Victoria

Det är första gången jag varit i Kiruna sedan jag flyttat, som jag inte tyckt att det är jobbigt.
Den här gången har jag mest njutit av att vara här, trots att vädret inte varit det bästa!

Jag har tömt alla mina saker från källaren i mina föräldrars butik, jag har tömt garderober och nu även det sista i mitt gamla rum. Nu kan mamma göra om rummet totalt till ett gästrum. Kanske bilresan ner kommer kunna klassas som ett av mina lyckligaste minnen, när den är över.
Det är en sak som jag funderat på. En vän frågade mig vad mitt lyckligaste minne var, och jag kan inte påstå att det finns något som känns klockrent. Däremot kommer jag på många som kan klassas som det olyckligaste. Jag har massor av hjärtkrossande minnen, men när sjutton har jag egentligen varit helt och hållet lycklig?
Någon gång måste det ju hänt.. Eller..?
Kanske den gången när jag var påväg hem från skolan och min första kärlek mötte mig på vägen och kom springande mot mig med öppna armar och fångade upp mig i farten. Men seriöst. Det är snart 10 år sedan.

Det är såklart att det hela kan bero på mig. Kanske är jag för hård mot mig själv så jag inte kan vara tillräckligt nöjd med mina prestationer. Jag menar, jag måste ju varit glad när jag lyckades få jobb och boende i Sthlm. Eller? Är inte direkt nöjd över det längre.
Och jag blev glad när jag fick ett förstahandskontrakt, men kan det klassas som lycklig? Och just nu är jag ju bara besviken över att lägenheten var större i mitt huvud än vad den visade sig vara i verkligheten.

Och det är klart att vissa dagar varit bra, eller upplevelser, men ingenting har ju varit perfekt. Det har alltid dykt upp saker som förstört på ett eller annat sätt.

Kanske jag behöver fundera lite till på det här.