Victoria

Jag vill komma vidare nu, klarar inte av att stå och trampa hur länge som helst på samma ställe.
Det händer ju ingenting. Är det bara jag som känner såhär? Är det bara jag som ska stå för förändring?
Jag vill springa springa springa tills jag inte ser var jag startade.

Idag kom jag på varför jag alltid velar i ett beslut och oftast vill diskutera igenom alla beslut.
Jag vill inte att andra ska döma mig efter mina beslut eller säga att jag var korkad som inte gjort på ett annat sätt istället. Som kanske skulle varit lättare eller bättre.
Alla mina problem verkar bottna i att jag oroar mig över vad andra ska tycka om mig.
Och det tar sådan tid och energi att försöka sluta tänka på det.

Vissa dagar skiter jag i det, jag bara struntar i vad andra tycker, men då ligger jag med ångest dagen efter och ångrar saker jag gjort eller sagt eller vad som helst.
Men jag försöker att inte ångra det jag gjort, utan det jag inte gjort.


Jag har varit
Ända nere på botten
Legat långt under isen
Har du saknat mig?

När jag låg där
Långt där nere i gruset
Med igenfrusna ögon
Tänkte jag på dig

Hur du ser mig
Egentligen ser mig
Och när du byggt upp mig
Så river du ner mig

Boden - Enkelt (Du, Du, Du)