Victoria

Jag tänker på relationer. Inte nödvändigtvis relation som i ett förhållande, utan relationer mellan vänner, bekanta eller faktiskt helt främmande människor.
Just nu är jag väldigt tillfreds med alla mina relationer. Jag har gjort mig av med energitjuvar och problemrelationer. Tänk hur skönt det kan vara att ibland bara ta ett steg tillbaka och sluta försöka hjälpa människor som inte vill ha hjälp. Eller som jag annars ofta gör, försöker få alla att tycka om mig. Den ständiga jakten efter uppmärksamhet och bekräftelse.

Det finns några personer jag brutit kontakten med senaste tiden och jag måste erkänna att jag mest känner en lättnad. Framförallt för att jag slipper komma på anledningar till att jag inte kan träffa personen, eftersom jag alltid vill vara omtyckt klarar jag inte av att bara säga "Nej jag vill inte träffa dig" för då kanske jag samlar på mig minuspoäng istället.

Att bara för ett litet ögonblick släppa jakten på pluspoäng känns fantastiskt. Jag känner mig friare än på länge.
Jag har slutat handla på 7eleven. Har inte ens gått förbi utanför sedan sist jag skrev om stället. Det är tio dagar sedan.
Jag behöver inte pluspoängen från snubben i kassan. Jag behöver inte vara en trevlig kund där. Det finns andra relationer jag hellre lägger ner tid och energi på!

Romantikern i mig säger att kärleken är viktigast att kämpa för. Så det är det jag gör.

Jag ska försöka återgå till att handla och agera på mitt sätt, istället för att försöka ge igen med samma sätt som jag blir bemött på. Jag tänker inte sjunka till någon annans nivå. Jag kan bättre än så. Jag kan försöka föregå med gott exempel.
Och jag börjar med det NU.

Jag vill komma vidare nu, klarar inte av att stå och trampa hur länge som helst på samma ställe.
Det händer ju ingenting. Är det bara jag som känner såhär? Är det bara jag som ska stå för förändring?
Jag vill springa springa springa tills jag inte ser var jag startade.

Idag kom jag på varför jag alltid velar i ett beslut och oftast vill diskutera igenom alla beslut.
Jag vill inte att andra ska döma mig efter mina beslut eller säga att jag var korkad som inte gjort på ett annat sätt istället. Som kanske skulle varit lättare eller bättre.
Alla mina problem verkar bottna i att jag oroar mig över vad andra ska tycka om mig.
Och det tar sådan tid och energi att försöka sluta tänka på det.

Vissa dagar skiter jag i det, jag bara struntar i vad andra tycker, men då ligger jag med ångest dagen efter och ångrar saker jag gjort eller sagt eller vad som helst.
Men jag försöker att inte ångra det jag gjort, utan det jag inte gjort.


Jag har varit
Ända nere på botten
Legat långt under isen
Har du saknat mig?

När jag låg där
Långt där nere i gruset
Med igenfrusna ögon
Tänkte jag på dig

Hur du ser mig
Egentligen ser mig
Och när du byggt upp mig
Så river du ner mig

Boden - Enkelt (Du, Du, Du)

Heh, guess what? Det regnar idag.
Vi fick dricka äckligt kaffe och äta helt ok muffin på ett café i gallerian istället för nybakt bröd, färskost och annat gott på gräset i solen.

Och sen tog vi bussen till Ikea.
Jag ville ha förvaringspåsar för att packa i när jag flyttar, vissa saker ska direkt bara ställas undan i förråd/källare.
Men innan vi lyckades hitta de där förbaskade påsarna fick vi gå igenom Ikea nästan två varv. Typiskt.
Men det var helt okej ändå, för jag hittade en hylla till badrummet som inte fanns på deras hemsida!
Inte för att jag köpte något såklart. Men bestämde vilket matbord jag ska köpa senare.

Ja jag vet, det blir mycket tjat om flytten. Men jag ser verkligen fram emot det.
Det jag saknar dock, det är mamma. Jag önskar att hon var här. Hon hade tyckt om att hjälpa mig att pyssla i nya lägenheten. Och vi hade kunnat tapetsera/måla om den fula latte-väggen.
När jag flyttat in kanske hon kan komma och hälsa på mig.

Resten av dagen har varit seg. Jag är vansinnigt trött.

Jag ska försöka att inte grubbla ikväll.

What if I got it wrong?
And no poem or song
could put right what I got wrong,
or make you feel I belong.
What if you should decide
that you don't want me there by your side?
That you don't want me there in your life?

why won't you believe in me?
are my loving intentions in vain?
i'm counting my sleepless nights
and i'm begging for attention like a dog
why won't you believe in me
when i'm trying and i want it so bad..

Jag är på dåligt humör.
Min bok blev stulen på jobbet av någon idiot som tyckte att en bok som ligger på en fönsterbräda, bakom en gardin, nog är gratis och fri att ta. PUCKO! JAG VILL HA MIN BOK TILLBAKA!
Och inte nog med det så fick jag ett sms med mindre kul innehåll lite senare också.
Och snubben på 7eleven satt och snurrade med nån Taxi-polare och när jag gick förbi sa Taxi-snubben Cola Zero flera gånger och jag fick för mig att de säkert snackade skit om mig.
-Den där feta tjejen kommer alltid in på natten efter jobbet och handlar, gissa vad hon köper?
-Cola Zero! Cola Zero!
Fuck you. Jag köper Ramlösa. Men aldrig mer.

Vad är det förresten för fel på folk i Sthlm? Alla verkar ju vara idioter. Eller är det bara jag som drar de till mig?
Skitdag. Skit skit skit.
Det kommer säkert spöregna imorgon bara för att jag vill äta frukost på gräsmattan och ta en promenad.

Jag tänker på barn. Ganska mycket faktiskt.
Inte på att bli gravid och få ett eget barn, utan på hur jag fungerar tillsammans med barn. Och hur ungar uppfattar mig.
De minsta barnen har jag inget problem med, alltså ungar under 3 år. Gråter de kan jag trösta, vi kan leka och träna på att gå, läsa böcker, kramas i soffan med välling osv. Yngsta syrrans ungar kan jag hantera.
Men jag börjar bli livrädd för Cris barn. Jag har ingen aning om hur det kommer funka och jag oroar mig för att de kommer hata mig. Att vi inte kommer komma överens på något sätt alls.

För några veckor sedan pratade jag ganska mycket med en annan syster. Försökte få tips och råd och så. Det kändes bättre för stunden och jag blev lite lugnare. Men nu börjar det krypa i kroppen på mig igen.
Barn alltså. Shit. Jag kommer inte kunna sova inatt.

Det är lustigt, om jag blir mer självsäker och nöjd på en punkt så verkar det som att det minskar någon annanstans.
Jag tycker ju att det skulle kunna öka överallt, det hade ju varit trevligt. Idag slog det mig att jag inte bryr mig lika mycket om vad alla tycker om mig. Men det kan bero på sömnbrist och att jag alltså bara inte orkar bry mig.

Jag börjar bli nervös inför flytten, samtidigt som flera pusselbitar hittar sin plats av sig självt och många saker löser sig. Äh vadfan, jag orkar inte skriva mer. Det här blir ju ändå bara snurrigt.
Jag avslutar med lite Sisters of Mercy.


Give me ever the years you wept inside when cold
All the sins and secrets never cried
All the dreams you kept and the tears you sold
Give me
Give me ever and always
Ever and always
Body and soul

Your heart
Your mind
Your body and soul

Augusti 2010. Mitt liv pausades. Jag har rullat fram i min lilla bubbla sedan dess och bara låtit livet glida förbi.
Nu börjar bubblan spricka, precis som blåsan under min fot, och det börjar hända saker igen.
Jag har så vansinnigt många saker att se fram emot att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen.

Och det är sommar. Solen skiner på en klarblå himmel och allt är grönt och jag går runt i korta jeansshorts.
Förra sommaren visade jag inte ens knäna.
Ibland kanske man får nöja sig med hur man är. Vad man har. Det är okej.

Om två veckor måste mitt liv vara nedpackat. Två veckor kvar innan jag lämnar Stockholm, när jag återvänder flyttar jag in i min alldeles egna lägenhet.
MIN. EGNA. LÄGENHET.
Det är helt sjukt.

Det är lustigt, jag är väldigt ofta sugen på vin. Jag kan ligga hemma i sängen och se en film och längta efter ett glas rött.
Men när tillfälle kommer för att ta ett glas eller tre så är suget som bortblåst. När jag sitter med glaset framför mig så funderar jag mest på hur jag ska få ner allt det sura, beska och torra nedför strupen. Det är som att dricka outspädd saft, fast minus det söta. Tungan krullar sig och jag sträcker mig efter vattenglaset. Brr.
Det ser ju så gott ut på bild och i film. Varför kan det inte smaka så som jag föreställer mig? Och varför måste det vara så mycket alkohol? Och det viktigaste av allt, varför måste det lukta så förbaskat äckligt när man har det i mat?

Alkohol är förjäkla knepigt. Egentligen vill jag nog vara nykterist. Nästa gång jag går på fest tar jag med alkoholfritt i en spritflaska. Sprit är ju inte gott. Inte nyttigt. Att vara full är inte kul. Att må dåligt dagen efter är helt onödigt.
Tänk om människor bara skulle kunna slappna av i sitt sällskap utan alkohol. Vilken skön värld utan nedspydda tåg och bussar vi skulle ha då.
Jag tror jag ska skaffa körkort och bil för att slippa åka kollektivt efter jobbet på helgerna.

Jag har just sett An Education, en fin film med Carey Mulligan i huvudroll. Och intresset för filmen kom av att jag förut såg Never let me go, som var en så vansinnigt fin film.
Den här var också bra. Och den satte igång tankar.

Jag är ju en sån som vill ha allt. Jag vill ha alla olika alternativ nu direkt. Jag vill veta svaren på alla frågor som kan tänkas att komma. Jag vill veta hur det kommer gå innan jag försökt.
Jag vill ha en erfaren man som vet hur allt ska vara, som är världsvan och som vill visa mig alla fantastiska saker han sett under sitt liv. Jag vill vara den där unga tjejen som han visar världen för.
Och ändå inte.
Jag vill absolut inte ha en erfaren man som sett världen förut, för det innebär att han upplevt allting med någon annan innan och det kan betyda att det han vill försöka återskapa misslyckas för att kvinnan innan mig var bättre.
Och det är lite det här filmen handlar om. Carey Mulligan träffar en erfaren man som visar henne världen.

Jag drömmer med i filmen. Önskar att livet var så. Att det fanns en man som kunde lägga ut tusenlappar på bara mig för att jag behöver en finare klänning till supén. Eller köper en resa till min drömstad för att få visa alla de vackra sidorna av staden.
Men hur vet han om alla de vackra sidorna om han inte sett de förut?
Jag vill vara först. Jag försöker acceptera att vara den sista, men jag vill verkligen vara den första. Och enda.
Jag vill att resan ska börja OCH sluta med mig. Jag vill inte att någon annan kvinna i hela världen ska ha fått se den vackra sidan med min man före mig, och absolut inte efter mig heller.

Det är här jag snubblar och trasslar in mig själv. För alla platser, städer, länder, caféer, restauranger, gator och hus kan inte vara unika och bara till för en enda person. Någon gång kommer ens vägar att korsas och då kanske man kommer jämföras. Men varför skulle andra jämföra människor med varandra när inte jag gör det? Eller gör jag det? Och om jag gör det, gör alla det? Alltid?

Rubriken är en titel på en låt med The Sisters of Mercy. Som jag köpte biljetter till idag. De ska spela i Sthlm i November.
Det viktigaste min syster lärt mig om Sisters: "Om någon säger att hon/han träffat trummisen i Sisters så ljuger personen. Det är en trummaskin"

Jag var hos syrran idag, lekte lite med barnen och bakade hallonkolatarts.
Och så var vi ute på gården där stora barnet tränade med sin nya cykel och senare lagade vi middag också.

Jag fortsätter att drömma om min egna lägenhet. Om allt jag vill göra. Alla pajer och kakor och maträtter som jag ska laga. Och jag planerar var jag ska träna. Hur mitt liv kommer se ut.
Vad som kommer hända sen. Hur allt blir..
Jag kan inte sluta fundera på allt. Jag bara vill flytta nu nu nu.
Det växlar mellan spänd förväntan och ensamhetsångest. Men ångesten kommer egentligen från rädslan om vad andra ska tycka om mig, som bor ensam.

Jag ska försöka skita i det. Och Rikard Wolff ska hjälpa mig med det.
Vi tar en dag i taget. Ett steg i taget. Och dagens sista steg blir att sova nu.

Det är lite så det känns, jag har inte sett den förbaskade skogen.
Men nu har jag fattat att den finns rakt framför näsan på mig så nu ska jag sluta leta.

Trots att jag sovit halva dagen idag höll jag ändå på att somna på tåget påväg hem. Det har varit två tunga, men väldigt bra, dagar. Nyttiga och välbehövda, kanske man ska säga. Rent känslomässigt alltså.

Onsdagen lärde jag mig massor om bränder också. Var på en brandskyddsutbildning via jobbet. En del var sådant jag gjort förut, som att släcka en brinnande docka och repetera teori.
Men fick även sitta i ett utrymme som fylldes med brandrök för att sedan krypa ut därifrån, krypa in i samma utrymme med en brandsläckare och släcka den lilla branden. Röken sticktes i både ögon och lungor.
Vi såg på när brandmännen sprängde en liten gasolbehållare och när de visade hur vansinnigt stort eldmolnet blir om man slänger på mindre än en deciliter vatten på en brinnande stekpanna med olja i.
Och det läskigaste av allt var när vi skulle ta oss igenom ett rökfyllt utrymme på två våningar i mörker! Fyfan. Ville dö när vi kom till trappen.

Jag kommer skaffa en brandsläckare till min lägenhet, det är ett som är säkert! En skumsläckare, för den som är intresserad.

Nu ska jag roa mig med att jämföra olika alternativ för internet och hemtelefon. Sedan sova. Godnatt!

Sometimes I catch you
Sometimes you get away
Sometimes I read you
Other times I'm like where are you on the page?
Sometimes I feel like we will be together forever
But you're so complicated
My heart knows better

Why is everything with you so complicated?
Why do you make it hard to love you, oh I hate it
Cause if ya really wanna be alone
I will throw my hands up cause baby I tried
Everything with you is so complicated
Oh, why?

..and that list of charms was
longer than my chain of broken hearts

Det är en skam att bo i Stockholm och inte ha varit på mer än en spelning på arton månader.
Vad är det som hänt helt plötsligt? Har jag helt glömt bort hur man gör?
I oktober ska jag iallafall gå och se Ane Brun med Mia och Elin. Två veckor innan jag firar två år i Stockholm.
Det känns bra.

Och vad som mer känns bra, är att snart få flytta till en egen lägenhet.
På söndag är det exakt två månader tills den är min. Jag googlar bilder på alla möbler som jag redan har.
Funderar på hur jag ska kunna binda ihop allt så det känns okej och inte ser ut som en loppis i lägenheten.
Undrar vilken färg jag kommer gilla just då. Det kommer bli mycket textilier som får sätta färg.
Jag minns inte hur köksdelen ser ut. Har ingen aning om hur det är med förvaring som skafferi och utrymme för andra kökssaker. Vet inte om det är två eller tre plattor. Jag misstänker att det inte finns ugn.
Hela köksbiten är som ett svart hål. Total minnesförlust.
Det jag minns riktigt väl, var den hemska caffe latte fondväggen. Jag hoppas att jag får tapetsera över den.

Och veckans käftsmäll var insikten om att jag hade kunnat bli mamma om ett par veckor.
Jag grät i två dagar efter att jag insåg det.

we were gonna bury our ex-lovers and their ghosts

En genomdeppig dag. Allt har blivit fel. Allt jag rört vid har fallit i bitar.
Arg, sur och bitter. Och det började när jag vaknade imorse.

På vägen hem från jobbet lyssnade jag på Damien Rice.
Och det bara.. Allt känns så fel. Det är bara så himla fel, allting.

Jag är less på att vara arg. Men jag vet inte vad jag annars ska vara.
Är jag inte arg, så gör allt bara så ont. Och då kan inte ens förstahandskontraktet göra mig glad.
För det känns som att det är ännu ett steg mot ett ensammare liv. Att jag ska leva ensam.
Jag i min etta långt utanför stan. Jag vet att jag borde vara glad. Ibland är jag det.

Men varför ska jag vara glad över något som skriker "Hej jag är ensam och ingen vill bo med mig!"..?

Jag.. Eh.. Äh.
Det har dykt upp problem, helt enkelt.
Med mig själv alltså. På något sätt har alla mina tvångstankar och handlingar börjat bli värre.
Och eftersom jag är en mästare på att analysera mig själv, är det såklart det jag gör.
Jag tänker för mycket på allt. Och jag är ju ingen utbildad psykolog eller liknande, så jag gör vad jag tror ska hjälpa.
Men jag vet inte om det är rätt. Det hade varit skönt med lite stöd från någon som har erfarenhet eller kunskap i ämnet.
Kaos kaos kaos. Det är allt jag känner. Jag funderar på om jag verkligen borde vara här.
Kanske jag borde flytta. Jag vet inte. Mest är jag nog rädd.

Det är så mycket strul på jobbet att det inte ens känns kul att gå dit längre.
Och allt skit mellan mig och Cris. Jag fattar ingenting och det ser bara mörkt ut. Jag vet inte vad jag ska göra.
Och så alla tankar på hur det är med pappa också. Det är bara för mycket som är skit.

Jag hade behövt körkort och bil. Då hade jag bara trampat på gasen och dragit iväg.

Jag är så glad så glad så glad! Igår ringde pappa!
Att få höra hans röst efter allt som hänt, efter alla veckor, det var helt fantastiskt. Och jag tror jag var i ett chocktillstånd i flera timmar efteråt.

Idag har jag legat i sängen hela dagen. Jag försökte med det igår, men mot eftermiddagen blev jag rastlös så åkte in till stan. Mötte upp ett gäng med vänner och vi spelade biljard, käkade och drack öl i flera timmar. Riktigt najs!
Jag lyckades få till några snygga stötar, så jag är nöjd. Jag börjar lära mig.

Snart börjar en tung jobbvecka igen. Måndag rivstartar med ett 15h skift, och sen rullar veckan på i jämna plågor och avslutas med en smockfull jobbhelg. Härliga tider!

U2 - Sunday Bloody Sunday

Okej. Jag ska försöka fixa mig. Igen. Inte för att jag vet hur. Jag har bråkat med mig själv så länge jag kan minnas. Men jag ska försöka. Det är bara så mycket..

Ikväll skruvade jag ihop min nya bokhylla, jag trodde jag skulle behöva skruvmejsel till det för det stod det på paketet, men det var visst bara om man ska ha upp den på väggen. Typiskt. Jag som gick till Classe och köpte en såndär awesome multi-grej med tusen olika små delar så man kan skruva isär hela världen om man vill. Och så behövdes den inte ens.
Men nu är hyllan klar iallafall. Och har snygga vita boxar i den.
Rummet känns genast mycket snällare. Ska välja ut vilka bilder jag vill ha på väggarna också. Har ganska många att välja mellan.

Jag behöver verkligen en egen lägenhet. Och jag vet, det är lätt att behöva det som man inte kan påverka så värst mycket, allra mest. Och jag funderar på om det är därför jag vill ha det. För att ha någonting att gå runt och hoppas på, och önska. För det är något som jag slipper göra själv.
Det här går inte. En dörr har öppnats och nu kommer jag fan överanalysera varenda tanke som kommer i min skalle.
Helgen kommer spenderas i mitt rum. Jag tror inte att jag kommer vilja gå utanför dörren.
Det finns så mycket att tänka på.

...and my mind holds the key

Lördag på jobbet var en plåga.
Det var längesedan som jag längtat så mycket efter barn som jag gjorde den dagen. Ibland hatar jag verkligen mitt jobb. När det känns som att alla familjer bara kommer och gnuggar sin lycka i mitt ansikte och visar vad jag inte har. Och alla snygga mammor med sina små docksöta barn och jag bara önskar att det var jag istället.
Sedan kommer såklart alltid någon förälder som verkar vara urklippt ur en bok med skräckexempel. Och varje gång det kommer en sådan tänker jag att jag minsann hade varit bättre. Jag hade kunnat hantera det på ett annat sätt.

Barn, underbara älskade barn. Min kollega försökte övertala mig att barn ändå bara luktar bajs, men allt jag kunde tänka på är hur gosigt det är att ligga och vila med en liten som äter välling ur flaska.

Som tur var så var det fest på kvällen. Jag peppade till, duschade och bytte om på jobbet och kom dit lagomt fräsch. Jennifers födelsedagsfest. Det är alltid kul på fest med henne och gänget! Det är skönt att kunna träffa så många på samma gång som man känner, plus att det oftast finns något nytt ansikte att lära sig namnet på.

Idag har jag mått som jag förtjänat. Känner mig mörbultad och manglad. Är dödstrött och mår nästan fortfarande illa. Tur att jag ska sova nu då!

Godnatt!

Förutom när jag har dåliga dagar, så brukar jag leva efter att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Jag försöker oftast vara snäll, förstående och hjälpsam.
Jag sätter ofta vänner framför familj, för ens familj måste älska en, medans vänner väljer att finnas vid ens sida.
Och det valet är viktigt och betydelsefullt. Men det säger inte heller att jag inte uppskattar min familj. För det är klart att jag gör det.

Jag tror på att människor i grunden är goda och fina. Ibland blir personers gärningar fel och misstolkas, men jag tror gärna att de i grunden ville väl.

De vänner och nära som tål mig fast jag är som jag är, uppskattar jag otroligt mycket. Och det är få saker som jag inte skulle göra för någon som kommit mig nära. Jag ställer ofta andra framför mig själv.
Men det beror inte på min självkänsla eller syn på mig själv, utan det är för att jag tror att någon gång skulle de göra samma sak för mig. För att man gör så för varandra.

Förra söndagen tog jag ledigt från jobbet i några timmar, för att åka ut till Arlanda och hämta en vän, hjälpa henne hitta sitt hotell och sedan åkte jag tillbaka till jobbet igen. På fredagen åkte jag till hennes hotell och hämtade henne för att åka till Arlanda när hon skulle flyga hem igen. Och jag är övertygad om att hon skulle göra samma sak för mig. Det är så vänner gör. Man tar hand om varandra.

Jag tänker på när vi tjejer festar i Kiruna, hur vi tar hand om varandra. Vi ser till att alla mår bra och har roligt, när vi dansar så är det med varandra och om en kille närmar sig bakom en tjej ser vi till att antingen flytta på oss eller se till att iallafall vända den utsatta tjejen åt ett annat håll. Vi har koll på varandras ryggar och ser till att alla kommer hem säkert. Det är så det ska vara. Vi skyddar varandra från dåliga val och händelser.

När jag har tålamod, eller kompromissar eller gör någon tjänster, så gör jag det med glädje för jag vet att det kommer tillbaka till mig någon dag. Det kommer uppskattas och personen kommer gottgöra mig.
Men så känns det inte längre. Inte i Stockholm. Här blir man äten levande om man är snäll. Här måste man tydligen ha "skinn på näsan" och "ta för sig" för annars får man ingenting. Här får man vakta sin egna rygg och gör man inte det får man skylla sig själv.

Jag är så leds på att känna mig utnyttjad. Jag lägger ner tid, energi och själ men allt fortsätter på samma sätt som förut. Det är ingenting som förändras och ingenting som ändras.
Allt är som när jag flyttade hit och det börjar kännas frustrerande. Livet verkar stå still medans jag blir tömd på kraft och lust. Livet måste gå framåt.

Jag kan inte hålla tyst längre.

Jag är så fruktansvärt ledsen över att något som hade kunnat bli riktigt jäkla fint och bra har förstörts innan det ens hann börja på riktigt. Redan för ett år sedan sket det sig så jävla hårt mellan oss och det är så mycket ilska och misstro och skit mellan oss och ibland är det bra men ofta är vi bara arga på varandra från varsin sida av stan.
Och jag vill verkligen att det ska funka, jag försöker, men det är så svårt att bara glömma. Och ingenting går längre.
Det finns inte tid eller plats för oss längre.
Och jag känner mig krävande och tjatig och ivägen och som en börda och jag klarar inte av det mer.
Kan jag inte göra någon nytta och vara behövd så kan jag lika gärna dra. Så det är det jag har gjort.

Jag behöver en balans. Jag vill inte vara så behövd att jag kvävs, men inte heller som nu så det är jag som bara är klängig och jobbig.

Jag vill inte vara här längre. Jag vill vara någonstans där jag är behövd.
Det enda jag kan är att ta hand om folk, det är det enda jag duger till. Och här är det ingen som behöver tas hand om. Här tar ingen hand om varandra, här måste alla tänka på sig själva. Stockholm är ingen snäll stad.


Jag trodde alltid jag skulle vilja bli begraven här i Stockholm.
Nu vet jag inte ens om jag vill stanna kvar.
Och alla gator som vi gick på, alla ställen vi besökte,
alla människor vi såg.
Dom ter sig inte lika vänliga idag.
Jag borde åka härifrån, jag borde resa någonstans.
Men jag stannar kvar.
Jag borde resa till där flickorna är varma och förstår.
Men jag stannar kvar, ja jag stannar kvar.