Victoria

Var barnvakt tidigare i veckan. När systersonen skulle hämtas från förskolan kommer det fram en pojke och frågar om jag ska ha barn, och kollar menande på min mage. Haha!

Hemma hos syster blev det en massa bus med ungarna, vi lekte kurragömma och när vi blev trötta av det drack vi lite vatten och sen tjoff satt båda barnen fast runt mina ben! Passade på att städa golvet i vardagsrummet och köket, hehe.
Sen hoppade vi lite i soffan också, och kollade på Pippi Långstrump.

Kan ni förstå att jag som tvingats klara mig själv, tvingats bli självständig de senaste tre åren, nu ska bli sambo igen?
Och att jag som trodde att jag inte behöver någon, inte kan tänka mig ett liv utan honom? Bara tanken på att något skulle hända, att han inte skulle finnas mer, får mitt huvud att snurra.
Och när jag saknar honom som mest, viker sig knäna nästan under mig och jag måste luta mig mot en vägg för att samla kraft.

Långt inne i huvudet kan jag minnas små fragment av en tid då jag grät flera dagar i veckan. Men det är länge sedan nu. Över ett år sedan.
Nu minns jag inte ens hur länge sedan det var. Men jag vet att hormoner hade med det hela att göra, och att det var tanken på att inte få ligga i hans famn igen som gjorde det.

Livet. Tänk hur saker kan ändras.
Tänk att man kan vara såhär lycklig.