biljard och idag fick jag besök redan vid lunchtid så vi lagade bakislunch och sen åkte in till stan igen för att gå på bio. Imorgon och lördag ska jag jobba, men det är roliga människor som jobbar båda dagarna så det kommer också bli kul och söndag är det middag i stan.
Fullt upp! Jag gillar det!

Jag myser i lägenheten. Jag har bakat fyra gånger på tio dagar. Kladdkaka, sockerkaka och idag grahamsbullar.
Det känns fantastiskt att ha ugn!
Och nu kommer jag baka mitt egna frukostbröd istället för att köpa något, det är ju godare och billigare så.

När jag var upp till Kiruna nu senast insåg jag hur fet jag blivit igen, och fick lite ångest.
Så nu måste jag dra ner på sockret igen, och börja äta frukost. Hembakat bröd behöver inte innehålla socker. Alltså kan det inte vara alldeles för dumt med grahamsbullar och en kopp te på morgonen. Och om jag nu känner för det går det att blanda i andra nyttigheter i brödet. Men aldrig solrosfrön. Usch. Kanske havregryn. Gröt klarar jag inte av.
Och jag lagar mat igen. Kanske inte varje dag ännu, men oftare än aldrig.

Tänk om allt annat i livet kunde vara lika harmoniskt.
Ikväll lyssnar jag på Amy Winehouse.

It's okay in the day I'm staying busy
Tied up enough so I don't have to wonder where is he
Got so sick of crying
So just lately
When I catch myself I do a 180
I stay up clean the house
At least I'm not drinking.

Det där livet som jag önskar mig så hårt känns så långt bort. Och jag vet inte vilket håll jag ska gå åt. Hjärta, hjärna, logik och känslor. Hälften av det där går inte ihop med den andra halvan. Och jag vet att just nu är det en loose-loose situation. Jag kommer vara olycklig hur jag än gör. Och vilket val som helst kan vara det största misstaget i mitt liv. Jag känner mig förtvivlad och maktlös och det bara sliter i mig. Tankarna håller mig vaken om nätterna och jag orkar inte. Livet kan inte vara såhär. Det kan inte vara såhär det är menat att vara.
Så jag säger som The Clash.

Should I stay or should I go now?
If I go there will be trouble
An’ if I stay it will be double
So come on and let me know!

Jag har lite ont i magen, och det är inte för att jag ätit för mycket kladdkaka!
Det är annat som jagar mig.
Har fortfarande inte lyckats lösa det hela med hur jag ska sluta störas av dåtiden, av det förflutna.
Bilder, texter och jag hittar på minnen och känslor till alla bilder. Hur personerna på bilderna måste känt och fan vad det är jobbigt när jag håller på såhär. Men det blir så.

På dagen har jag inget problem med att vara ensam. När det är ljust och trevligt och fåglarna kvittrar och vinden prasslar i trädkronorna eller regnet slår mot marken.
Men nu, nu när det är mörkt och de flesta jag känner sover eller är upptagna med att hångla med sina partners eller borsta tänderna, det är nu det är jobbigt.
Vid 18-19 tiden väntar jag att någon ska komma hem och äta middag med mig. Vi kan prata om hur dagen varit eller berätta om saker vi sett eller hört och sen kramas i soffan lite innan vi går och lägger oss.
Det är ju det jag önskar mig. Det är så jag vill att livet ska vara. Och på morgonen kliver vi upp och äter frukost tillsammans innan man hastar iväg till jobb.
Och jag vill ha hund igen. Jag vet att det kommer dröja många år innan det är dags att skaffa barn, så nu är längtan efter hund ännu starkare igen när det känns som att jag faktiskt skulle ha tid. Jag funderar på att börja plugga eller byta jobb bara för att kunna ha hund.

Nu blir det ett till glas vin. Och mer kladdkaka. Så kanske jag kan förtränga allt ytterligare någon dag.

Ligger i hörnet av soffan. Lägenheten är tom och tyst. Ikväll åkte Elin. Igår åkte Sebastian och Sofia.
Nu är jag ensam kvar. Känner mig övergiven. Och känslan av att vara en älskarinna har inte varit såhär stark på länge.
Det var menat att vi skulle umgås hela dagen idag. Men som vanligt kom barn och familj ivägen.
Det där livet som jag aldrig kommer bli en del av. Och det känns som att det börjar närma sig ett slut nu.

Det är första gången jag varit i Kiruna sedan jag flyttat, som jag inte tyckt att det är jobbigt.
Den här gången har jag mest njutit av att vara här, trots att vädret inte varit det bästa!

Jag har tömt alla mina saker från källaren i mina föräldrars butik, jag har tömt garderober och nu även det sista i mitt gamla rum. Nu kan mamma göra om rummet totalt till ett gästrum. Kanske bilresan ner kommer kunna klassas som ett av mina lyckligaste minnen, när den är över.
Det är en sak som jag funderat på. En vän frågade mig vad mitt lyckligaste minne var, och jag kan inte påstå att det finns något som känns klockrent. Däremot kommer jag på många som kan klassas som det olyckligaste. Jag har massor av hjärtkrossande minnen, men när sjutton har jag egentligen varit helt och hållet lycklig?
Någon gång måste det ju hänt.. Eller..?
Kanske den gången när jag var påväg hem från skolan och min första kärlek mötte mig på vägen och kom springande mot mig med öppna armar och fångade upp mig i farten. Men seriöst. Det är snart 10 år sedan.

Det är såklart att det hela kan bero på mig. Kanske är jag för hård mot mig själv så jag inte kan vara tillräckligt nöjd med mina prestationer. Jag menar, jag måste ju varit glad när jag lyckades få jobb och boende i Sthlm. Eller? Är inte direkt nöjd över det längre.
Och jag blev glad när jag fick ett förstahandskontrakt, men kan det klassas som lycklig? Och just nu är jag ju bara besviken över att lägenheten var större i mitt huvud än vad den visade sig vara i verkligheten.

Och det är klart att vissa dagar varit bra, eller upplevelser, men ingenting har ju varit perfekt. Det har alltid dykt upp saker som förstört på ett eller annat sätt.

Kanske jag behöver fundera lite till på det här.