Victoria

Ida och Therése. Jag hatar er för att ni berättade om den för mig.
Ni vet vad jag menar. Bloggen med stort B.
Jag sträckläser, från första inlägget.
Det kittlar till i magen. Och den får mig att tänka på mig själv.

Jag är beroende av det där nervösa pirret.
Förälskad i rädslan för att råka illa ut.
Så som jag håller på kommer det väl hända något hemskt tillslut.
Men jag kan inte tänka på det.
För jag behöver den där spänningen för att känna att jag lever.

Jag som annars har sådant behov av att ha kontrollen över mitt liv.
Jag som inte gillar att få objudna gäster eller att ta plötsliga beslut.
Mina "impulser" är ändå alltid välplanerade på något sätt.
Noga genomräknade med alla konsekvenser trots att jag ger sken av att det inte är så.
Så det behövs lite maktbyte i mitt liv. Jag måste släppa kontrollen ibland.
Och ibland räcker det med tanken på det. Jag leker med tanken.


Och nu tappade jag tråden helt, vet inte ens om vad jag skriver längre.
Dags att lägga ner. Det är sent.