Victoria

Nej vet ni. Jag hade faktiskt fel i ett tidigare inlägg.
Jag är inte ett dugg svår att älska!

Ärligt talat är jag en av de lättaste tjejerna. Jag är öppen, ärlig, enkel och logisk.
Jag har så mycket kärlek att ge, det är som ett öppet hav! Ge mig kärlek och jag ger tillbaka tusenfalt.
Och jag ger tills det inte finns mer att ge, och även då försöker jag ge lite till.
Men allt handlar om vad man ger tillbaka. Så enkelt är det ju.
Ger man skit får man skit tillbaka.

Idag är jag ett steg närmare ett nytt jag. Och jag älskar det.

Jag har haft en väldigt fin födelsedag. Och speciellt om jag jämför den med förra året då jag grät, som vanligt.
Som jag alltid gjort alla stora dagar de senaste två åren.

Igår tog jag sovmorgon, åt frukost och tog sedan god tid på mig för att fixa mig inför middag i stan med vänner.
Tyvärr var det ju söndag och de flesta ställen stängde tidigt så blev inte sent men det var väldigt trevligt!
Försökte mig på att smälla ihop folk som aldrig träffats förut, det var intressant!

Idag shoppade jag med syrran och sedan åt vi tårta som hon bakat till mig, en chokladtårta i form av ett filmhjul!
Hur coolt som helst!
Jag har också hunnit sy mitt insynsskydd till balkongräcket och köpt nya handdukar. Äntligen blir det vitt!

Born a believer, I walk alone
Can't find a place where I feel home
Well, I am crazy, but I am sane
I am guilty, but not to blame
This is my nature - who I am
If you don't like it, here I stand

Alltså jag tror ju att saker händer av en anledning. Och att det som är menat att ske, det sker när tiden är rätt.
Och just nu tror jag på det mer än någonsin. Fick ett intressant samtal bara ett par dagar efter att det tog slut med C.

Jag kan säga såhär mycket: Jag fick plötsligt en hel del att tänka på igen.

Och jag saknar Iris så vansinnigt mycket just nu.

För tio år sedan tog jag en bild på läppstiftet med en engångskamera. Nu blev det med mobilkameran!

Jag tog en liten semester från Sthlm, varför ska jag slösa en ledig helg på att bara vara hemma.
Och inte bara helg förresten, börjar inte jobba förrän på torsdag! Vansinnigt skönt!

Gråtkalaset är förresten över. Inte en tår sedan torsdag. Det är också skönt.
Mest tacksam över att han äntligen släppte taget. För det öppnade genast nya dörrar.
Och det som alltid kommer räknas, är gester. Inte ord. Det ska jag komma ihåg.

Tillslut hände det. Det tog ungefär ett halvår. Men sen tog han steget.
Han lämnade mig. Jag hoppas han förstod. Såklart sörjer jag.
Men det är det här jag försökte få honom att förstå. Och att äntligen släppa mig. För jag var aldrig stark nog att ge upp. Och jag visste att han inte skulle släppa mig om jag lämnade honom. Men om jag lät det gå åt andra hållet, om han lämnade mig. Då skulle det gå lättare.

Det har varit ett dygns gråtkalas. Började igår kväll, grät mig till sömns, så högt och krampande att jag knappt kunde andas. Men det var då jag kände att nu händer det. Nu är det över.
Sedan fortsatte det när jag vaknade. Jag skickade ett sms, han tog bort mig som vän på facebook.
Och nu är det slut. Helt och hållet.
Jag fick ett sms som sa det mesta. "Jag är ledsen men du behöver veta att vi hade ett luftslott. Min kärlek var fiktion, en önska till verkligheten och jag berusades av din uppmärksamhet. Du klarar dig bättre utan mig"
Det enda som inte stod, var att han träffat en ny. I två månader.
Jag är inte förvånad. Och just det var inte sårande att få veta, bara lugnande. Att han kunde släppa mig för att han hittat någon annan att bli berusad av.

Men jag känner mig nedbruten. Jag vet inte vem jag är längre. Han bröt ner mig så brutalt och jag vet ärligt talat inte när jag kommer kunna lita på en man igen. Det kommer ta tid att repa alla skador han lämnat efter sig.
Jag hoppades att han skulle hinna laga lite innan det tog slut, men det fanns visst inte tid för mig senaste tiden.

Det som svider mest är det där med två år. Att jag aldrig verkar kunna komma förbi det. Det här är tredje förhållandet som spricker precis innan vi varit ett par två år. Och då har jag träffat de killarna på olika sätt, när jag varit singel olika lång tid innan. Jag förstår inte.

Jag är så otroligt tacksam för alla vänner som jag har. Fyfan vad ni är bra. Med er behöver jag aldrig känna mig ensam.

Jag är inte den lättaste att älska. Jag vet det. Och två personer som är svåra att älska och som är för lika knuffar tillslut ifrån åt varsitt håll, oavsett hur gärna man vill att två minuspoler ska kunna dras till varandra.
Ibland kanske det inte räcker med bara vilja.

För en vecka sedan köpte jag nya kläder, tänkte börja på en ny sorts garderob. Nu vet jag inte om jag har modet eller styrkan längre.
Jag försöker tänka utanför boxen. Men alla trianglar och cirklar är så läskiga.

I was a heavy heart to carry
My beloved was weighed down
My arms around his neck
My fingers laced to crown.

My love has concrete feet
My love's an iron ball
Wrapped around your ankles
Over the waterfall

Jag är så jävla dum i huvudet, den mest korkade bruden som finns.
Men jag kan aldrig sluta hoppas, jag slutar aldrig tro att jag kommer bli kompenserad för allt skit. Att det ska komma en stor romantisk gest eller vad som helst. Men efter två år kanske jag borde inse att det enda jag kommer få är sådant som går att köpa för pengar.

Han har haft nyckel till mig i två månader men den har aldrig blivit använd. Trots att jag bett om det.
Efter varje svek, efter varje natt jag gråtit mig till sömns, efter varje bråk, så hoppas jag att han ska gottgöra mig.
Men den dagen kommer aldrig komma. Ändå hoppas jag. Ändå tror jag att nu, nu kanske han äntligen fattar, nu kanske det händer något. Men nej.
Och för varje gång dör en liten bit i mig. Sen glömmer jag bort att något dött och allt fortsätter som vanligt.
Men saker som inte kan köpas för pengar, kommer jag aldrig få.

Jag läste en sak som faktiskt inspirerade mig. En person hade som mål att springa 100 gånger på ett år.
Och 100 gånger låter ju inte så mycket. Även om det rent matematiskt blir 1,9 gånger i veckan.
Så jag tänkte att jag ska se till att träna 100 gånger på ett år, september 2011 - september 2012!
Idag var jag på ett start-pass med syrran, så nu är det 99 gånger kvar!
Träna vad som helst, bara jag rör på mig på något sätt. Krisar det får jag väl göra situps och armhävningar hemma, men 100 gånger ska det bli. Låter väl bra?

Var till netonnet lagershop idag också, råkade impulsköpa en dammsugare. Så imorgon ska jag dammsuga hemma för första gången på två månader! Har sopat och moppat för att hålla dammet borta bara.
Och har shoppat en massa idag. Bland annat markisväv som jag ska sy ett insynsskydd till balkongräcket med.
Gillar inte att man ser rakt upp i min soffa från gården, även om jag gillar ljuset balkongdörren släpper in!

Jag känner mig ovanligt peppad, men det finns många fina saker i livet just nu.
Snart åker Cris och jag bort och jag längtar, det är han som bokat resa och hotell och han har vägrat att berätta vart vi ska! Jag gillar att bli överraskad på det här sättet :)
Dessutom har jag en överraskning åt honom nu också. Hah!

Ska försöka klura i vilken ordning man ska fixa papper och sånt för att byta efternamn. Det börjar bli dags.

Nu ska jag fortsätta prova skor. Testar vilka som är bekvämast att gå i. Har några att testa...

Jag funderar på vad jag vill ha den här bloggen till egentligen. Jag tror den har gjort sitt nu.
De viktigaste uppdateringarna om livet hamnar ändå på facebook, det är bara när jag inte vill att 200 personer ska veta vad jag tänker som jag skriver här, men då kan jag ju lika gärna bara skriva en dagbok.

Kanske jag kan ha en privat blogg, så att jag kan komma åt och skriva när som helst, var som helst.
För jag vet att om jag går runt och bär inne på allt jag tänker och känner kommer jag en vacker dag explodera.
Och det finns redan saker jag inte kan skriva om här trots att det bara är 5-10 personer som läser..

Eller ska jag försöka hålla mig till ett visst ämne? Någon sorts tema kanske..

Nåja, nu blir ni inte förvånade om bloggen plötsligt försvinner någon dag.

Idag har jag verkligen försökt att inte ångra att jag flyttade till Stockholm.
Jag har varit så upprörd och känt mig som ett tuggummi under någons skosula.
Så jag har funderat på hur mitt liv hade varit om jag stannat kvar i Kiruna.

Antagligen hade jag jobbat kvar på Folkets Hus, och kanske något annat extrajobb. Kanske hade jag varit en lycklig sambo med någon kärleksfull kille som troligast hade jobbat med gruvan på något sätt.

Men ärlig talat. Hade det verkligen varit ett bättre liv? Kirunakillar som har ett välbetalt jobb brukar sällan vilja lämna staden, så jag hade varit fast där med någon som säkert också hade gillat att köra skoter och åka ut i skogen.
Ett liv jag verkligen inte vill ha. Ungefär som nu.

Varför ska pengar betyda så mycket för män? Sålänge man har råd med hyra och mat räcker det väl?
Jag har aldrig sett poängen med att ha ett riktigt välbetalt jobb. Jag menar, det är ju ändå bara ett jobb..

Min allra första vän han var smärt som en sabel,
min andra han var blond och han blev mig så kär,
men nu så har jag ledsnat på lille Abel
och jag har kommit över det där med Per.
Min tredje kring mig slingra som en salamander,
min fjärde lova kärlek och lycka och tro,
men usch vad jag blev uttråkad på Alexander,
och inte vill jag gifta mig med en som Bo!

Nej, jag vill ha en eldig och vacker vilding
i stil med den bambino jag träffa´ i Florens,
hur ska man då stå ut med en kille som Hilding
och med en sån som Lorenz!

En kille som ej kan hålla takt när han valsar
och trampar en på tårna, ja sådan är Baltzar,
nej sväva genom livet med en som är “thrill”
det vill jag, därför väntar jag lite till!

 

GE  MIG EN HUND!

..it was mine to give away

Jag måste ha mer färger i mitt hem, för just nu känns allt lika vitt som alla mina vita lögner som sprids runt överallt.
Vänner och familj, bara lugn, ni har nog alla fått er del så ingen behöver känna sig utanför.

Det börjar bli som en vit skyddande bubbla jag bor i. Hade jag haft pengarna hade det blivit ännu vitare här hemma.
Jag behöver vita handdukar till badrummet. Både till händer och kroppar. Vita kuddar till soffan och vitt överkast till sängen. Vitt känns rent, och efter allt snusk jag bott i sedan jag kom hit behöver jag rent.
Jag vill inte ha tavlor eller något på väggarna, jag tycker om att de är släta och vita.

Jag vet att jag nu missat två vänners bröllop. Båda två kom som överraskningar. Jag önskar att jag bott kvar i Kiruna när sånthär händer. Kanske jag också hade haft en familj då.

Snart två år med Cris, så det borde ta slut snart. Det brukar det göra. Men med tanke på alla uppbrott och skit så kanske man inte kan räkna det som två år. Det kanske bara är en vecka eller två? Några månader? Från när ska man egentligen räkna? Jag har ingen aning.


Couldn't stay to watch me cry
You didn't have the time
So I softly slip away...

I don't want to hate but that's
All you've left me with
A bitter aftertaste and a fantasy of
How we all could live

Jag tror att dagen jag varit rädd för, har kommit.
Stockholm underhåller mig inte längre. Jag längtar bort.

Mest längtar jag hem till Kiruna, efter vänner som känt mig i flera år, som vet hur jag är.
Det tar tid att lära känna nya vänner, och just nu vill jag bara få känna mig trygg och hemma, även om jag uppskattar alla som jag känner här i Sthlm.

Framåt, framåt, framåt. Jag försöker röra mig framåt.
Men mest liknar det ett danssteg jag lärde mig i mellanstadiet; ett steg framåt, ett steg åt sidan och så ett steg snett bakåt igen. Runt runt. Man rör sig men kommer aldrig framåt egentligen.

Okej.. Apropå att komma framåt..

Idag träffade jag sonen. Jag trodde först att det skulle vara båda barnen, och jag var så nervös och rädd att jag inte somnade förrän kl 6 imorse, och vaknade med känslan av att jag skulle kräkas. Men det gjorde jag inte.
Sedan låg jag paralyserad av skräck i en halvtimme tills jag fick veta att dottern inte skulle med och fika.
Herregud vad har jag gett mig in i. Nåja, alla tre överlevde halvtimmen vi satt vid samma bord.
Efteråt gick jag och tröstshoppade ett nytt spel till mig själv.
Och jag är en smula.. charmad, kanske man kan säga. Och jag vill så gärna lära känna honom.
(Fast överlåter honom helt och hållet till pappan när han blir tonåring och börjar lukta illa och kollar porr och kommer i målbrottet.)

Jag lyssnar/ser på en konsert med Snow Patrol på tv. BBC Knowledge.
Och jag älskar deras texter.

I'll sing it one last time for you
Then we really have to go
You've been the only thing that's right
In all I've done

Den första låten jag någonsin förknippade med Cris var just en låt med Snow Patrol.

I find the map and draw a straight line
Over rivers, farms, and state lines
The distance from 'A' to where you'd be
It's only finger-lengths that I see
I touch the place where I'd find your face

Då när vi bodde 1242km ifrån varandra.

Den här veckan har varit full av vänner och det har varit fantastiskt!
I måndags lagade vi middag, tisdag var jag förvisso ensam och åkte till Jakan för att rensa i rummet, och spenderade natten med att spela tv-spel, men onsdag drog jag in till stan och drack öl och vi spelade biljard och idag fick jag besök redan vid lunchtid så vi lagade bakislunch och sen åkte in till stan igen för att gå på bio. Imorgon och lördag ska jag jobba, men det är roliga människor som jobbar båda dagarna så det kommer också bli kul och söndag är det middag i stan.
Fullt upp! Jag gillar det!

Jag myser i lägenheten. Jag har bakat fyra gånger på tio dagar. Kladdkaka, sockerkaka och idag grahamsbullar.
Det känns fantastiskt att ha ugn!
Och nu kommer jag baka mitt egna frukostbröd istället för att köpa något, det är ju godare och billigare så.

När jag var upp till Kiruna nu senast insåg jag hur fet jag blivit igen, och fick lite ångest.
Så nu måste jag dra ner på sockret igen, och börja äta frukost. Hembakat bröd behöver inte innehålla socker. Alltså kan det inte vara alldeles för dumt med grahamsbullar och en kopp te på morgonen. Och om jag nu känner för det går det att blanda i andra nyttigheter i brödet. Men aldrig solrosfrön. Usch. Kanske havregryn. Gröt klarar jag inte av.
Och jag lagar mat igen. Kanske inte varje dag ännu, men oftare än aldrig.

Tänk om allt annat i livet kunde vara lika harmoniskt.
Ikväll lyssnar jag på Amy Winehouse.

It's okay in the day I'm staying busy
Tied up enough so I don't have to wonder where is he
Got so sick of crying
So just lately
When I catch myself I do a 180
I stay up clean the house
At least I'm not drinking.

Det där livet som jag önskar mig så hårt känns så långt bort. Och jag vet inte vilket håll jag ska gå åt. Hjärta, hjärna, logik och känslor. Hälften av det där går inte ihop med den andra halvan. Och jag vet att just nu är det en loose-loose situation. Jag kommer vara olycklig hur jag än gör. Och vilket val som helst kan vara det största misstaget i mitt liv. Jag känner mig förtvivlad och maktlös och det bara sliter i mig. Tankarna håller mig vaken om nätterna och jag orkar inte. Livet kan inte vara såhär. Det kan inte vara såhär det är menat att vara.
Så jag säger som The Clash.

Should I stay or should I go now?
If I go there will be trouble
An’ if I stay it will be double
So come on and let me know!

Jag har lite ont i magen, och det är inte för att jag ätit för mycket kladdkaka!
Det är annat som jagar mig.
Har fortfarande inte lyckats lösa det hela med hur jag ska sluta störas av dåtiden, av det förflutna.
Bilder, texter och jag hittar på minnen och känslor till alla bilder. Hur personerna på bilderna måste känt och fan vad det är jobbigt när jag håller på såhär. Men det blir så.

På dagen har jag inget problem med att vara ensam. När det är ljust och trevligt och fåglarna kvittrar och vinden prasslar i trädkronorna eller regnet slår mot marken.
Men nu, nu när det är mörkt och de flesta jag känner sover eller är upptagna med att hångla med sina partners eller borsta tänderna, det är nu det är jobbigt.
Vid 18-19 tiden väntar jag att någon ska komma hem och äta middag med mig. Vi kan prata om hur dagen varit eller berätta om saker vi sett eller hört och sen kramas i soffan lite innan vi går och lägger oss.
Det är ju det jag önskar mig. Det är så jag vill att livet ska vara. Och på morgonen kliver vi upp och äter frukost tillsammans innan man hastar iväg till jobb.
Och jag vill ha hund igen. Jag vet att det kommer dröja många år innan det är dags att skaffa barn, så nu är längtan efter hund ännu starkare igen när det känns som att jag faktiskt skulle ha tid. Jag funderar på att börja plugga eller byta jobb bara för att kunna ha hund.

Nu blir det ett till glas vin. Och mer kladdkaka. Så kanske jag kan förtränga allt ytterligare någon dag.

Ligger i hörnet av soffan. Lägenheten är tom och tyst. Ikväll åkte Elin. Igår åkte Sebastian och Sofia.
Nu är jag ensam kvar. Känner mig övergiven. Och känslan av att vara en älskarinna har inte varit såhär stark på länge.
Det var menat att vi skulle umgås hela dagen idag. Men som vanligt kom barn och familj ivägen.
Det där livet som jag aldrig kommer bli en del av. Och det känns som att det börjar närma sig ett slut nu.

Det är första gången jag varit i Kiruna sedan jag flyttat, som jag inte tyckt att det är jobbigt.
Den här gången har jag mest njutit av att vara här, trots att vädret inte varit det bästa!

Jag har tömt alla mina saker från källaren i mina föräldrars butik, jag har tömt garderober och nu även det sista i mitt gamla rum. Nu kan mamma göra om rummet totalt till ett gästrum. Kanske bilresan ner kommer kunna klassas som ett av mina lyckligaste minnen, när den är över.
Det är en sak som jag funderat på. En vän frågade mig vad mitt lyckligaste minne var, och jag kan inte påstå att det finns något som känns klockrent. Däremot kommer jag på många som kan klassas som det olyckligaste. Jag har massor av hjärtkrossande minnen, men när sjutton har jag egentligen varit helt och hållet lycklig?
Någon gång måste det ju hänt.. Eller..?
Kanske den gången när jag var påväg hem från skolan och min första kärlek mötte mig på vägen och kom springande mot mig med öppna armar och fångade upp mig i farten. Men seriöst. Det är snart 10 år sedan.

Det är såklart att det hela kan bero på mig. Kanske är jag för hård mot mig själv så jag inte kan vara tillräckligt nöjd med mina prestationer. Jag menar, jag måste ju varit glad när jag lyckades få jobb och boende i Sthlm. Eller? Är inte direkt nöjd över det längre.
Och jag blev glad när jag fick ett förstahandskontrakt, men kan det klassas som lycklig? Och just nu är jag ju bara besviken över att lägenheten var större i mitt huvud än vad den visade sig vara i verkligheten.

Och det är klart att vissa dagar varit bra, eller upplevelser, men ingenting har ju varit perfekt. Det har alltid dykt upp saker som förstört på ett eller annat sätt.

Kanske jag behöver fundera lite till på det här.

Och det där med att vara en bra kund. Jag är jobbskadad, jag vet. Men jag tänker hela tiden på vilken service man får när man är kund.

När jag skulle boka en hyrbil ringde jag till flera ställen för att få prisuppgifter om hur mycket det skulle kosta och så.
Först var jag ute i god tid, och fick veta att typ alla ställen har 5000kr avgift för att jag bara vill ha bilen åt ena hållet.
Men jag förstod att skåpbilar ofta finns inne, så jag väntade lite med att boka ifall det skulle dyka upp någon som egentligen hör hemma i typ Sthlm, för då får man köra ner utan avgift.

Hursomhelst!
Jag ringde Europcar, när snubben svarade hörde jag att han var ute någonstans så jag tänkte fatta mig kort. Sa att jag bara hade några korta snabba frågor om att hyra skåpbil till Sthlm och han sa att han får upp en i veckan men att han kan ringa upp mig när han är tillbaka på kontoret för att kunna ge mig exakta uppgifter. Han var supertrevlig och tog mitt nr.

Medans jag väntade på att bli uppringd passade jag på att ringa till Avis för att fråga samma saker, snubben som svarar säger "Hörrö kan du ringa upp om en kvart? Jag sitter med en kund här."
Jag ringde inte upp.

Så jag ringde Hertz. Under tiden som jag försöka knappa mig fram till rätt ställe via deras jäkla "Om du vill hyra bil från en flygplats, tryck 98765456787" ringde Europcar mig så jag bytte snabbt bort Hertz-samtalet.
Han hade en bil till mig, som redan stod och väntade, och jag slapp avgiften! Nackdelen är väl att dagarna inte passade exakt som jag ville ha den, men allt blev ungefär 5000kr billigare! SERVICE!
Hertz och Avis, kyss min röv!