Victoria

Förutom när jag har dåliga dagar, så brukar jag leva efter att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad. Jag försöker oftast vara snäll, förstående och hjälpsam.
Jag sätter ofta vänner framför familj, för ens familj måste älska en, medans vänner väljer att finnas vid ens sida.
Och det valet är viktigt och betydelsefullt. Men det säger inte heller att jag inte uppskattar min familj. För det är klart att jag gör det.

Jag tror på att människor i grunden är goda och fina. Ibland blir personers gärningar fel och misstolkas, men jag tror gärna att de i grunden ville väl.

De vänner och nära som tål mig fast jag är som jag är, uppskattar jag otroligt mycket. Och det är få saker som jag inte skulle göra för någon som kommit mig nära. Jag ställer ofta andra framför mig själv.
Men det beror inte på min självkänsla eller syn på mig själv, utan det är för att jag tror att någon gång skulle de göra samma sak för mig. För att man gör så för varandra.

Förra söndagen tog jag ledigt från jobbet i några timmar, för att åka ut till Arlanda och hämta en vän, hjälpa henne hitta sitt hotell och sedan åkte jag tillbaka till jobbet igen. På fredagen åkte jag till hennes hotell och hämtade henne för att åka till Arlanda när hon skulle flyga hem igen. Och jag är övertygad om att hon skulle göra samma sak för mig. Det är så vänner gör. Man tar hand om varandra.

Jag tänker på när vi tjejer festar i Kiruna, hur vi tar hand om varandra. Vi ser till att alla mår bra och har roligt, när vi dansar så är det med varandra och om en kille närmar sig bakom en tjej ser vi till att antingen flytta på oss eller se till att iallafall vända den utsatta tjejen åt ett annat håll. Vi har koll på varandras ryggar och ser till att alla kommer hem säkert. Det är så det ska vara. Vi skyddar varandra från dåliga val och händelser.

När jag har tålamod, eller kompromissar eller gör någon tjänster, så gör jag det med glädje för jag vet att det kommer tillbaka till mig någon dag. Det kommer uppskattas och personen kommer gottgöra mig.
Men så känns det inte längre. Inte i Stockholm. Här blir man äten levande om man är snäll. Här måste man tydligen ha "skinn på näsan" och "ta för sig" för annars får man ingenting. Här får man vakta sin egna rygg och gör man inte det får man skylla sig själv.

Jag är så leds på att känna mig utnyttjad. Jag lägger ner tid, energi och själ men allt fortsätter på samma sätt som förut. Det är ingenting som förändras och ingenting som ändras.
Allt är som när jag flyttade hit och det börjar kännas frustrerande. Livet verkar stå still medans jag blir tömd på kraft och lust. Livet måste gå framåt.