Victoria

Jag är så jävla dum i huvudet, den mest korkade bruden som finns.
Men jag kan aldrig sluta hoppas, jag slutar aldrig tro att jag kommer bli kompenserad för allt skit. Att det ska komma en stor romantisk gest eller vad som helst. Men efter två år kanske jag borde inse att det enda jag kommer få är sådant som går att köpa för pengar.

Han har haft nyckel till mig i två månader men den har aldrig blivit använd. Trots att jag bett om det.
Efter varje svek, efter varje natt jag gråtit mig till sömns, efter varje bråk, så hoppas jag att han ska gottgöra mig.
Men den dagen kommer aldrig komma. Ändå hoppas jag. Ändå tror jag att nu, nu kanske han äntligen fattar, nu kanske det händer något. Men nej.
Och för varje gång dör en liten bit i mig. Sen glömmer jag bort att något dött och allt fortsätter som vanligt.
Men saker som inte kan köpas för pengar, kommer jag aldrig få.