Victoria

Kan man få vätskebrist av att gråta?
Med tanke på hur mycket jag gråtit senaste månaden borde jag ligga i riskzonen..

Jag är van att gråta kanske några gånger i månaden, centrerat till en specifik vecka.
Inte såhär!
Okontrollerat och våldsamt, ibland så jag tappar andan och tillslut får ont i huvudet.
Det är inte roligt längre. Såhär kan jag inte leva.

Kunde acceptera det i början av graviditeten, hormoner flyger runt i kroppen. Det gick att acceptera strax efter aborten för det är trots allt en massa känslor som snurrar runt.
Men nu då?! Nu finns det ingen orsak längre!

Förutom alla små saker som händer runt omkring mig.

Iris är snart inte längre min hund. Alls. Hon har bott hos sin nya familj snart ett år.
De trivs hur bra som helst med varandra. Och de vill ta över henne på riktigt.
När jag åker upp ska vi skriva papper och de får hennes stamtavla.
Det är ingen vits för mig att behålla alla hennes saker längre. Jag har massor jag måste rensa..

När jag åker upp är det nästan exakt på dagen fem år sedan jag kom upp till Kiruna med henne.
Fem år! Jag förstår inte hur tiden kan gå så fort men ändå så långsamt. Det känns som att jag alltid haft henne.
Mitt liv före Iris finns inte. Jag minns det knappt. Det var inget att ha ändå.
Skolkande från skolan, värdelösa och/eller våldsamma förhållanden, vänner som jag inte längre har (ni som är kvar älskar jag, det vet ni!), människor som dog och..
Bara mörker.

Visserligen kom det en jävla massa mörker även efter att Iris kommit till mig, men då fanns hon alltid där, som en påminnelse att vissa saker måste man faktiskt göra. Vissa dagar måste man ändå ta sig igenom.

Jävla hund, fan vad jag älskar henne. Och nu gråter jag igen. Det här är inte hälsosamt.

Ingen människa gillar pudlar, men alla älskar Iris. Det säger allt.
Jag har gjort ett bra jobb med att uppfostra henne.
För bra..