Victoria

Jag tycker inte om obalans i livet. Konflikter och besvikelser och olycka.
Negativa saker som jag inte är så bra på att hantera. Eller okej, jag kan inte hantera de alls.
Det blir bara kortslutning och jag vet inte vad jag ska ta mig till och hela världen faller samman.
Varje gång något går fel, känns det som att någon rycker undan marken under fötterna på mig och jag tappar balansen. Ungefär som när man ska rycka bort duken från ett dukat bort, bara det att för mig lyckas det aldrig utan allt faller i golvet.
Och jag lär mig aldrig. Känslan förändras aldrig.
Jag kan lyckas bedöva den, men det är ingen trevlig process. För det betyder att jag är apatisk och deprimerad och totalt tom. När jag ger upp hoppet helt. Då skiter jag i om marken faller under mig, för jag bara faller med den.

Jag försöker lära mig att leva. Lära mig att hantera allt som händer i livet. Men det är svårt, så jävla svårt.
För jag har ju mina erfarenheter. Jag vet hur det slutar ändå. Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker tänka positivt och kämpar för att lösa problemen, nya problem uppstår ständigt och ingen uppskattar det jag gör.
Jag behöver veta vad som väntar, jag måste kunna förbereda mig. Jag klarar inte av det här kaoset längre!
Stabilitet, trygghet, vardag, rutiner. Och en välplanerad flykt ibland.
Stabilitet. Trygghet. Vardag. Rutiner.
Det måste finnas en grund som man kan bygga sitt kaos runtom. Det går inte att bygga en grund runt kaos.
Först kommer kärnan. Stabila veckor. Ett jobbschema. Sedan kan man planera sina lediga dagar hur man vill. Eller bestämma att en dag planerar man ingenting. Då finns det utrymme för kaos. Det är ungefär så mycket kaos jag klarar av. Veckor och månader och år av kaos.. Det går inte, jag orkar inte mer.

Herregud.. Jag låter som Simon i I rymden finns inga känslor. Jag kanske har aspbergers.
Jag slutar skriva nu innan någon tvångsinlägger mig någonstans.


so let's straighten this baby
don't break me my baby..