Ett barn ska jag ha när jag blir stor
Lördag på jobbet var en plåga.
Det var längesedan som jag längtat så mycket efter barn som jag gjorde den dagen. Ibland hatar jag verkligen mitt jobb. När det känns som att alla familjer bara kommer och gnuggar sin lycka i mitt ansikte och visar vad jag inte har. Och alla snygga mammor med sina små docksöta barn och jag bara önskar att det var jag istället.
Sedan kommer såklart alltid någon förälder som verkar vara urklippt ur en bok med skräckexempel. Och varje gång det kommer en sådan tänker jag att jag minsann hade varit bättre. Jag hade kunnat hantera det på ett annat sätt.
Barn, underbara älskade barn. Min kollega försökte övertala mig att barn ändå bara luktar bajs, men allt jag kunde tänka på är hur gosigt det är att ligga och vila med en liten som äter välling ur flaska.
Som tur var så var det fest på kvällen. Jag peppade till, duschade och bytte om på jobbet och kom dit lagomt fräsch. Jennifers födelsedagsfest. Det är alltid kul på fest med henne och gänget! Det är skönt att kunna träffa så många på samma gång som man känner, plus att det oftast finns något nytt ansikte att lära sig namnet på.
Idag har jag mått som jag förtjänat. Känner mig mörbultad och manglad. Är dödstrött och mår nästan fortfarande illa. Tur att jag ska sova nu då!
Godnatt!
Det var längesedan som jag längtat så mycket efter barn som jag gjorde den dagen. Ibland hatar jag verkligen mitt jobb. När det känns som att alla familjer bara kommer och gnuggar sin lycka i mitt ansikte och visar vad jag inte har. Och alla snygga mammor med sina små docksöta barn och jag bara önskar att det var jag istället.
Sedan kommer såklart alltid någon förälder som verkar vara urklippt ur en bok med skräckexempel. Och varje gång det kommer en sådan tänker jag att jag minsann hade varit bättre. Jag hade kunnat hantera det på ett annat sätt.
Barn, underbara älskade barn. Min kollega försökte övertala mig att barn ändå bara luktar bajs, men allt jag kunde tänka på är hur gosigt det är att ligga och vila med en liten som äter välling ur flaska.
Som tur var så var det fest på kvällen. Jag peppade till, duschade och bytte om på jobbet och kom dit lagomt fräsch. Jennifers födelsedagsfest. Det är alltid kul på fest med henne och gänget! Det är skönt att kunna träffa så många på samma gång som man känner, plus att det oftast finns något nytt ansikte att lära sig namnet på.
Idag har jag mått som jag förtjänat. Känner mig mörbultad och manglad. Är dödstrött och mår nästan fortfarande illa. Tur att jag ska sova nu då!
Godnatt!
100 Years
I'm 22 for a moment
She feels better than ever
And we're on fire
Making our way back from Mars
15 there's still time for you
Time to buy and time to lose
15, there's never a wish better than this
When you only got 100 years to live
I'm 33 for a moment
Still the man, but you see I'm a they
A kid on the way
A family on my mind
Behöver jag säga att jag känner mig stressad?
Stressad inför livet och döden och jag måste hinna med allt innan jag blir för gammal.
När jag var femton bestämde jag mig för att ha barn innan 25. Jag börjar närma mig nu och jag lyckas inte ens behålla en pojkvän. Jag skiter i att ha barn, men det hade varit trevligt med ett riktigt förhållande med drömmar om framtiden.
I now know the depths I reach are limitless
Förutom när jag har dåliga dagar, så brukar jag leva efter att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Jag försöker oftast vara snäll, förstående och hjälpsam.
Jag sätter ofta vänner framför familj, för ens familj måste älska en, medans vänner väljer att finnas vid ens sida.
Och det valet är viktigt och betydelsefullt. Men det säger inte heller att jag inte uppskattar min familj. För det är klart att jag gör det.
Jag tror på att människor i grunden är goda och fina. Ibland blir personers gärningar fel och misstolkas, men jag tror gärna att de i grunden ville väl.
De vänner och nära som tål mig fast jag är som jag är, uppskattar jag otroligt mycket. Och det är få saker som jag inte skulle göra för någon som kommit mig nära. Jag ställer ofta andra framför mig själv.
Men det beror inte på min självkänsla eller syn på mig själv, utan det är för att jag tror att någon gång skulle de göra samma sak för mig. För att man gör så för varandra.
Förra söndagen tog jag ledigt från jobbet i några timmar, för att åka ut till Arlanda och hämta en vän, hjälpa henne hitta sitt hotell och sedan åkte jag tillbaka till jobbet igen. På fredagen åkte jag till hennes hotell och hämtade henne för att åka till Arlanda när hon skulle flyga hem igen. Och jag är övertygad om att hon skulle göra samma sak för mig. Det är så vänner gör. Man tar hand om varandra.
Jag tänker på när vi tjejer festar i Kiruna, hur vi tar hand om varandra. Vi ser till att alla mår bra och har roligt, när vi dansar så är det med varandra och om en kille närmar sig bakom en tjej ser vi till att antingen flytta på oss eller se till att iallafall vända den utsatta tjejen åt ett annat håll. Vi har koll på varandras ryggar och ser till att alla kommer hem säkert. Det är så det ska vara. Vi skyddar varandra från dåliga val och händelser.
När jag har tålamod, eller kompromissar eller gör någon tjänster, så gör jag det med glädje för jag vet att det kommer tillbaka till mig någon dag. Det kommer uppskattas och personen kommer gottgöra mig.
Men så känns det inte längre. Inte i Stockholm. Här blir man äten levande om man är snäll. Här måste man tydligen ha "skinn på näsan" och "ta för sig" för annars får man ingenting. Här får man vakta sin egna rygg och gör man inte det får man skylla sig själv.
Jag är så leds på att känna mig utnyttjad. Jag lägger ner tid, energi och själ men allt fortsätter på samma sätt som förut. Det är ingenting som förändras och ingenting som ändras.
Allt är som när jag flyttade hit och det börjar kännas frustrerande. Livet verkar stå still medans jag blir tömd på kraft och lust. Livet måste gå framåt.
Jag sätter ofta vänner framför familj, för ens familj måste älska en, medans vänner väljer att finnas vid ens sida.
Och det valet är viktigt och betydelsefullt. Men det säger inte heller att jag inte uppskattar min familj. För det är klart att jag gör det.
Jag tror på att människor i grunden är goda och fina. Ibland blir personers gärningar fel och misstolkas, men jag tror gärna att de i grunden ville väl.
De vänner och nära som tål mig fast jag är som jag är, uppskattar jag otroligt mycket. Och det är få saker som jag inte skulle göra för någon som kommit mig nära. Jag ställer ofta andra framför mig själv.
Men det beror inte på min självkänsla eller syn på mig själv, utan det är för att jag tror att någon gång skulle de göra samma sak för mig. För att man gör så för varandra.
Förra söndagen tog jag ledigt från jobbet i några timmar, för att åka ut till Arlanda och hämta en vän, hjälpa henne hitta sitt hotell och sedan åkte jag tillbaka till jobbet igen. På fredagen åkte jag till hennes hotell och hämtade henne för att åka till Arlanda när hon skulle flyga hem igen. Och jag är övertygad om att hon skulle göra samma sak för mig. Det är så vänner gör. Man tar hand om varandra.
Jag tänker på när vi tjejer festar i Kiruna, hur vi tar hand om varandra. Vi ser till att alla mår bra och har roligt, när vi dansar så är det med varandra och om en kille närmar sig bakom en tjej ser vi till att antingen flytta på oss eller se till att iallafall vända den utsatta tjejen åt ett annat håll. Vi har koll på varandras ryggar och ser till att alla kommer hem säkert. Det är så det ska vara. Vi skyddar varandra från dåliga val och händelser.
När jag har tålamod, eller kompromissar eller gör någon tjänster, så gör jag det med glädje för jag vet att det kommer tillbaka till mig någon dag. Det kommer uppskattas och personen kommer gottgöra mig.
Men så känns det inte längre. Inte i Stockholm. Här blir man äten levande om man är snäll. Här måste man tydligen ha "skinn på näsan" och "ta för sig" för annars får man ingenting. Här får man vakta sin egna rygg och gör man inte det får man skylla sig själv.
Jag är så leds på att känna mig utnyttjad. Jag lägger ner tid, energi och själ men allt fortsätter på samma sätt som förut. Det är ingenting som förändras och ingenting som ändras.
Allt är som när jag flyttade hit och det börjar kännas frustrerande. Livet verkar stå still medans jag blir tömd på kraft och lust. Livet måste gå framåt.
Vi borde haft ett liv i stillhet, borde haft ett liv ihop
Jag kan inte hålla tyst längre.
Jag är så fruktansvärt ledsen över att något som hade kunnat bli riktigt jäkla fint och bra har förstörts innan det ens hann börja på riktigt. Redan för ett år sedan sket det sig så jävla hårt mellan oss och det är så mycket ilska och misstro och skit mellan oss och ibland är det bra men ofta är vi bara arga på varandra från varsin sida av stan.
Och jag vill verkligen att det ska funka, jag försöker, men det är så svårt att bara glömma. Och ingenting går längre.
Det finns inte tid eller plats för oss längre.
Och jag känner mig krävande och tjatig och ivägen och som en börda och jag klarar inte av det mer.
Kan jag inte göra någon nytta och vara behövd så kan jag lika gärna dra. Så det är det jag har gjort.
Jag behöver en balans. Jag vill inte vara så behövd att jag kvävs, men inte heller som nu så det är jag som bara är klängig och jobbig.
Jag vill inte vara här längre. Jag vill vara någonstans där jag är behövd.
Det enda jag kan är att ta hand om folk, det är det enda jag duger till. Och här är det ingen som behöver tas hand om. Här tar ingen hand om varandra, här måste alla tänka på sig själva. Stockholm är ingen snäll stad.
Jag trodde alltid jag skulle vilja bli begraven här i Stockholm.
Nu vet jag inte ens om jag vill stanna kvar.
Och alla gator som vi gick på, alla ställen vi besökte,
alla människor vi såg.
Dom ter sig inte lika vänliga idag.
Jag borde åka härifrån, jag borde resa någonstans.
Men jag stannar kvar.
Jag borde resa till där flickorna är varma och förstår.
Men jag stannar kvar, ja jag stannar kvar.
Jag är så fruktansvärt ledsen över att något som hade kunnat bli riktigt jäkla fint och bra har förstörts innan det ens hann börja på riktigt. Redan för ett år sedan sket det sig så jävla hårt mellan oss och det är så mycket ilska och misstro och skit mellan oss och ibland är det bra men ofta är vi bara arga på varandra från varsin sida av stan.
Och jag vill verkligen att det ska funka, jag försöker, men det är så svårt att bara glömma. Och ingenting går längre.
Det finns inte tid eller plats för oss längre.
Och jag känner mig krävande och tjatig och ivägen och som en börda och jag klarar inte av det mer.
Kan jag inte göra någon nytta och vara behövd så kan jag lika gärna dra. Så det är det jag har gjort.
Jag behöver en balans. Jag vill inte vara så behövd att jag kvävs, men inte heller som nu så det är jag som bara är klängig och jobbig.
Jag vill inte vara här längre. Jag vill vara någonstans där jag är behövd.
Det enda jag kan är att ta hand om folk, det är det enda jag duger till. Och här är det ingen som behöver tas hand om. Här tar ingen hand om varandra, här måste alla tänka på sig själva. Stockholm är ingen snäll stad.
Jag trodde alltid jag skulle vilja bli begraven här i Stockholm.
Nu vet jag inte ens om jag vill stanna kvar.
Och alla gator som vi gick på, alla ställen vi besökte,
alla människor vi såg.
Dom ter sig inte lika vänliga idag.
Jag borde åka härifrån, jag borde resa någonstans.
Men jag stannar kvar.
Jag borde resa till där flickorna är varma och förstår.
Men jag stannar kvar, ja jag stannar kvar.
I need a superhero
När bägaren runnit över, och jag känner att jag inte klarar mer, och jag kommer hem på kvällen och ser att badrummet är städat och det är möblerat i vardagsummet, då blir jag glad.
Hela livet är knas nu och det är ingenting som funkar och jag tappar greppet hela tiden.
Jag orkar inte vara ensam om att kämpa för något och jag kan inte vara ensam om att vilja saker.
Så nu vill inte jag heller. Men jag kommer alltid vara öppen för förslag och lösningar.
Jag ligger nedbäddad under täcket. Febrig och hostar, dock mindre feber än imorse när jag vaknade, men det KAN bero på att jag ligger på maxdosen av Alvedon för idag.
Imorgon ska jag vara ledig och inte göra ett skit. Bara ligga hemma och sova och bli frisk.
Hela livet är knas nu och det är ingenting som funkar och jag tappar greppet hela tiden.
Jag orkar inte vara ensam om att kämpa för något och jag kan inte vara ensam om att vilja saker.
Så nu vill inte jag heller. Men jag kommer alltid vara öppen för förslag och lösningar.
Jag ligger nedbäddad under täcket. Febrig och hostar, dock mindre feber än imorse när jag vaknade, men det KAN bero på att jag ligger på maxdosen av Alvedon för idag.
Imorgon ska jag vara ledig och inte göra ett skit. Bara ligga hemma och sova och bli frisk.
You take my breath away
Jag är så löjligt glad över att Cris följde med mig upp till Kiruna i november. Tänk om han inte gjort det. Och tänk om pappa hade dött av hjärnblödningen. Då vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Jag hade gått i tusen miljoner bitar.
Det är egentligen dags att sova nu, jag vet. Det har varit en låång dag, jobbat 9-24. Efter att ha sovit för lite.
Om jag tänker efter har jag sovit lite hela veckan faktiskt. Är bara trött trött trött.
Imorgon blir det sovmorgon, trots att jag egentligen borde göra en massa saker.
I helgen ska vi på dop. Vi. Som i Cris och jag. Jag behöver mer tid med den där karln.
Och inatt är jag så kär att jag känner fjärilar som fladdrar i hjärtat.
Det är egentligen dags att sova nu, jag vet. Det har varit en låång dag, jobbat 9-24. Efter att ha sovit för lite.
Om jag tänker efter har jag sovit lite hela veckan faktiskt. Är bara trött trött trött.
Imorgon blir det sovmorgon, trots att jag egentligen borde göra en massa saker.
I helgen ska vi på dop. Vi. Som i Cris och jag. Jag behöver mer tid med den där karln.
Och inatt är jag så kär att jag känner fjärilar som fladdrar i hjärtat.
I'm on the right track
Jag är bättre än såhär.
Jag kan bättre än såhär..
Dagen har satt igång många tankar hos mig.
En av mina närmsta vänner ska genomgå en magsäcksoperation för att gå ner i vikt och kunna leva bättre.
Och jag förstår, jag kritiserar inte, men det är inget val jag skulle göra. Jag tänker inte gå så långt.
Jag vet att jag kan gå ner i vikt, det är inte omöjligt. Jag har gjort det förut och jag kan göra det igen.
Men jag är långt ifrån så stark nu som jag var då i Kiruna.
Då hade jag just tagit mig ur ett jobbigt förhållande och jag kände mig nöjd, glad och upplyft och kände att jag ägde världen och jag ville bara ha mer av den.
Jag vet att det är annorlunda nu, och jag accepterar det. Och jag har satt en gräns för mig själv.
Men jag tänker för mycket. Jag analyserar och studerar och läser för mycket. Om människans beteende, psykiska diagnoser och olika tvångstankar och handlingar. Och då tar det som stopp.
Jag ska sluta kräkas ut allt på bloggen nu. Jag bara önskar att någon kunde få mig att sluta tänka.
Jag är bättre än såhär!
Jag kan bättre än såhär!
Jag kan bättre än såhär..
Dagen har satt igång många tankar hos mig.
En av mina närmsta vänner ska genomgå en magsäcksoperation för att gå ner i vikt och kunna leva bättre.
Och jag förstår, jag kritiserar inte, men det är inget val jag skulle göra. Jag tänker inte gå så långt.
Jag vet att jag kan gå ner i vikt, det är inte omöjligt. Jag har gjort det förut och jag kan göra det igen.
Men jag är långt ifrån så stark nu som jag var då i Kiruna.
Då hade jag just tagit mig ur ett jobbigt förhållande och jag kände mig nöjd, glad och upplyft och kände att jag ägde världen och jag ville bara ha mer av den.
Jag vet att det är annorlunda nu, och jag accepterar det. Och jag har satt en gräns för mig själv.
Men jag tänker för mycket. Jag analyserar och studerar och läser för mycket. Om människans beteende, psykiska diagnoser och olika tvångstankar och handlingar. Och då tar det som stopp.
Jag ska sluta kräkas ut allt på bloggen nu. Jag bara önskar att någon kunde få mig att sluta tänka.
Jag är bättre än såhär!
Jag kan bättre än såhär!
Vi har..
Titta på mig nu
Du tittar inte som förut
Du känner tvekan eller hur
För minsta grej så blir du sur
Vi kan väll glömma allt det där
Och bara se till det som är
Man ska va glad för det man får
För varje månad varje år
Vi har inte tid, för sånt här (vi har, vi har)
Vi har
Vi har inte tid, för sånt här
Vi har, vi har
Lyssna på mig nu
Du lyssnar inte som förut
Vänder dig om och tittar ut
Vad tänker du på nu
Varför är du så svår att nå
Du brukar inte vara så
(Tala om jag vill förstå)
Dom här åren går för fort
Och du vet att vi hör ihop
Du tittar inte som förut
Du känner tvekan eller hur
För minsta grej så blir du sur
Vi kan väll glömma allt det där
Och bara se till det som är
Man ska va glad för det man får
För varje månad varje år
Vi har inte tid, för sånt här (vi har, vi har)
Vi har
Vi har inte tid, för sånt här
Vi har, vi har
Lyssna på mig nu
Du lyssnar inte som förut
Vänder dig om och tittar ut
Vad tänker du på nu
Varför är du så svår att nå
Du brukar inte vara så
(Tala om jag vill förstå)
Dom här åren går för fort
Och du vet att vi hör ihop
I'm in the corner
Inte för att vara negativ, men att gå ut i Kiruna kan sammanfattas med en enda låt.
None of these boys can dance
Not a single one of them stand a chance
All of them girls a mess
I've seen it all before, I'm not impressed
None of them get my sex
None of them move my intellect
None of them work for me
None of them make me feel anything
I'm so bored in this town
Take me away from here
Play some kind of new sound
Something true and sincere
I've got a little girl singing on repeat in my head
Take me far away from here
Jag är glad över att vara hemma i Stockholm igen, här vet jag att det finns en karl som kan allt som alla andra misslyckas med. Han vänder mitt liv upp&ner, han får mig att skratta, tänka, känna, leva och imponeras.
Men trots allt detta, så funderar jag på att ta ledigt från jobbet några veckor igen om någon månad. Jag inbillar mig att jag skulle behövas i Kiruna. Även om mamma sagt till en syster att jag "är så ung, och saknar erfarenhet av sjukdom och dödsfall". Jag vet inte vad jag ska göra.. Jag vet inte om hon vill ha mig där eller inte. Och som vanligt är det ingen som kan lämna ett rakt svar.
None of these boys can dance
Not a single one of them stand a chance
All of them girls a mess
I've seen it all before, I'm not impressed
None of them get my sex
None of them move my intellect
None of them work for me
None of them make me feel anything
I'm so bored in this town
Take me away from here
Play some kind of new sound
Something true and sincere
I've got a little girl singing on repeat in my head
Take me far away from here
Jag är glad över att vara hemma i Stockholm igen, här vet jag att det finns en karl som kan allt som alla andra misslyckas med. Han vänder mitt liv upp&ner, han får mig att skratta, tänka, känna, leva och imponeras.
Men trots allt detta, så funderar jag på att ta ledigt från jobbet några veckor igen om någon månad. Jag inbillar mig att jag skulle behövas i Kiruna. Även om mamma sagt till en syster att jag "är så ung, och saknar erfarenhet av sjukdom och dödsfall". Jag vet inte vad jag ska göra.. Jag vet inte om hon vill ha mig där eller inte. Och som vanligt är det ingen som kan lämna ett rakt svar.
