First and last and always
Jag har just sett An Education, en fin film med Carey Mulligan i huvudroll. Och intresset för filmen kom av att jag förut såg Never let me go, som var en så vansinnigt fin film.
Den här var också bra. Och den satte igång tankar.
Jag är ju en sån som vill ha allt. Jag vill ha alla olika alternativ nu direkt. Jag vill veta svaren på alla frågor som kan tänkas att komma. Jag vill veta hur det kommer gå innan jag försökt.
Jag vill ha en erfaren man som vet hur allt ska vara, som är världsvan och som vill visa mig alla fantastiska saker han sett under sitt liv. Jag vill vara den där unga tjejen som han visar världen för.
Och ändå inte.
Jag vill absolut inte ha en erfaren man som sett världen förut, för det innebär att han upplevt allting med någon annan innan och det kan betyda att det han vill försöka återskapa misslyckas för att kvinnan innan mig var bättre.
Och det är lite det här filmen handlar om. Carey Mulligan träffar en erfaren man som visar henne världen.
Jag drömmer med i filmen. Önskar att livet var så. Att det fanns en man som kunde lägga ut tusenlappar på bara mig för att jag behöver en finare klänning till supén. Eller köper en resa till min drömstad för att få visa alla de vackra sidorna av staden.
Men hur vet han om alla de vackra sidorna om han inte sett de förut?
Jag vill vara först. Jag försöker acceptera att vara den sista, men jag vill verkligen vara den första. Och enda.
Jag vill att resan ska börja OCH sluta med mig. Jag vill inte att någon annan kvinna i hela världen ska ha fått se den vackra sidan med min man före mig, och absolut inte efter mig heller.
Det är här jag snubblar och trasslar in mig själv. För alla platser, städer, länder, caféer, restauranger, gator och hus kan inte vara unika och bara till för en enda person. Någon gång kommer ens vägar att korsas och då kanske man kommer jämföras. Men varför skulle andra jämföra människor med varandra när inte jag gör det? Eller gör jag det? Och om jag gör det, gör alla det? Alltid?
Rubriken är en titel på en låt med The Sisters of Mercy. Som jag köpte biljetter till idag. De ska spela i Sthlm i November.
Det viktigaste min syster lärt mig om Sisters: "Om någon säger att hon/han träffat trummisen i Sisters så ljuger personen. Det är en trummaskin"
Den här var också bra. Och den satte igång tankar.
Jag är ju en sån som vill ha allt. Jag vill ha alla olika alternativ nu direkt. Jag vill veta svaren på alla frågor som kan tänkas att komma. Jag vill veta hur det kommer gå innan jag försökt.
Jag vill ha en erfaren man som vet hur allt ska vara, som är världsvan och som vill visa mig alla fantastiska saker han sett under sitt liv. Jag vill vara den där unga tjejen som han visar världen för.
Och ändå inte.
Jag vill absolut inte ha en erfaren man som sett världen förut, för det innebär att han upplevt allting med någon annan innan och det kan betyda att det han vill försöka återskapa misslyckas för att kvinnan innan mig var bättre.
Och det är lite det här filmen handlar om. Carey Mulligan träffar en erfaren man som visar henne världen.
Jag drömmer med i filmen. Önskar att livet var så. Att det fanns en man som kunde lägga ut tusenlappar på bara mig för att jag behöver en finare klänning till supén. Eller köper en resa till min drömstad för att få visa alla de vackra sidorna av staden.
Men hur vet han om alla de vackra sidorna om han inte sett de förut?
Jag vill vara först. Jag försöker acceptera att vara den sista, men jag vill verkligen vara den första. Och enda.
Jag vill att resan ska börja OCH sluta med mig. Jag vill inte att någon annan kvinna i hela världen ska ha fått se den vackra sidan med min man före mig, och absolut inte efter mig heller.
Det är här jag snubblar och trasslar in mig själv. För alla platser, städer, länder, caféer, restauranger, gator och hus kan inte vara unika och bara till för en enda person. Någon gång kommer ens vägar att korsas och då kanske man kommer jämföras. Men varför skulle andra jämföra människor med varandra när inte jag gör det? Eller gör jag det? Och om jag gör det, gör alla det? Alltid?
Rubriken är en titel på en låt med The Sisters of Mercy. Som jag köpte biljetter till idag. De ska spela i Sthlm i November.
Det viktigaste min syster lärt mig om Sisters: "Om någon säger att hon/han träffat trummisen i Sisters så ljuger personen. Det är en trummaskin"
Kommentarer
Trackback
