Victoria

Äsch, vem försöker jag lura.
Jag har alltid varit våldsam och haft ett hetsigt humör.
Fråga min kusindotter, jag tror det var henne som jag brukade slåss med stolar med.
Ni vet sådana där små barnstolar i plast.. Eller så var det grannen Bianca, jag minns faktiskt inte. (Nu måste jag ju genast leta upp Bianca på fejjan..)
Eller fråga Madelene, som jag känt sedan jag var 5-6 år. Vi började dagen med att leka med hästar och avslutade den med att slåss med hästarna och skrika åt varann att vi hatade den andre. Och nästa dag började med att vi lekte igen.

På något sätt har jag lyckats lära mig kontrollera det. Men nu verkar jag ha förlorat kontrollen.
Och blivit mer medveten om vad jag alltid kunnat göra utantill, så helt plötsligt har jag tappat alla kunskaper.
Det är de saker jag gör omedvetet som jag gör bäst. När jag börjar tänka på saker så skiter sig allt.
Jag har läst alldeles för många böcker om självpsykologi. Fuck.

Dags för sängen. Godmorgon.

Jag har ägnat senaste dagarna åt att fundera över min ilska.
På senare tid har jag börjat ta ut det väldigt fysiskt.
Jag slänger saker i golv eller väggar och tar även till våld mot människor.
Det är inte såhär jag vill vara. Jag vill veta varifrån det här kommer.

Fredagskvällen var en mardröm. Men natten blev bättre.
Mitt pucko kom hit så vi fick prata och sova tillsammans.

Det är lite jobbigt det här.
Sålänge det var slut och jag mådde dåligt var mitt humör jämnt.
Var rätt skönt att slippa extrema humörsvängningar.
Nu är det värre med humöret, för nu får jag uppleva både lycka och besvikelse igen.
Men, without the bitter the sweet ain't as sweet.

Gårdagens inlägg var ett misstag.
Femtusen steg tillbaka.
Ikväll sitter jag och dricker tequila med mig själv.
Jag är besviken, arg och ledsen. Igen.

Tack. Jag älskar när folk behandlar mig med respekt.

What religion or reason could drive a man to forsake his lover?

Det här har hittills varit en av de bästa veckorna som jag kan minnas.
Allt har bara flutit på så bra. Små små bitar som lyckas pusslas ihop och verkligen bli bra.
Jag vet inte hur jag ska lyckas beskriva dagen så att ni kan känna de små små bubblorna av lycka virvla runt i magen. Små bubblor som i ett champagneglas.
Nej. Jag låter nog bli att berätta om dagen.
Men blunda och föreställ er hur bubblorna kittlar runt och får er att vilja fnissa lite. Så känns det.

Dag för dag börjar jag våga se framåt igen.

Don't care what they say
About re-played mistakes
'Cause everything changes
Starting today
(Amanda Jenssen - I choose you)

Bilder tagna av Claes Almér

En dag när jag kom hem sa min sambo att hon skulle ut och dricka öl med Claes från jobbet.
De skulle sitta i solen och slappa. Käka lite rostbiff och potatissallad. Och så frågade hon om jag ville följa med!
Duh. Såklart att jag ville! Öl & sol liksom!
Så vi drog till zinken och hade det astrevligt ett par timmar.

Haha, jag vet inte ens om jag kan skriva det. Men jag gör det nog ändå.
Igår kändes allt bara sådär vackert och magiskt som det bara verkar vara i filmer.
Det kändes som att någon gett mig någon injektion av någon främmande kemikalie.
Jag ville bara ta in alla nya intryck och låsa in de i en burk för alltid.

Alla dofter. Det doftade försommar. Träd som blommar, gräs som växer, havsvatten och stadsliv.
Alla ljud. Personer som alla var påväg någonstans. Bussar, bilar, tvärbanan som far fram på sin räls. Vattnet som kluckade lite mot bryggan.
Allt liv. Alla fönster i husen omkring. Där de kollade på tv. Eller låg nerbäddade i sina sängar.

Ibland önskar jag att jag skulle kunna flyga och vara osynlig på samma gång.
Jag vill kunna se in i andras liv utan att de vet om att jag är där. Som att se in i ett dockskåp. Se vad alla har för sig. Hur de lever sina liv. Det finns en trygghet i det. Att alla lever sina liv. Livet går vidare. No matter what.

Om jag någonsin skulle ha en fotoutställning, vet jag nu vilken sorts bilder jag vill ställa ut.

Äh. Jag vet. Jag borde sova. Godnatt.

Jag kan inte sluta fundera. På allt.
Främst på mig själv. På hur jag agerar.
Och jag kan inte komma på varför.
Varför jag aldrig är nöjd
Varför jag är så.. så som jag är.

Jag har kommit till en ny spärr igen.
Och den här vet jag inte hur jag ska ta mig förbi.


Come away with me and we'll kiss
On a mountaintop
Come away with me
And I'll never stop loving you

Senaste veckan, eller kanske veckorna, har jag funderat väldigt mycket på det egna värdet.
Vad man som person är värd. Och inte bara vad, utan även vem. Och hur. Och när. Och varför?
"Du är värd så mycket bättre". Men bättre än vad? Och på vilket sätt skulle något/någon kunna vara bättre?
På vilket sätt menar man egentligen?
Och hur sjutton kan någon annan tala om för en vad man är värd?
Borde man inte veta det bäst själv?

Det är väl någonstans där som det trasslar till sig. Ju fler kockar, osv..
Mitt problem är fortfarande att jag vill vara alla till lags.
Framförallt för att jag litar på att andra vet vad de pratar om, så jag borde kunna följa råden.
I slutänden brukar det ändå aldrig bli så. Jag går min egna väg.
Men det tar en stund för mig att komma på att det är så det brukar bli.

Det är mycket möjligt att saker skulle gå lättare för mig om jag inte alltid pratade om mina problem med alla.
Men det är helt enkelt inte så jag är. Jag måste få prata för annars spricker jag.
Att ligga och viska hemligheter för mig själv under täcket är inte min grej.
Jag vet, jag har redan testat. Många hemligheter finns gömda under täcket hos mig, men de enda som stannar kvar där är de som handlar om andra.
Mitt liv är en allmän egendom. Ta del av mig. Ni får det. Annars vore det ju dumt med en blogg.

Så åter till frågan i rubriken; vad är lycka för dig?
Själv funderar jag fortfarande på det. Men jag börjar närma mig svaret.

Jag hatar att det är dig jag saknar, att det är dig jag tänker på.
Du ska veta att jag försökt förtränga dig. Jag har gjort mitt bästa.
Det är mer än en famn jag legat i, men det har aldrig känts bra. Inte ens för stunden.
För armarna om mig är inte dina.

Jag vet att jag verkligen inte borde vara med dig. Inte efter allt du gjort.
Och en framtid med dig skrämmer mig så fruktansvärt. Vet inte alls hur jag ska hantera allt längre.
Har du någon aning om hur arg jag är på dig? Jag vill skrika på dig. Slå dig. Men ändå vill jag bara hålla om dig.
Det finns ingenting jag ogillar mer än att vara på dåligt humör. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen längre.

Idag gav jag vika för allt.
Idag träffade jag dig igen.
Och när jag satt i din famn i soffan kändes livet komplett igen.

Jag hatar att jag inte klarar av att hata dig.
Jag hatar att jag älskar dig.
Pucko.

Efter 16h på nattåg, och två arbetspass senare ligger jag i soffan hemma i Högdalen igen.
Jag kom tillbaka till Sthlm igår morse, åkte hem för att duscha och byta om, få i mig något ätbart och sen iväg till jobbet.
Nu har jag min tunga jobbvecka. Det blir 8 dagar på raken. Sen ledig två dagar och så jobba en dag innan jag får en ledig helg.

Idag tog jag en liten omväg till jobbet, åkte med tvärbanan förbi Hammarby sjöstad.
I Lumaparken blommar körsbärsträden för fullt. Alla träd är gröna nu och de flesta som kan blomma blommar.
Det är helt otroligt! Jag blir lycklig bara jag kommer utanför porten här hemma. Grönska och värme!

Igår fick jag veta att min semesteransökan blivit godkänd förresten, så nu kan jag planera lite!

Jag vet att allt blev väldigt lösryckt och informationsmässigt nu. Men jag vill få ner allt innan jag börjar svamla om annat.

På sätt och vis är det ändå såhär jag trivs bäst med att ha det. Lugn och ro.
Få tid för att sitta och göra ingenting. Skriva lite, fundera lite. Lyssna på musik. Träffa vänner när tid och lust finns.

Jag börjar inse att mitt liv i Sthlm är väldigt aktivt. Inte för att det är något dåligt med det.
Men bara en sån sak som att jag helt plötsligt har tid att blogga igen, för att jag är i Kiruna.
Och egentligen har jag nästan mer saker att göra här än där nere, där hemma.

Där är det väldigt mycket av samma saker som sker. Jag jobbar, lagar mat med sambon, vi städar, hänger med folk, festar varannan helg. Varannan vecka jobbar jag 6 dagar, varannan är det bara 2-3 dagar. Och under den lugnare veckan ska jag hinna träffa och umgås med så många som möjligt för att hålla igång alla relationer.
Någonstans i allt det där ska jag hinna börja träna regelbundet också.

Jag gillar det visserligen, det gör jag. Det är en skön omväxling mot hur jag är van att ha det. Och omväxling är alltid bra!

Nu ska jag inte sväva iväg mer i tankarna.
Det är en dag imorgon också. Då ska jag till Madde för att dricka förmiddagskaffe, sen hem för att sy klart Idas bebistäcke. Mot kvällen blir det nog att umgås med Jessica. Jag räknar med att vi kommer glida bil större delen av kvällen.

Godnatt på er!

Tillbaka i Kiruna för några dagar. Rensa skallen, umgås med underbara vänner och äta mammas mat.
Och jag är chockad. Solen har fortfarande inte gått ner helt. Klockan är snart 2 på natten!
Har det alltid varit såhär? Hjälp vad jag saknat solen om kvällarna.

Men jag har INTE saknat snön. Usch.

Äsch, nu fick jag telefonsamtal, fortsätter blogga imorrn. Det är ändå sent nu.

Jag blev påmind om bloggen idag igen.
Kanske borde radera den. Var ändå två veckor sen jag skrev något.

Har för mig att Pelle tjatade redan innan jul att jag skulle komma igång igen.
Men mitt minne är ju som en häströv så kan ju varit efter nyår.

Sen förra inlägget har jag hunnit bli tillsammans med Cris igen, och lämnat honom. Igen.
Känner jag mig själv så lär jag väl ta tillbaka honom iallafall en gång till innan det slutgiltiga beslutet kommer för att stanna.
Jag är trots allt en velig våg.

Har börjat hänga med en annan snubbe nu. Det är sjukt irriterande att han är en såndär som jag borde bli kär i men kan nog inte bli. Och jag tror han är i typ samma situation. Vi dras till puckon och miffon. Lika störda och snälla båda två. Fast jag är nog lite mer perverterad och vriden än vad han är.
Hursomhelst, jag försöker lära känna mer folk. Jag försöker hänga på de flesta fester och tillställningar som jag kan, men det krockar rätt ofta med mitt jobb.

Känner mig vilsen och ensam utan Cris. Men börjar nog inse att jag mest varit dum och naiv. Och alldeles för snäll.

Den 12e flyger jag upp till Kiruna, stannar till söndag kväll.
TRÄFFA MIG NÄR JAG ÄR UPPE!