Victoria

Jag drar mig undan. Det är så jag fungerar.
Jag ber inte. Jag försöker inte övertala. Jag krälar inte.
Jag tystnar, håller mig på min kant. Önskar och gråter i tysthet.
Men jag ber inte. För jag föraktar de som gråtande ber om att bli älskade.
Samtidigt som jag beundrar de som klarar av det utan att avsky sig själva efteråt.
Jag antar att det har med stolthet att göra. Och rädsla för att göra bort mig.
Ingen ska få skratta åt mig. Eller tycka att jag är patetisk.
Då är jag hellre kall. Tyst. Stark?

Och ensam.

I slutändan blir det en lose - lose situation.
Och jag fortsätter vara en satans förlorare.