Victoria

Jag drar mig undan. Det är så jag fungerar.
Jag ber inte. Jag försöker inte övertala. Jag krälar inte.
Jag tystnar, håller mig på min kant. Önskar och gråter i tysthet.
Men jag ber inte. För jag föraktar de som gråtande ber om att bli älskade.
Samtidigt som jag beundrar de som klarar av det utan att avsky sig själva efteråt.
Jag antar att det har med stolthet att göra. Och rädsla för att göra bort mig.
Ingen ska få skratta åt mig. Eller tycka att jag är patetisk.
Då är jag hellre kall. Tyst. Stark?

Och ensam.

I slutändan blir det en lose - lose situation.
Och jag fortsätter vara en satans förlorare.

Tänk att jag fortfarande minns så väl.
Ögonen i det mörka rummet, läpparna som sjöng med i textraden "I'm looking at you, I'm looking for love".
The 69 eyes - Velvet touch.

Jag minns första gången vi träffades, när jag gick till den där festen hos Peter bara för att Han var där.
Han som jag sett på stan, som jag var så jäkla nyfiken på.
På festen blev han alldeles för full, jag följde med Jessica in i sovrummet för att prata och få slippa honom, när jag kom tillbaka till vardagsrummet utbrast han att han saknat mig, den söta tjejen.
Men han var så himla trevlig, jag bad Jessica fixa hans nr till mig. Dagen efter skickade jag sms och frågade om han var bakis. Där startade en varm vänskap.

Vi tog långa nattliga promenader, han hjälpte mig med kärlekstrubbel och vi kunde prata om allt.
Det hände flera gånger att vi satt i hans lägenhet hela nätter och bara pratade.
"Jag älskar dig vännen" sa han varje gång vi träffades. Första gången la han till "jag säger så till alla, och jag menar det verkligen bara som vän". Och en vän var allt jag ville ha, allt jag behövde.
Och varje gång vi sa hejdå sa han "Ha det bäst"

Han hade svarta sopsäckar tejpade över alla fönster så det skulle bli så mörkt som möjligt. Ofta låtsades jag stjäla hans ljusstakar eller prydnader. Det var fina drakar överallt.

En natt när vi lyssnade på musik och pratade började han sjunga med i Velvet touch och såg mig i ögonen.
Det var då jag förstod vem den där tjejen som han pratat om var, vem han var förälskad i.
Det var i mig! Jag ångrar fortfarande att jag hanterade det hela så jävla dåligt.

Vi gled ifrån varandra, han träffade en annan tjej. Jag träffade Simon. Det visade sig att de var gamla barndomsvänner.

Sen fick jag höra att han var försvunnen. Kom aldrig hem efter en fest.
Jag åkte till Luleå för att hälsa på Håkan, slippa Kiruna för några dagar. Simon ringde och berättade att det gick rykten om att han hittats död.
Minns hur jag grät, både Håkan & Mikael tröstade mig.

En månad senare hittades han död. I ett gruvhål.

Älskade Dieter, jag saknar dig än.
Jag älskar dig vännen.

Jag håller på att bli knäpp, jag ändrar mig hela tiden.
Helt säker ena sekunden och nästa är jag helt säker på motsatsen.
Fortfarande tusen frågor, men den stora frågan är om svaren spelar någon roll..

Jag har tänkt på en sak. Det klickade lite extra när jag hörde John ME sjunga "Love is my drug, it's my heroine".
Det är lite så. Det bästa jag vet är att vara kär. Och jag tror jag vill det lite för mycket.
För jag vill verkligen inte inse hur det är egentligen, när jag träffat någon som kanske inte är helt perfekt.
Försöker tvinga in det i allas skallar, att vi är det perfekta paret, att han är den perfekta killen.
Bara för att jag vill att det ska vara så.
Jag är skitless på att vara singel. Det är fan inte kul på något sätt alls.
Har inte alls någon lust att försöka lära känna någon ny.
Jag vill bara ha någon som känner mig till 100% som jag kan få vara trygg med.

Det är faktiskt inte kul att gå hem med någon för ett dåligt fylleligg och sen gå hem ensam.
Jag vill gå ut med mina tjejkompisar, ha skitkul och dansa på krogen, sen möta pojkvännen i baren, gå hem tillsammans och vakna bakis tillsammans. Käka bakismat och bara mysa. DET är fan livet!

Så snälla snälla, kan jag inte bara få träffa någon som har samma syn på livet?

Kl är sent, så räkna inte med att det står något vettigt i det här inlägget.
Dags för mer nattsvammel.

Satt och tänkte lite på det här med partners.
Hur vissa hittar rätt så himla fort. Medans jag misslyckas hela tiden.
Vad är det som går fel?

Jag önskar att de där exen bara kunde vara vänliga, raka och ärliga.
Så man skulle kunna fråga vad som gick fel.
Istället för att tjura som barnrumpor.

Äh okej, varför det gick åt skogen med de två tjurigaste barnrumporna vet jag redan.
Men vad jag då funderar över, är varför barnrumpa nr 1 har förändrats så förbannat efter mig?
Både bra och dåliga visserligen, men de där bra sakerna stör jag mig så djävulskt på!
Om han hade sådana bra saker liggandes inuti sig, VARFÖR fick jag inte fram dom sidorna?!

Jag ger ju mig själv prestationsångest för fan.
Det här med förhållanden är en jävla djungel.

Jag kanske inte borde nämna honom igen, men det som var så jävla bra med Gabriel var ju att allt var så himla lätt.
Inget krångel. Inga krav, inga förväntningar, inget skit. Bara enkelt. Och fritt.
Efter katastrofen i Gällivare har jag fortfarande kvar mitt behov av frihet.
Jag behöver mer av det enkla i mitt liv.

Jag hatar det här.
Tystnaden som ligger som en tjock jävla dimma.

...Och du är lika ensam nu

Jag vet inte vad jag ska göra med alla frågor.
Att älta är det enda jag kan. Försöka hitta något jag missat.
Logik fungerar inte längre. Vad gör man då?

Femtielvatusen frågor men inget svar.
För jag sitter i tystnad, rädd för att öppna käften.

Jag är en romantiker ut i fingerspetsarna men förtränger alla jävla drömmar.
Drömmar om barn, villa, bröllop och ett sagoslut. När ska jag få min Riddare i skinande rustning?
När ska han komma och ta mig med storm, rädda mig från livets alla faror?
Erbjuda en varm och trygg famn att somna i varje kväll.

Känslor är ett helvete. Det gör bara ont. Alltid blir någon sårad.
Jag vill inte älska och inte bli älskad.
Samtidigt som det är min allra största önskan.

Cyniker och romantiker i samma kropp. Lysande kombination.
Det kan ju bara gå åt helvete. Hurfan skulle någon klara av att leva med mig?

See me, feel me, hear me, love me, touch me

Jag är en självupptagen idiot som bara söker bekräftelse och uppmärksamhet exakt överallt.
Jag kör över människor för att få vad jag vill ha. Jag skäms över att vara den jag är.
Det här med blogg var nog ingen bra idé, jag borde nog lägga ner.

Tidigare ikväll var jag med Sebad, Tom & Micke.
I bilen påväg till Jukkas slog en tanke mig, Om jag dog nu skulle någon reagera? Och hur?
Alltså vänner och familj. Och skulle vänner som inte bor i stan någonsin få reda på det?
Skulle vänner som jag aldrig träffat men pratat i telefon med ens bry sig?
Jag vill tro att de skulle det.

Om jag dör, så är det några personer som jag vill ska få reda på det.
Morgan måste få veta.
Johan också. Och Sarah i Sthlm.
Mina ex Stefan och Simon. Men Simon skulle nog få reda på det via sin mor. Hoppas jag.
Vänner som jag aldrig träffat, eller så är det många år sedan sist. Men som ändå betyder väldigt mycket för mig.
Som hjälpt mig genom jobbiga tider.

Ni "riktiga" vänner tänker jag inte ens räkna upp. Det är er jag träffar, umgås med. Skrattar och gråter med.
Delar livet med. Får inte ni veta något om vad som hänt med mig så kommer jag spöka för de som sett till att ni inget får veta. Var så säker på det! Jag älskar er!

Det här handlar inte alls om att jag mår dåligt eller vill dö, absolut inte. Tolka det inte så.
Utan ren panik, vad händer om jag dör i en olycka?!
Veckans händelser får en att tänka till.
Jag vill verkligen få en chans att säga "På återseende!" när jag ligger på min dödsbädd.

Hrm, visst sa jag att jag inte är så bra på att göra vad jag säger?
Det blev inte köttfässås till middag. Det blev lax med potatissallad istället. Ringde nämligen mamma för att dubbelkolla att ingen skulle äta middag hemma och då hade hon planerat lax till henne och mig. Hade ingen lust att låta henne steka laxen och äta den ensam. Jag tycker lite synd om lilla mamma just nu, hon har varit sjuk i många dagar nu och legat till sängs. Så för att göra henne lite gladare berättade jag att jag lagar middag imorgon och hon blev jätteglad! :)
Skönt att man kan glädja någon ibland.

Ikväll har jag haft lite ångest över det där körkortet igen.
Kvällen började bra med bio, såg på Maria Larssons eviga ögonblick med Sebad.
Det var en mysig film, sådär lugn och avslappnande. "Som en söndagsfilm, fast på en måndag."
Jag vet inte, den kanske får 3/5 ändå. Den flöt på i ett jämnt tempo. Kärringfilm kallade Anneli den.
Och jag måste säga att Sebad och jag sänkte nog medelåldern där inne med säkert 10 år. Nej det var inte så många som skulle se filmen.. Jaa de flesta var utan problem 40+.
Sen kom ångestbiten. Jag blev supersugen på glass. Alltså riktigt sådär våldsamt sugen. Jag såg en bunke med B&J framför mig. Eller möjligen Häagen-Dazs. Jag råkade nämna det högt kanske. Och så kanske han frågade om jag ville ha skjuts till Q8. Det var väl inte så farligt så det var ok. Men det fanns ingen glass där som dög..
Då erbjöd underbare Sebad skjuts till Statoil. Det var mycket mer ångest. Men grymt uppskattat, för där fanns det glass!
Det blev B&J Strawberry Cheesecake.
Tack tack tack Sebad!

Sen blev det mer ångest. För jag hann bara komma innanför dörren hemma så erbjöd sig Gabriel att komma och hämta mig. Jag som tänkte gå bara för att jag redan fått skjuts någonstans idag. Och snäll som han var så fick jag låna en sked också så jag fick äta min glass där. Och GOD var den! Gissa vem som är sugen på att göra en cheesecake nu!?

Sen sov jag dåligt som vanligt, vaknade och kunde inte somna om. Klev upp för att kolla tv och åt lite mer glass (nej såklart åt jag inte upp allt första omgången och inte den andra heller!) och la mig för att sova kanske vid 03. Och så upp kl 05 igen. Nu sitter jag hemma iaf. Och känner mig stört nog nästan utvilad. Så jag måste verkligen lägga mig nu snart igen. Jävla internet-skadad jag är. Dyker på datorn för att se om någon skrivit till mig på MSN eller om något hänt på forumen. Och bloggar.. Men det är så mycket som snurrat i skallen igen! Jag måste ha en bättre surfmobil så kan jag blogga via mobilen istället. Tänk vad bra jag skulle få sova då. Skriva av mig lite i sängen och sen vips sover jag som ett barn.

Nu babblar jag igen. Dags att lägga mig. Godnatt. Eller morgon.

Jag har börjat känna mig kall. Stel. Och elak. Jag skrämmer mig själv.
Snälla väck mig till liv igen. Gör mig till den där personen jag tycker om att vara.
Det här är bara obehagligt och jag vill inte vara elak. Jag vill inte tycka om att vara elak.
Jag börjar fundera på om jag är arg innerst inne. I bakhuvudet. Under ytan.
Försöker alltid se det positiva i människor. Jag tycker alla är värda hur många andra chanser som helst.
Men det kanske börjar ta stopp nu. Jag kanske inte klarar det här längre.
Ge mig en anledning till att inte tycka illa om dig.

Känner inte igen mig själv längre, det här är så jävla obehagligt.