Victoria

Det är lustigt, jag är väldigt ofta sugen på vin. Jag kan ligga hemma i sängen och se en film och längta efter ett glas rött.
Men när tillfälle kommer för att ta ett glas eller tre så är suget som bortblåst. När jag sitter med glaset framför mig så funderar jag mest på hur jag ska få ner allt det sura, beska och torra nedför strupen. Det är som att dricka outspädd saft, fast minus det söta. Tungan krullar sig och jag sträcker mig efter vattenglaset. Brr.
Det ser ju så gott ut på bild och i film. Varför kan det inte smaka så som jag föreställer mig? Och varför måste det vara så mycket alkohol? Och det viktigaste av allt, varför måste det lukta så förbaskat äckligt när man har det i mat?

Alkohol är förjäkla knepigt. Egentligen vill jag nog vara nykterist. Nästa gång jag går på fest tar jag med alkoholfritt i en spritflaska. Sprit är ju inte gott. Inte nyttigt. Att vara full är inte kul. Att må dåligt dagen efter är helt onödigt.
Tänk om människor bara skulle kunna slappna av i sitt sällskap utan alkohol. Vilken skön värld utan nedspydda tåg och bussar vi skulle ha då.
Jag tror jag ska skaffa körkort och bil för att slippa åka kollektivt efter jobbet på helgerna.

Jag har just sett An Education, en fin film med Carey Mulligan i huvudroll. Och intresset för filmen kom av att jag förut såg Never let me go, som var en så vansinnigt fin film.
Den här var också bra. Och den satte igång tankar.

Jag är ju en sån som vill ha allt. Jag vill ha alla olika alternativ nu direkt. Jag vill veta svaren på alla frågor som kan tänkas att komma. Jag vill veta hur det kommer gå innan jag försökt.
Jag vill ha en erfaren man som vet hur allt ska vara, som är världsvan och som vill visa mig alla fantastiska saker han sett under sitt liv. Jag vill vara den där unga tjejen som han visar världen för.
Och ändå inte.
Jag vill absolut inte ha en erfaren man som sett världen förut, för det innebär att han upplevt allting med någon annan innan och det kan betyda att det han vill försöka återskapa misslyckas för att kvinnan innan mig var bättre.
Och det är lite det här filmen handlar om. Carey Mulligan träffar en erfaren man som visar henne världen.

Jag drömmer med i filmen. Önskar att livet var så. Att det fanns en man som kunde lägga ut tusenlappar på bara mig för att jag behöver en finare klänning till supén. Eller köper en resa till min drömstad för att få visa alla de vackra sidorna av staden.
Men hur vet han om alla de vackra sidorna om han inte sett de förut?
Jag vill vara först. Jag försöker acceptera att vara den sista, men jag vill verkligen vara den första. Och enda.
Jag vill att resan ska börja OCH sluta med mig. Jag vill inte att någon annan kvinna i hela världen ska ha fått se den vackra sidan med min man före mig, och absolut inte efter mig heller.

Det är här jag snubblar och trasslar in mig själv. För alla platser, städer, länder, caféer, restauranger, gator och hus kan inte vara unika och bara till för en enda person. Någon gång kommer ens vägar att korsas och då kanske man kommer jämföras. Men varför skulle andra jämföra människor med varandra när inte jag gör det? Eller gör jag det? Och om jag gör det, gör alla det? Alltid?

Rubriken är en titel på en låt med The Sisters of Mercy. Som jag köpte biljetter till idag. De ska spela i Sthlm i November.
Det viktigaste min syster lärt mig om Sisters: "Om någon säger att hon/han träffat trummisen i Sisters så ljuger personen. Det är en trummaskin"

Jag var hos syrran idag, lekte lite med barnen och bakade hallonkolatarts.
Och så var vi ute på gården där stora barnet tränade med sin nya cykel och senare lagade vi middag också.

Jag fortsätter att drömma om min egna lägenhet. Om allt jag vill göra. Alla pajer och kakor och maträtter som jag ska laga. Och jag planerar var jag ska träna. Hur mitt liv kommer se ut.
Vad som kommer hända sen. Hur allt blir..
Jag kan inte sluta fundera på allt. Jag bara vill flytta nu nu nu.
Det växlar mellan spänd förväntan och ensamhetsångest. Men ångesten kommer egentligen från rädslan om vad andra ska tycka om mig, som bor ensam.

Jag ska försöka skita i det. Och Rikard Wolff ska hjälpa mig med det.
Vi tar en dag i taget. Ett steg i taget. Och dagens sista steg blir att sova nu.

Det är lite så det känns, jag har inte sett den förbaskade skogen.
Men nu har jag fattat att den finns rakt framför näsan på mig så nu ska jag sluta leta.

Trots att jag sovit halva dagen idag höll jag ändå på att somna på tåget påväg hem. Det har varit två tunga, men väldigt bra, dagar. Nyttiga och välbehövda, kanske man ska säga. Rent känslomässigt alltså.

Onsdagen lärde jag mig massor om bränder också. Var på en brandskyddsutbildning via jobbet. En del var sådant jag gjort förut, som att släcka en brinnande docka och repetera teori.
Men fick även sitta i ett utrymme som fylldes med brandrök för att sedan krypa ut därifrån, krypa in i samma utrymme med en brandsläckare och släcka den lilla branden. Röken sticktes i både ögon och lungor.
Vi såg på när brandmännen sprängde en liten gasolbehållare och när de visade hur vansinnigt stort eldmolnet blir om man slänger på mindre än en deciliter vatten på en brinnande stekpanna med olja i.
Och det läskigaste av allt var när vi skulle ta oss igenom ett rökfyllt utrymme på två våningar i mörker! Fyfan. Ville dö när vi kom till trappen.

Jag kommer skaffa en brandsläckare till min lägenhet, det är ett som är säkert! En skumsläckare, för den som är intresserad.

Nu ska jag roa mig med att jämföra olika alternativ för internet och hemtelefon. Sedan sova. Godnatt!

Sometimes I catch you
Sometimes you get away
Sometimes I read you
Other times I'm like where are you on the page?
Sometimes I feel like we will be together forever
But you're so complicated
My heart knows better

Why is everything with you so complicated?
Why do you make it hard to love you, oh I hate it
Cause if ya really wanna be alone
I will throw my hands up cause baby I tried
Everything with you is so complicated
Oh, why?