Victoria

När jag var liten spenderade vi alltid hela somrarna i stugan.
Sommaren när jag var 6-7 år, fick jag plötsligt väldigt ont i min vänstra vrist.
Jag började halta och klaga på värk, men sa till mamma att jag nog gjort illa mig i gungan eller när jag hoppat på stenar. Så mamma masserade vristen, lindade den så jag skulle få stöd, testade med att både värma och kyla för att lindra smärtan. Men det hjälte inte. Värken fortsatte.
Skolstarten närmade sig.
Tillslut åkte vi till läkaren. Kl. 7 på morgonen efter flögs vi akut till Umeå, och jag lades in på canceravdelningen. Jag sövdes, läkarna tog prover och lämnade efter sig ett sår på ca 2cm vid vristen.
Vi fick åka tillbaka till Kiruna. Tre veckor gick. Skolan startade. Mina föräldrar var fruktansvärt oroliga.
Mamma trodde att jag hade cancer och skulle dö. Pappa trodde att läkarna skulle amputera min vänstra fot.
När provsvaren kom ville läkarna att vi skulle komma till Umeå igen, men eftersom det är 60mil dit bad mina föräldrar att få svaret via telefon. Det var inte cancer! Utan en inflammation i benet.
Jag fick käka penicillin hur länge som helst, kändes det som.

När medicineringen var över började mamma och jag åka lite skridskor och hitta på andra roliga saker.
Våren gick, sommaren kom. Och så även värken. Det blev en ny provtagning, en sommar med ett färskt operationsärr som inte fick bli blött eller smutsigt. Stugan ligger vid havet, och jag fick inte bada. Inte leka i sanden. Inte hoppa för mycket, för då gjorde det ont. Kunde inte ha skor som gick över vristen för då tryckte det på såret.
När jag duschade var vristen plastad så det hölls torrt. Mer medicin.

Till våren var behandlingen klar. Jag kunde börja leva igen. Leka med kompisar utanför hemmet. Cykla.
En ny sommar kom, jag längtade efter att få bada. Och så kom värken som ett brev på posten.
En tredje provtagning i samma vrist. Hela proceduren en sommar till.

Fjärde sommaren kom samma värk på nytt, men denna gång i den högra vristen.
En ny provtagning. Nu var läkarna säkra på vad det var för något. En läkare sa till mamma att om det varit hans barn, hade han låtit det äta penicillin i två år. Så det var vad jag gjorde. Sedan dess har det inte kommit tillbaka.

Jag pratade med mamma i telefon ikväll, vi pratade 1,5 timme. Hon berättade om hur jag halkade efter med allting. Lärde mig simma långt efter alla andra. Stannade hemma när vännerna skaffat inlines. Jag blev passiv. Och livrädd för att göra något så att värken skulle komma tillbaka.
Jag har börjat fundera på om jag även blev något som kan liknas med deprimerad.

När jag nu fick veta exakt vad det är jag haft, har jag kunnat googla på det.
Det måste varit så att tillväxtcellerna i vristen har knasat, och därför har jag en tå som är helt knäpp.
Mamma berättade att jag under en period hade just en tå som hade värkt, och det enda som lindrade var om hon lyfte upp foten i tån, så att det på något sätt sträcktes ut. Tyvärr minns hon inte vilken tå det var, men mycket möjligt att det är den som är flummig nu.

Försöker förstå varifrån alla mina sidor, egenskaper och ovanor kommer ifrån. Jag vet inte om det här har något med någonting att göra egentligen. Men det är bra att ha det nedskrivet när jag har den återberättade historien i färskt minne.

Jag vill bara ha svar. Jag vill veta vad som är fel så jag kan fixa det. Jag vill ha en instruktionsbok om hur jag ska göra för att göra allting bra. Göra mig bra. För jag vet att något är fel och dåligt.