The next time I hold you, I’m not letting go

Senaste månaderna har jag trott att jag blivit för van att bo ensam. Varje gång någon sovit över har jag blivit vansinnig på alla spår av människan efteråt.
Och saker som hamnar i oordning. Skor som står fel, kläder som hänger på fel krokar.
Smörpaketet som står på fel plats i kylen. Glas som får fötter och hamnar på fel bänkar och bord.

Men så har jag inte känt på hela veckan som varit. Allt var som så naturligt, såklart att hans tandborste skulle dela mugg med min, jackan hade en självklar plats i hallen. Jag struntade blankt i hur saker stod i kylen, det första han fick göra var att plocka in saker vi handlat på Ica.

Och jag förstår ingenting.
Nu blir jag snarare tokig av att hans tandborste INTE delar mugg med min. Och allt jag hittar i soffan är mina egna kläder.
Extranyckeln hänger på sin krok igen.
Och det står bara en ensam tallrik på diskbänken.

Come lay with me, stay with me, soon I’ll be gone
But I will remember you all winter long
And when I return to the one that I miss
Oh, the longer the waiting, the sweeter the kiss

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0