Victoria

När bägaren runnit över, och jag känner att jag inte klarar mer, och jag kommer hem på kvällen och ser att badrummet är städat och det är möblerat i vardagsummet, då blir jag glad.

Hela livet är knas nu och det är ingenting som funkar och jag tappar greppet hela tiden.
Jag orkar inte vara ensam om att kämpa för något och jag kan inte vara ensam om att vilja saker.
Så nu vill inte jag heller. Men jag kommer alltid vara öppen för förslag och lösningar.

Jag ligger nedbäddad under täcket. Febrig och hostar, dock mindre feber än imorse när jag vaknade, men det KAN bero på att jag ligger på maxdosen av Alvedon för idag.
Imorgon ska jag vara ledig och inte göra ett skit. Bara ligga hemma och sova och bli frisk.

Jag är så löjligt glad över att Cris följde med mig upp till Kiruna i november. Tänk om han inte gjort det. Och tänk om pappa hade dött av hjärnblödningen. Då vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Jag hade gått i tusen miljoner bitar.

Det är egentligen dags att sova nu, jag vet. Det har varit en låång dag, jobbat 9-24. Efter att ha sovit för lite.
Om jag tänker efter har jag sovit lite hela veckan faktiskt. Är bara trött trött trött.
Imorgon blir det sovmorgon, trots att jag egentligen borde göra en massa saker.

I helgen ska vi på dop. Vi. Som i Cris och jag. Jag behöver mer tid med den där karln.
Och inatt är jag så kär att jag känner fjärilar som fladdrar i hjärtat.

Jag är bättre än såhär.
Jag kan bättre än såhär..

Dagen har satt igång många tankar hos mig.
En av mina närmsta vänner ska genomgå en magsäcksoperation för att gå ner i vikt och kunna leva bättre.
Och jag förstår, jag kritiserar inte, men det är inget val jag skulle göra. Jag tänker inte gå så långt.
Jag vet att jag kan gå ner i vikt, det är inte omöjligt. Jag har gjort det förut och jag kan göra det igen.
Men jag är långt ifrån så stark nu som jag var då i Kiruna.
Då hade jag just tagit mig ur ett jobbigt förhållande och jag kände mig nöjd, glad och upplyft och kände att jag ägde världen och jag ville bara ha mer av den.
Jag vet att det är annorlunda nu, och jag accepterar det. Och jag har satt en gräns för mig själv.

Men jag tänker för mycket. Jag analyserar och studerar och läser för mycket. Om människans beteende, psykiska diagnoser och olika tvångstankar och handlingar. Och då tar det som stopp.
Jag ska sluta kräkas ut allt på bloggen nu. Jag bara önskar att någon kunde få mig att sluta tänka.

Jag är bättre än såhär!
Jag kan bättre än såhär!

Inte för att vara negativ, men att gå ut i Kiruna kan sammanfattas med en enda låt.

None of these boys can dance
Not a single one of them stand a chance
All of them girls a mess
I've seen it all before, I'm not impressed

None of them get my sex
None of them move my intellect
None of them work for me
None of them make me feel anything

I'm so bored in this town
Take me away from here
Play some kind of new sound
Something true and sincere
I've got a little girl singing on repeat in my head
Take me far away from here

Jag är glad över att vara hemma i Stockholm igen, här vet jag att det finns en karl som kan allt som alla andra misslyckas med. Han vänder mitt liv upp&ner, han får mig att skratta, tänka, känna, leva och imponeras.

Men trots allt detta, så funderar jag på att ta ledigt från jobbet några veckor igen om någon månad. Jag inbillar mig att jag skulle behövas i Kiruna. Även om mamma sagt till en syster att jag "är så ung, och saknar erfarenhet av sjukdom och dödsfall". Jag vet inte vad jag ska göra.. Jag vet inte om hon vill ha mig där eller inte. Och som vanligt är det ingen som kan lämna ett rakt svar.

Jag står verkligen inte ut med att inte vara behövd. Det får mig att bara vilja springa iväg åt motsatt håll.
Det ska bli så skönt att få åka hem till Stockholm igen där jag vet att jag kan göra någon nytta iallafall på jobbet.

Jag har så svårt att se någon mening i någonting alls om man inte är behövd. Om man inte behöver vänner är det ingen vits att ha de alls. Om man inte behöver en partner kan man lika gärna göra slut. Om man inte behöver hjälp borde man inte ens ta emot den.

Och jag är så besviken på min syster. Hon är verkligen en jävla hycklare och jag förstår inte hur vi kan ha samma förälder.

Och jag är besviken för att jag inte fick lägenheten. Jag hann börja hoppas.

Och jag är fortfarande sugen på att dansa dansa dansa hela natten lång!

Jag orkar inte oroa mig för hela min familj, det finns bara en viss mängd jag orkar bära ensam. Och just nu måste jag bära allt ensam för den person som jag borde kunna dela allt med vill inte stå vid min sida.

Min äldsta syster har varit ett otroligt stöd när jag var i Umeå. Den person jag förväntade mig minst av kom och räddade allting och fick oss samman igen.

Allting är tungt och påfrestande och jag är arg och less.

Speak love how mechanical of you
Where's the truth when I need it
Get rid of the glitter and the gold
Put the love where I feel it

Make real
Fill the hollow with a heart
Give it some kind of meaning
Crack up show me who you really are
Just the glimpse to believe in

I feel your arms around me
But not the heat
Your eyes are pointing at me
But do you see

Jag har överlevt arbetsdagen. Den har varit tung på alla tänkbara och otänkbara sätt.
Har skiftat mellan att kunna prata och skratta med människor till att sitta inne i maskinrummet och gråta.
Det har blivit mycket pratande. Och det har verkligen behövts.

Min fina älskade lilla pappa.
Han har fått en hjärnblödning och ligger nu på sjukhuset i Umeå. Jag flyger upp dit på tisdag.
Allt känns fortfarande overkligt.
När mamma ringde mig mitt i natten var jag tvungen att örfila mig efteråt för att veta om det var en dröm eller verklighet.

Hold your breath and count to ten,
and fall apart and start again.

Lördagen den 12e februari 2011 var dagen då allt gick åt helvete på alla tänkbara sätt.
Det är en dag jag aldrig kommer glömma.

Jag vill åka hem.

Skrivet idag, men glömde visst att posta det:

Jag är så trött. Jag har sovit hela kvällen igår och halva dagen idag. Totalt fjorton timmar.
Det är så mycket som måste göras. Men jag vet inte var jag ska börja. Så jag gör ingenting. Som vanligt.
Ute snöar det igen. Jag önskar att jag kunde sjukanmäla mig och stanna hemma resten av veckan.

Jag är trött. Förra natten sov jag tre timmar. Sedan jobbade jag i 7 timmar. Käkade lunch med Claes. Shoppade lite igen. Har blivit mycket shoppade de senaste dagarna. Slösat alldeles för mycket pengar. Åkte hem. Tänkte vila en liten stund bara efter jobbet. Somnade och sov djupt i sju timmar. Nu har jag varit vaken i en timme. Ska sova strax igen, gäspade just. Skönt. Då kanske jag kan sova hela natten också. Jag var lite orolig.
Godnatt.


You are the only one
I've ever known
That makes me feel this way
Boy you are my own
I want to be with you
Until we're old
You've got the love you need right in front of you
Please come home

As long as I'm living
I'll be waiting
As long as I'm breathing
I'll be there
Whenever you call me
I'll be waiting
Whenever you need me
I'll be there...

Idag pratade jag lite med en kollega om gymmet som öppnat vid mig och mina planer med det och så.. Och hur jag går när jag kommer hem från jobbet om nätterna.
Och hon säger: "Men Vickan, du inser väl ändå att det är Jakobsberg du bor i?!"
Så vadå.. Betyder det att jag måste gå runt och vara rädd hela tiden?
Rädd för parker, rädd för män, rädd för främlingar? Jag vägrar.
Jag har väl annat för mig än att gå runt och vara rädd.
Faktiskt, jag är mer rädd för att få hjärtat krossat än att få skallen spräckt.
Fysisk smärta går att lindra. Och krossar någon min skalle så kan jag ändå inte känna någonting för då dör jag.
Så enkelt är det med det.

Det finns ingenting någon människa kan ta ifrån mig som jag inte redan antingen gett bort frivilligt eller blivit bestulen på förut. Resten av det som hör till mig, kommer alltid höra till mig.

När jag flyttade hit berättade min hyresvärd att det finns vissa vägar som hon inte går sent på kvällarna.
Seriöst. En vuxen kvinna. Som undviker vissa vägar. Den snabbaste vägen egentligen, för att vara exakt.
Så i början undvek jag också den. Eftersom hon sagt att jag borde. Men nu har jag gått där i flera månader. Och det jag varit mest rädd för, är att halka på isen som bildats efter en slaskig dag. För det gör ändå lite ont att halka och slå rumpan.
Herregud människor, sluta vara så jäkla rädda.

Jag tänker på mat, fördomar och förutfattade meningar om andra.
Och det är ju rätt sjukt, allting. Hur olika man kan tänka.
Men mest tänker jag nog på vad andra tänker om mig när jag äter.
Om de inte tänker något alls, så är jag nöjd. Om någon däremot tänker "Shit vad den där feta bruden svullar i sig mat, inte konstigt att hon ser ut som hon gör!" så är jag inte lika nöjd..
Det är en konst för mig att känna mig bekväm medans jag äter. Bra dagar spelar det ingen roll om så hela världen skulle se mig äta, dåliga dagar vill jag inte äta alls.
Idag är en helt okej dag. Jag har just ätit en burgare från grillen. Det är andra gången jag köpt mat därifrån sedan jag flyttade hit för typ 5 månader sedan, kändes viktigt att poängtera!
Nu känner jag mig lite sådär tjock och äcklig.
Men det var inte det jag tänkte säga.

Innan jag gick dit funderade jag på att köpa två menyer, bara för att jag inte ville att någon skulle tänka att jag skulle gå hem och äta fet onyttig mat i min ensamhet som den tragiska person jag kanske är.
Sen ångrade jag mig och tänkte inte köpa någon mat alls. Jag kan gott sitta ensam hemma och dricka vatten för att dämpa hungern. Sen ångrade jag mig igen och bestämde mig för att jag måste ju faktiskt äta någonting, även om det är onyttigt.
Men nu sitter jag här och känner mig ensam, fet och tragisk.

Var kommer alla knäppa mat-tankar ifrån?! Varför är det ok att äta onyttigt tillsammans med någon men inte ensam? Varför är det alltid så tragiskt att göra någonting överhuvudtaget ensam?

Åh jag vill så himla mycket men vet inte om jag ska våga låta tankarna skena iväg eller om det är dumt att tänka för mycket!
Ändå har jag börjat hoppas och se fram emot saker och jag är skiträdd att något kommer gå fel. Igen.
Jag måste fixa det här, jag måste! Jag måste jag måste jag måste..
Nu chansar jag! Det här är för mig. Jag vill ha mitt liv tillbaka.

Nej. Nej nu vill jag inte mer.
Ju mer jag vet om livet, ju mer hemskheter jag ser, desto mindre vill jag vara med.
Ligger i sängen och sprutgrinar, har just sett första avsnittet av Sofias Änglar på kanal 5 play och det var så hemskt.
Pappan i familjen har en hjärntumör och vet inte om han har 1 eller 10 år kvar att leva. Allt går ut på att få så mycket kvalitetstid med barnen som möjligt. Och att inte veta. Är det här sista julen barnen får fira med sin pappa? Är det sista födelsedagen som firas? Han kommer aldrig få övningsköra med sina barn. Aldrig se de ta studenten. Aldrig hjälpa de att flytta. Och jag känner hur min livmoder bara vill dra ihop sig och dö.
Jag vill aldrig ha barn. Jag vill aldrig utsätta mina barn för att jag kommer att dö så tidigt. Och jag vill aldrig att mina föräldrar ska dö.
Nej, jag vill inte. Och jag vill inte riskera att något händer mina barn så att de dör före mig heller.
Jag är fan skräckslagen. Jag ska aldrig mer ha sex så att jag riskerar att bli gravid. Herregud.

Jag som knappt vågar andas när systersonen klättrar på bord och bänkar. Jag som känner hur hjärtat hoppar över ett slag när han hoppar i soffan. Jag blir så vansinnigt rädd att han ska göra sig riktigt illa och att jag är den som är närmast och så gör jag fel. Varje gång jag hälsar på hoppas jag att alla kommer i säng om kvällarna lika hela som de var när de vaknade.

När rädslan kommer rusandes rakt in i bröstet på mig spelar det ingen roll hur mycket jag egentligen vill ha barn.
Hur skulle jag kunna klara något sådant? Det skulle aldrig gå. Jag skulle bli den värsta morsa en unge kan ha. Helt oduglig och nojig och orolig och nervös.

If I get the words I would write a song for you.
But there is not words enough to make it.
And if I ever learnt to sing I would sing that song for you,
I would sing it loud and clear so everyone could hear that
I never gave up on you, I would write a song for you,
But there is not words enough to make it.

Åh. Tack tack tack. Fått träffa alla fina människor från jobbet under en och samma kväll. Personalfest!
Alla fantastiska goa mysiga människor. Vi var på Golden Hits, vilket grymt ställe!
Serveringspersonalen dansade och sjöng mellan måltiderna och bjöd på en riktig show, sjukt kul!
Och jag har skrattat. Oj så jag skrattat, så käkarna fick kramp. Och sjungit med i låtarna. Och applåderat så händerna nästan domnade bort. Och ätit gott. Och druckit gott.
Jag behövde verkligen verkligen det här.

Nu ska jag jobba hela helgen, och sen väntar en väldigt bra vecka!
De lediga dagarna fylls sakta men säkert upp med aktiviteter, sociala sådana. Jag behöver träffa människor, komma ut ur den här hemska bubblan.
Ljuset återvänder och jag måste försöka hänga med nu. Alltså, solljuset menar jag. Och jag tänkte att om jag försöker hänga med solen så kanske jag också känner mig lite ljusare.

When my patience wearing thin
When I'm ready to give in
Will you pick me up again
Then I guess you can hang with me

And if you do me right
I'm gonna do right by you
And if you keep it tight
I'm gonna confide in you
I know what's on your mind
There will be time for that too
If you hang with me

Jag har inte varit så deppig som det kanske verkat som. Utan mer arg och besviken och uppgiven.
Som när man ger allt och man blir urvriden som en disktrasa, och sen känner att det inte händer någonting. Att det behövs ytterligare lite till. Något mer som inte finns.

Kvällen har varit sjukt bra, om än även lite tajt med tid och så. Det blev korta meningar och flera "Vi tar det nästa gång vi ses"-grejer. Ord som aldrig hann komma ut i luften men som liksom hängde där..
Har varit på bio med snygg-Elin, zombieslaktar-Jenkan och.. öh.. Halkan..? Fan, vet inte vad jag ska kalla honom. Zombieslaktar-Jenkans supersambo-Halkan, kanske? Whatever..
Jag behövde iallafall få träffa människor. Stockholmare, rättare sagt. Människor träffade jag ju i Kiruna också. Men det är skillnad. Stockholmarna är det längesen jag umgåtts med!

Imorgon, eller ja, ikväll eftersom det är morgon nu, får jag umgås med MÅNGA Stockholmare! Det är personalfest med jobbet. Vi ska äta middag och ha det bra inne i stan. Det är bara en massa vikarier på jobbet för att alla som vill och kan ska få vara med. Awesomeness! Bara synd att några har hunnit sluta och/eller flyttat. Men fest, det blir det! Och det kommer så välbehövligt. Det var längesen vi gjorde något tillsammans.

Jag ska försöka få mig någon timmes sömn nu. Har kollat på Numb3rs tills ögonen nästan gick i kors av trötthet. Men då kom jag på en massa att skriva.. Godmorgon!

My heart is infected
I gotta protect it
Don´t you dare try to break it

Jag tycker inte om obalans i livet. Konflikter och besvikelser och olycka.
Negativa saker som jag inte är så bra på att hantera. Eller okej, jag kan inte hantera de alls.
Det blir bara kortslutning och jag vet inte vad jag ska ta mig till och hela världen faller samman.
Varje gång något går fel, känns det som att någon rycker undan marken under fötterna på mig och jag tappar balansen. Ungefär som när man ska rycka bort duken från ett dukat bort, bara det att för mig lyckas det aldrig utan allt faller i golvet.
Och jag lär mig aldrig. Känslan förändras aldrig.
Jag kan lyckas bedöva den, men det är ingen trevlig process. För det betyder att jag är apatisk och deprimerad och totalt tom. När jag ger upp hoppet helt. Då skiter jag i om marken faller under mig, för jag bara faller med den.

Jag försöker lära mig att leva. Lära mig att hantera allt som händer i livet. Men det är svårt, så jävla svårt.
För jag har ju mina erfarenheter. Jag vet hur det slutar ändå. Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker tänka positivt och kämpar för att lösa problemen, nya problem uppstår ständigt och ingen uppskattar det jag gör.
Jag behöver veta vad som väntar, jag måste kunna förbereda mig. Jag klarar inte av det här kaoset längre!
Stabilitet, trygghet, vardag, rutiner. Och en välplanerad flykt ibland.
Stabilitet. Trygghet. Vardag. Rutiner.
Det måste finnas en grund som man kan bygga sitt kaos runtom. Det går inte att bygga en grund runt kaos.
Först kommer kärnan. Stabila veckor. Ett jobbschema. Sedan kan man planera sina lediga dagar hur man vill. Eller bestämma att en dag planerar man ingenting. Då finns det utrymme för kaos. Det är ungefär så mycket kaos jag klarar av. Veckor och månader och år av kaos.. Det går inte, jag orkar inte mer.

Herregud.. Jag låter som Simon i I rymden finns inga känslor. Jag kanske har aspbergers.
Jag slutar skriva nu innan någon tvångsinlägger mig någonstans.


so let's straighten this baby
don't break me my baby..

My head is killing me
My mind is killing me
My back is killing me
My neck is killing me
Your nagging is killing me
My gut is killing me
My PMS is killing me
My email is killing me
These hours are killing me

Jag vågar inte vara lycklig längre.
Den här gången stannar jag kvar under täcket. Du vann.

Jag vet inte om jag orkar mer. Försöker hitta ord men... Jag orkar inte. Vad är det för vits att fortsätta försöka.