You take my breath away

Jag är så löjligt glad över att Cris följde med mig upp till Kiruna i november. Tänk om han inte gjort det. Och tänk om pappa hade dött av hjärnblödningen. Då vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Jag hade gått i tusen miljoner bitar.

Det är egentligen dags att sova nu, jag vet. Det har varit en låång dag, jobbat 9-24. Efter att ha sovit för lite.
Om jag tänker efter har jag sovit lite hela veckan faktiskt. Är bara trött trött trött.
Imorgon blir det sovmorgon, trots att jag egentligen borde göra en massa saker.

I helgen ska vi på dop. Vi. Som i Cris och jag. Jag behöver mer tid med den där karln.
Och inatt är jag så kär att jag känner fjärilar som fladdrar i hjärtat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0