Vi borde haft ett liv i stillhet, borde haft ett liv ihop

Jag kan inte hålla tyst längre.

Jag är så fruktansvärt ledsen över att något som hade kunnat bli riktigt jäkla fint och bra har förstörts innan det ens hann börja på riktigt. Redan för ett år sedan sket det sig så jävla hårt mellan oss och det är så mycket ilska och misstro och skit mellan oss och ibland är det bra men ofta är vi bara arga på varandra från varsin sida av stan.
Och jag vill verkligen att det ska funka, jag försöker, men det är så svårt att bara glömma. Och ingenting går längre.
Det finns inte tid eller plats för oss längre.
Och jag känner mig krävande och tjatig och ivägen och som en börda och jag klarar inte av det mer.
Kan jag inte göra någon nytta och vara behövd så kan jag lika gärna dra. Så det är det jag har gjort.

Jag behöver en balans. Jag vill inte vara så behövd att jag kvävs, men inte heller som nu så det är jag som bara är klängig och jobbig.

Jag vill inte vara här längre. Jag vill vara någonstans där jag är behövd.
Det enda jag kan är att ta hand om folk, det är det enda jag duger till. Och här är det ingen som behöver tas hand om. Här tar ingen hand om varandra, här måste alla tänka på sig själva. Stockholm är ingen snäll stad.


Jag trodde alltid jag skulle vilja bli begraven här i Stockholm.
Nu vet jag inte ens om jag vill stanna kvar.
Och alla gator som vi gick på, alla ställen vi besökte,
alla människor vi såg.
Dom ter sig inte lika vänliga idag.
Jag borde åka härifrån, jag borde resa någonstans.
Men jag stannar kvar.
Jag borde resa till där flickorna är varma och förstår.
Men jag stannar kvar, ja jag stannar kvar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0