Victoria

Det är mitt rum som gör mig deprimerad. Jag står inte ut. Mitt rum ser ut som hemmet hos en galen samlare.
Saker ligger överallt, i en enda röra. Det är totalt kaos. En enda blick på allt får mig att vilja dra täcket över huvudet och aldrig komma fram igen. Det skulle bli ett heldagsprojekt att röja upp här. Jag har problem med att använda saker som någon annan haft förut. Därför köper jag aldrig begagnade saker. Därför kan jag inte använda dammsugaren som finns här i lägenheten, för gud vet vad den har dammsugit upp i sina dagar. Den är typ 100år gammal och det där munstycket är säkert en sanitär olägenhet. Så den kommer inte in i mitt rum.
Jag har köpt egna städartiklar redan när jag flyttade till Bredäng. Tyvärr slängde Jennifer mitt klorin när vi flyttade från Högdalen. Och jag har inte köpt något nytt.
För mig finns det inget mellanläge. Antingen är mitt hem kliniskt rent, eller förfaller totalt. För när jag städar, städar jag så hårt och mycket att jag blir helt slut. Och såfort någonting hamnar fel, en tröja som kastas på golvet eller nya saker som jag inte vet vart jag ska ställa de, så faller allt. Det tar bara någon dag så ser allt ut som innan jag städade. Det är ett hopplöst jobb att städa för det blir skitigt hela tiden. Och vad är det då för vits att städa.
Min egna smuts har jag inget problem med. Men andras.. Nej. Det går inte.
Så jag sitter här i mitt stökiga rum. För jag har inga förvaringsmöbler. Det finns några begagnade hittegods i vardagsrummet, men de kan jag inte använda. Och eftersom jag tänkt flytta snart är det ingen idé att köpa något nytt.

Så jag sitter här i mitt stökiga rum.. Och drar täcket över huvudet.