What are words..

Han är så väldigt speciell. Och det måste man väl kanske vara för att orka med mig.
Egentligen räcker inte ens ord till men jag måste försöka, och den här gången i skrift.
Jag tror han börjar ledsna på att höra hur fantastisk han är. Eller kanske inte, vem kan ledsna på att höra sånt.
Men jag vill inte nöta ut orden.

Med tanke på att i princip alla pojkvänner jag haft varit otrogna mot mig, måste det ju krävas någon väldigt speciell för att jag ska kunna lita på personen. Och trots att det är 123,6 mil (enligt Eniro) mellan oss, och det i teorin skulle kunna hända precis vad som helst där borta, så litar jag på honom.
Visst kan jag känna en släng av svartsjuka eller oro ibland, mest av gammal vana, men jag vet att om jag blundar och känner efter, så skulle han aldrig vara otrogen mot mig.

Jag oroar mig mer eller mindre alltid för i princip allt i livet. Jag grubblar över livet; hur det varit, hur det är och hur det kan tänkas bli.
Jag är livrädd för många saker.
Jag är rätt ängslig av mig, även om jag försöker att skjuta undan det och koncentrerar på att leva hyfsat normalt.
Jag funderar och planerar.
Men när han är med lyckas han på något sätt linda in mitt väsen i ett lager av någonting fluffigt och fint och ändå på samma gång dra ner mina fötter på jorden igen och hindrar mig och oron att sväva iväg.
Det finns ingen människa som lyckats med det som han gör.

Han har alltid varit, och kommer alltid vara, den finaste människa jag någonsin mött.

Jag vill inte äga honom eller kontrollera eller styra honom, allt jag önskar är att han vill vara med mig en stund.
Oavsett hur lång den stunden kommer vara, någon månad eller resten av våra liv, kommer jag vara den lyckligaste flickan i världen under den tiden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0