Victoria

Nej. Nej nu vill jag inte mer.
Ju mer jag vet om livet, ju mer hemskheter jag ser, desto mindre vill jag vara med.
Ligger i sängen och sprutgrinar, har just sett första avsnittet av Sofias Änglar på kanal 5 play och det var så hemskt.
Pappan i familjen har en hjärntumör och vet inte om han har 1 eller 10 år kvar att leva. Allt går ut på att få så mycket kvalitetstid med barnen som möjligt. Och att inte veta. Är det här sista julen barnen får fira med sin pappa? Är det sista födelsedagen som firas? Han kommer aldrig få övningsköra med sina barn. Aldrig se de ta studenten. Aldrig hjälpa de att flytta. Och jag känner hur min livmoder bara vill dra ihop sig och dö.
Jag vill aldrig ha barn. Jag vill aldrig utsätta mina barn för att jag kommer att dö så tidigt. Och jag vill aldrig att mina föräldrar ska dö.
Nej, jag vill inte. Och jag vill inte riskera att något händer mina barn så att de dör före mig heller.
Jag är fan skräckslagen. Jag ska aldrig mer ha sex så att jag riskerar att bli gravid. Herregud.

Jag som knappt vågar andas när systersonen klättrar på bord och bänkar. Jag som känner hur hjärtat hoppar över ett slag när han hoppar i soffan. Jag blir så vansinnigt rädd att han ska göra sig riktigt illa och att jag är den som är närmast och så gör jag fel. Varje gång jag hälsar på hoppas jag att alla kommer i säng om kvällarna lika hela som de var när de vaknade.

När rädslan kommer rusandes rakt in i bröstet på mig spelar det ingen roll hur mycket jag egentligen vill ha barn.
Hur skulle jag kunna klara något sådant? Det skulle aldrig gå. Jag skulle bli den värsta morsa en unge kan ha. Helt oduglig och nojig och orolig och nervös.

If I get the words I would write a song for you.
But there is not words enough to make it.
And if I ever learnt to sing I would sing that song for you,
I would sing it loud and clear so everyone could hear that
I never gave up on you, I would write a song for you,
But there is not words enough to make it.