Victoria

Efter ett tags velande och tvekande från båda sidor så kastar vi oss ut och försöker på nytt.
Rädda för vad framtiden kan komma med.

För det finns bara en person jag vill prata om allt med.
Det finns bara en jag ringer när jag är lycklig, ledsen eller arg.
En som får ta del av mina innersta tankar och som får möta ångestdemonerna.
Han som funnits där sedan i höstas.
Och jag är svartsjuk igen. Även om det är dåligt, så känns det bra att känna igen mig själv.
Undra om han vet vad han ger sig in i..

Jag har upptäckt ännu en likhet.
Alltid när jag är ensam hemma längre än ett par dagar börjar jag må dåligt, jag tappar lusten att göra saker och det är inte ovanligt att jag gråter mig till sömns flera nätter. Jag har trott att det enbart handlar om ensamheten, men det är även oredan som bidrar till ångesten.
Nu när jag har gäster blir det lite extra stökigt. En kväll var jag sugen på kvällsfika men när jag kom in i köket och såg all disk tappade jag helt lusten. Satte mig i soffan igen men kände en ångestklump i magen. Gick och diskade undan allt utom en kastrull och en stekpappa, det fick inte plats i diskstället, och torkade rent spisen. Efteråt kändes allt bra igen och jag kunde göra mig några kvällsmackor ändå.
Då klickade det. Och jag insåg att vi är lika även på denna punkt.
Jag mår verkligen inte bra när det är stökigt, och nu ska jag göra allt jag kan för att inte tappa kontrollen över mitt hem igen.
För när jag väl kommer förbi en punkt, tappar jag lusten att bry mig överhuvudtaget. Och det är då jag börjar må dåligt på riktigt. Alla minnen från Gällivare kommer tillbaka. Jag vill aldrig ha det så igen.

Nu ska jag försöka sova. Kanske slökolla någon film.