Victoria

Det här med midsommar är något jag inte riktigt kan förstå.

I min familj har vi aldrig firat direkt stort.
Oftast har vi varit i stugan, grillat kött som man gör var och varannan dag under sommaren och käkar jordgubbar med grädde till efterrätt, som vi också alltid gör varannan dag så de inte blir dåliga.
Vi har haft midsommarstång ett år under hela min uppväxt och det var för att jag önskade det.
Den var ungefär 160cm hög och sen var det inte så mycket mer med det.
Jag har aldrig burit en midsommarkrans. Än mindre bundit en.
Har inte heller plockat blommor att lägga under kudden som de gör i Astrid Lindgrens berättelse.

Morgondagen kommer jag spendera ensam hemma med några filmer och kanske käka lite B&J i soffan. Att fira något lite halvdant har aldrig varit min grej, antingen firar man storslaget som på film eller så skiter man i det helt. En enorm fest ute i skärgården eller med stor familj och massvis med barn som skuttar runt stången till Små grodorna är vad jag vill ha.

Jag är leds på mittimellan och lagom, jag vill inte ha mer halvdana högtider eller firanden.
Allt eller inget. Iår blir det inget.

Sömnlös natt. Jag vet att om jag slutar slösurfa, slutar spela spel på telefonen och slutar se på tv så kommer jag börja grubbla och oroa mig.
Så jag fortsätter.
Har jag tur somnar jag i soffan strax. Att gå till sängen är uteslutet.

Vill gärna vara lite pigg ikväll så får strunta i bion på eftermiddagen, sover lite längre istället.

Har kollat på svtplay, alla godbitar från bröllopet i lördags.
Jag grät såklart. Men vi kan låtsas att det var för att jag var så trött. Det är ju inte helt osannolikt.

Dagen på jobbet har varit plågsam. Osäker på om jag skött arbetet i vaket eller sovande tillstånd.
Och ändå har jag varit vaken hela natten nu också.
Jag hatar att vara hemma ensam.

Nyss kastade jag allt som är onyttigt att äta.
Ett nyöppnat kakpaket. En oöppnad chokladkaka. En flaska Mer och en halv påse chips från tidigare i veckan.
Less på mig själv. Less på min blekfeta kropp och slöa sinne. Fan att det blev såhär här också.
Jag klarade att hålla vikten när jag bodde ensam. Sen jag flyttade in till Jen har jag börjat äta igen.
Skit.

Idag har två låtar jagat i min skalle. Båda är med Amanda Jensen.
Sing me to sleep och Autopilot.

When this life ends
And I'll be silent
I'll think of you for a while
And I'll go out with a smile
Remember that day when you caught me singing
And I was yours for a while
I shall go out with a smile

Sing me to sleep, Elina
When there's nothing left to see
And although we're all in a line-up
It is always you and me

Det roliga med de här två låtarna är att de är så olika i texterna!
I Autopilot sjunger hon "My love is gone" och en del av Sing me to sleep ser ni här ovanför.
Men det är bara följande rader från Autopilot som sitter i skallen:

Autpilot, take my memories
Cause I won't need them anymore
Autopilot, take my hand and lead me home
Because my eyes are getting sore

All the clouds are closing in
I have lost my safety pin
I guess my shell was way too thin
For a war that I can't win

Jag ser verkligen fram till Kirunafestivalen. Mysa till Kent och Amanda. Snälla snälla ge mig regnfria kvällar!
Enda nackdelen är att jag redan saknar en famn att stå i mitt i publikhavet.
Det finns inte många saker som är mysigare.

Den hopplösa romantikern i mig har tittat fram hela dagen idag.
Har haft en riktig toppendag, mer än en gång som kollegor frågat varför jag går runt och ler lite fånigt.

Jag försöker lära mig. Jag försöker lära mig.
Jag försöker lära mig, att lämna lite luft emellan.
Det är en av de allra svåraste läxorna, en som jag aldrig lyckas lära mig.
Det driver mig till vansinne.

Idag har jag varit helt ledig. Sov över hos syrran, på soffan.
Blev väckt vid 9 av systersonen. Systerdottern var tjurig och skrek mest.
Sen skrek systersonen för att han sovit för lite under natten.
På eftermiddagen fick jag nog och åkte hem.
Så nu sitter jag hemma. Ensam.
Har ätit pizza ensam.

Ärligt talat, jag förstår inte det här med att vara ensam ensamma.
Varför ska man sitta i olika delar av staden när man inte måste?
Att vara ensam tillsammans är ju så mycket bättre.
Bara den där närvaron av någon annan i lägenheten. I samma rum.
Utan att man måste prata eller umgås aktivt. Man bara är.
Ensam, fast tillsammans.
Det tycker jag om.

...But I can't do better than you

Ligger hemma i soffan. Ska alldeles snart sova.
Imorgon blir en sista heldag med mitt pucko innan jag åker till Kiruna.

Funderar på sommaren och all ledighet.
Jag vet att alla behöver vara ledig ibland, men jag börjar ångra att jag tagit ledigt i tre långa veckor.
Vad i hela fridens namn ska jag göra ledig så länge?!
Och vad värre är; tänk om jag uppskattar all ledighet så mycket att jag upptäcker att jag inte alls vill jobba så mycket som jag faktiskt gör? Tänk om jag inser att jag vill byta jobb..
Den tanken har legat i huvudet några veckor nu och jag blir bara mer och mer orolig.
Jag får inte ha lessnat redan, då tappar jag allt hopp om mig själv.

Nej. Tankar som de här får inte existera. Det här botar vi med en god natts sömn, och 6 dagars arbete nästa vecka.
Godnatt!

Jag läser en bok, Odjuret med två ryggar, och stundvis önskar jag mig livet som huvudkaraktären har.
Även om jag vet att det är ett dåligt liv. Att kvinnan blir behandlad illa. Att hon inte lever ett värdigt liv.

Jag har läst boken förut. Och även om hon blir behandlad illa, kan jag inte minnas att hon själv upplever det så.
Och om hon är lycklig, oavsett hur hon blir behandlad, är det då ändå fel?
Kan en utomstående människa komma och säga åt henne att vägen till hennes lycka är fel?
Jag vet inte. Kanske vi lägger oss i andras liv för mycket.
Kanske vi bara borde se till vår egen lycka. Göra vad vi än mår bra av, och strunta i vad alla andra säger.

Inatt sov jag hos puckot. Eller sov.. Han somnade medans jag pratade. Jag klev upp, stängde in mig i badrummet.
Satte mig i fåtöljen där och läste lite. Borstade tänderna. Släckte lampan så det blev alldeles kolsvart.
När jag slutade borsta tänderna blev det knäpptyst.
Jag behövde den stunden i mörkret, men det enda jag hade i huvudet var "Vi kommer aldrig härifrån om inte nån ringer snuten. Taxi är för dyrt och det är långt till akuten, vi kommer aldrig härifrån om inte nån ringer snuten". Vi såg Kommisarie Späck på bio innan.

Jag somnade på soffan. Lyssnade på trafiken utanför. Ett par tjejer som sjöng. Plingandet från tvärbanan.

Min telefons batteri dog inatt. När jag väl fick igång den var det ingen som ringt. Ingen som skickat sms. Ingen som saknat mig och undrat varför telefonen inte varit på.
Jag är inte oumbärlig. Jag är ersättningsbar. Jag är bara en i mängden och jag är inte speciell. Jag är som alla andra. Och jag måste inte längre somna med vetskapen om att någon kan ringa och väcka mig, gråtandes med kniven i handen.

Att prata om gamla saker, river upp gamla sår.
Jag har fastnat i tankar från förut. Smärtsamma minnen.
Jag börjar undra om jag någonsin kommer komma ifrån det.

Det finns alltid en gräns för hur mycket man vill veta.
Hur mycket information man klarar av att ta in.
Jag är rädd för att redan närma mig din gräns.
Kanske jag redan släppt in dig tillräckligt långt.

Ändå finns det fortfarande så mycket jag vill prata om. Så mycket att säga..

I loved you when you opened
Like a lily to the heat.
I´m just another snowman
Standing in the rain and sleet,
Who loved you with his frozen love
His second-hand physique -
With all he is, and all he was
A thousand kisses deep.

Idag var ännu en strålande dag.
Måste ha sovit nästan 12h inatt, klev upp strax innan lunch och åkte hem i lugn och ro.
Ingen idé att stressa idag inte, alldeles för varmt för det!
Väl hemma slösurfade jag lite och duschade. Kollade på termometern på skuggsidan som sa att det var 21grader! Toppen! Bytte om till luftiga sommarkläder och åkte in till stan för att möta sambon.

Under tiden som jag väntade på henne gick jag runt på torget vid Slussen, kollade på blommor och hittade liljekonvaljer! WOW! Jag trodde aldrig att sådana skulle finnas att köpa! Fick lukta på dom lite och sen gick jag vidare. Drog ner till bussarna för att möta Jen och så gick vi in på Konsum, jag behövde något att smörja in världens torraste ben med. Och hon behövde snus.

Vi strosade runt lite, käkade lunch på Muggen och hade det bara grymt bra.
Tog Djurgårsfärjan över till andra sidan och gick på Gröna Lund.
Vi åt glass, åkte Kärlekstunneln och Extreme. Pop-Expressen såg roligare ut än den var. Tacka vet jag Kirunafestivalens virvelvind!
Flygande Mattan var okej, Kvasten och Kättingflygaren mysiga, Katapulten fick det att kittla i magen.
Berg-och-dalbanan som jag inte minns namnet på fick jag ont i nacken av, och Vilda musen ska visst vara ännu värre så den sket vi i helt.
Vi åkte allt som är värt att åka utom Insane, den tar jag en annan gång! Kanske, om jag har tur, med mitt Pucko.

När vi var klara med allt åkande käkade vi i Matvraket, och där hittade vi Elin i kassan! Elin som jobbar tillsammans med oss annars. Det var kul att hinna träffa henne!

Om jag inte fått någon färg alls efter alla dessa timmar i solen kommer jag bli förbannad! Då går jag till närmsta solarium och fejkar.

Den här sista bilden är från när mitt Pucko och jag promenerade hem från bion i förra veckan.
Det var den kvällen som jag bara älskade allt med Stockholm, och insåg att jag aldrig vill flytta härifrån.

I tisdags hade vi brännbollskväll med jobbet!

Det var en riktigt skön eftermiddag/kväll på Manillafältet med kollegor, både från min bio och från resten av Sthlm. Vi käkade tacos, gick en tipsrunda med lite för svåra filmfrågor (hallå, vi är SF:are, klart frågorna är svåra!) och drack öl/cider/vin/jäger osv.
Mot slutet då folk började bli lite rastlösa (och fulla) så blev det dags att spela brännboll!

Mitt lag kom tvåa. Nejnej, jag är inte bitter. Min kollega och även vän Mia kanske är det, men inte jag. Jag blev inte alls så sur över det att jag och sambon drog till bussen såfort vi fått veta resultatet. Sen stod vi där i 15min och väntade på skitbussen. Tills alla andra också kom. Då gick vi till en hållplats längre ner på vägen så vi skulle få komma på bussen först. Töntiga Vickan, Jennifer, Claes och Niclas. Blä.

När jag var genomfrusen, myggbiten till tusen och luktade rök som en lodis kom jag hem till mitt pucko.
Jag tog en lång varm dusch och höll nästan på att somna i den. Det är som både skönt och deprimerande att komma hem till honom. Sådär lyxigt som typ på hotell, men påminner om hur sunkigt sambon och jag har det.
Vi kommer aldrig ha råd med en fräsch lägenhet sålänge vi jobbar på SF.. Och det suger!
Jag längtar hem till mamma. Rent, städat och skönt.
Undra om jag någonsin kommer lära mig..