Victoria

Sitter och läser om förhållande-statistik. Att en av fem är kär i någon annan än sin partner.
Och sedan, så lägligt, så tycker Spotify att jag ska lyssna på Melissa Horn - Lät du henne komma närmre.
Det känns som en kniv i hjärtat och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag vet att jag kommer vara trött imorgon. Men jag klarar inte av att gå och lägga mig.
Bara tanken på en kall säng ger mig en klump i halsen.
Det här är inte bra. Jag mår verkligen inte bra. Verkligen verkligen inte bra.
Jag vet att det bara kommer gå neråt nu.

Inatt hatar jag Stockholm. Inatt hatar jag mitt liv här.
Jag längtar tillbaka till tryggheten. Där jag aldrig behöver vara osäker.
Där jag alltid är älskad och aldrig behöver vara ensam.
Jag orkar orkar orkar inte.

Jag förstår inte vad jag gett mig in i.
Kan inte förstå hur jag kan ha lämnat mitt liv för att försöka starta ett nytt i en värld där jag inte ens är välkommen.
Och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Så jag fortsätter på samma sätt som förut. Går och lägger mig, vaknar, duschar, åker till jobbet, kommer hem, går och lägger mig, vaknar, duschar, åker till jobbet, kommer hem..

Jag var på museum med Simon i fredags.
Moderna museet för att se på lite arkitektur och design.
Under tiden som vi väntade på att klockan skulle bli 16 så det var gratis inträde gick vi runt och bläddrade i böcker.
Arkitektur. Design. Alla intryck fick det att bokstavligen snurra i min skalle. Jag kände mig svimfärdig.
I mitt bläddrande i en bok så föll mina ögon på det här huset. Det ligger i Tartu. Jag tänkte på Cris.
Att jag vill åka dit med honom, få se det på riktigt.
Jag vill berätta om mina drömmar och hopp inför framtiden.
Om min återuppväckta inspiration. Att jag vill börja plugga igen.
Det gör så ont att bära på saker inuti som bara vill få komma ut.
Nästa gång vi ses kommer allt vara bortglömt.
Hur ska vi komma närmare varandra när det alltid faller bort saker man kan prata om?
Det känns som att varje gång bara är en lång lista med saker för att kunna uppdatera varandra om vad som hänt sedan sist, att vi bara skrapar lite på ytan av vad vi skulle kunna bli. För att vi aldrig kommer under huden.

And there is no point saying this again
there is no point saying this again
But I forgive you, I forgive you
Always I do forgive you.

Jag hatar att jag tydligen älskar att må dåligt.
Idag har jag slösat bort två timmar och 115kr på en middag (som jag kastade) för att jag väntade på att få träffa mannen som jag älskar. Men han ville inte träffa mig.
Och jag visste det egentligen. Jag kände det i tårna att jag skulle få spendera kvällen ensam.
Men jag vägrar. Jag vägrar vara ensam på min enda lediga fredag på fyra veckor.
Så jag ska ut och dricka drinkar och öl istället.
Lönen har kommit idag och jag har massor av pengar att slösa.

Jag ångrar åter igen alla de gånger då jag kunnat vara otrogen men aldrig varit det.
Alla män jag nekat eller låtit bli att flirta med för att jag har pojkvän.
Fan för mig.

Tequila!

Jag tänkte ta en fuskväg för att bryta gamla vanor och komma igång med viktminskningen, så jag köpte ett paket med Nutrilett.
Tji fick jag. Efter ett halvt glas kliade det i halsen. Jag är allergisk mot något i det. Fuck.
Så nu har jag en kartong med pulverpåsar som bara kommer ligga och skräpa.

När ska jag inse att man inte kan fuska med sånt här?
Nåja, det här är faktiskt första gången jag tänkt fuska.
Förut har det gått på det gamla hederliga sättet, och får bli så nu igen.
Viljestyrka viljestyrka viljestyrka..
Var är den när man behöver den som mest?

Jag har spenderat större delen av dagen på stan med Elin och Maja, två sockersöta tjejer från jobbet.
Råkade kanske få med mig ett par skor, byxor och en klänning hem.
Konstaterade att shorts inte är något för mig. Jag klarar inte av att visa så mycket ben!
Det räcker med att den hemska tån kommer få se solen i sommar. Det måste vara första gången på säkert 10 år.

Förutom det.. Så har staden bjudit på underbart sommarväder ännu en dag.
Jag vill verkligen inte börja jobba nästa vecka. Semester ett par veckor till tack!

Det pirrar i tårna när jag ser den här bilden.
Minns exakt hur det kändes när jag satt där och såg på dig.
Du är så vacker när du ler. Vet du det?
Har bilderna från när jag smygfotade dig. Och när du upptäckte det.
En bild där hela ansiktet bara skiner.
Jag vill visa hela världen. Men jag lovade att inte göra det.
Så jag bjuder världen på mina fötter istället. Med Hello Kitty-strumpor.

Okej, jag ska vara ärlig.
Jag gillar inte att upptäcka nya saker med mig själv.

De senaste dagarna har jag börjat tänka på att det nog är tur att ingen vill ha barn med mig, för jag borde nog inte ha barn.
Skulle antagligen bli en värdelös morsa som skulle lessna på ungen rätt fort.
Jag som lessnar på saker titt som tätt klarar nog inte av att ha samma unge dag ut och dag in. Och jag vill inte vara bunden på det sättet som man blir av barn.

Och när jag kom fram till det här, kom jag även fram till att jag är missnöjd med mitt liv rent allmänt.
Jag tror det är dags för förändring igen.
Visserligen är det tid för en förändring väldigt snart, då jag måste byta boende igen.

Letar fortfarande lägenhet men nu börjar jag bli så frustrerad och besviken att jag snart ger upp.
I Kiruna har jag iallafall ett rum att sova i och ett badrum att duscha i.
Här finns ingenting.
Jag är rädd och panikslagen och känner hur min dröm bara faller isär.
Och det finns ingen som lyssnar. Alla bara säger "Det löser sig" men FUCK YOU! Det gör det inte!

Allt bara exploderar inom mig men det finns ingen som har tid eller lust att lyssna på allt.

Drömmen faller. Jag faller..

Jag har sovit en halvtimme inatt. Låg och kollade på Boondock Saints 2 med David.
Slumrade till en stund, vaknade, såg att han sov och slumrade till igen. Vaknade av att han sa att han visst somnat.
Försökte somna om. Men då gick det inte.

Jag har så mycket i huvudet nu att jag inte vet vad jag ska göra av det.
Mest är det knäppa eller elaka saker, och vem vill lyssna på sånt.

Sen oroar jag mig för en tand, tror jag börjar få hål.
Så jag klev upp för att borsta maniskt och skölja med munskölj-grej.
Kändes lite bättre efter det. Då kunde jag släppa den tanken.

Började sen tänka på hur fet jag blivit igen.
Och jag vet inte hur jag ska lösa det.

Trodde att allt skulle lösa sig i stora Stockholm där man kan vara helt anonym.
Det var mitt problem här i Kiruna. Att jag inte ville att någon bekant skulle se mig svettas.
Nära vänner är inget större problem, de skulle inte skratta åt mig.

Främlingar trodde jag inte skulle vara något problem.
Men de är nästan värst.
Jag har inte vågat sätta en fot i ett gym sedan jag flyttade ner.
Iallafall inte för att träna.
Följde med Jennifer till hennes gym en gång. Skaffade kort där.
Sen har inget mer hänt.

Jag känner mig så otrygg.

Hade behövt träna ensam, typ hemma.
Men då kommer jag aldrig igång.
Hur ska jag kunna träna med någon när jag inte kan träna bland folk?

Så när jag legat och grubblat över min feta kropp ett tag kom rastlösheten.
Drog på mig mysbyxor och en luvtröja, snörade på skorna och stack ut.
Jag var ute och sprang/joggade/promenerade i en timme.
Min kondition är pinsamt dålig nu. Minns inte att den någonsin varit såhär illa.

Kom hem kl 7. Sen dess har jag slösurfat. Kollat en dokumentär om hundavel. Granskat varje hörn av min internetbank. Börjat angsta över tanden igen. Och min feta kropp. Längtar efter en hund och skrattar åt ironin att när jag är uppe i Kiruna är Iris i Sthlm med sin nya familj.
Nya familj.. Det gör fortfarande ont.


När ska jag lära mig att ingen är hel?
Att allting är mer eller mindre trasigt
Glöm symmetrin, tänk att mindre ger mer
Men episoden slutar ändå med att

Ingen kom ridande till ditt försvar
Det fanns ingen som vittnade till din fördel
Nej, det är bara du och så har du ju mig
Men jag är ingen man kan räkna med i kris

Men kärleken som fanns där en gång
Har byggt något vackert som krossar allt

Och när ljuset släcks så ska du vara min